Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Persigny, Jean Gilbert Victor Fialin, hertig de P. - Persika. Se Amygdalus - Persiko, en likör, som beredes derigenom att den flyktiga oljan ur persikekärnor eller bittermandel utdrages med sprit, hvarefter en sockerlösning tillsättes - Persilja, Petroselinum salvium Hoffm. (Apium Petroselium L.), bot., farmak., en omkr. 30 cm. hög, glatt, höggrön ört - Persio. Se Cudbear - Persis, det forna namnet på Fars l. Farsistan - Persiska literaturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Napoleon III:s trognaste vänner. Efter kejsaredömets
fall (1870) drog P. sig fullkomligt tillbaka från
allt deltagande i det politiska lifvet. Han dog i
Nizza 1872. E. W.
Persika. Se Amygdalus.
Persiko, en likör, som beredes derigenom att den
flyktiga oljan ur persikekärnor eller bittermandel
utdrages med sprit, hvarefter en sockerlösning
tillsättes.
Persilja, Petroselinum sativum Hoffm. (Apium
Petroselium L.), bot., farmak., en
omkr. 30 cm. hög. glatt, höggrön ört inom
nat. fam. Umbelliferae Juss., kl. Pentandria
L. Rotbladen äro rundade, 3-flikiga, stjelkbladen
2 gånger parbladigt delade i omvändt äggrunda
sidoflikar med äggrunda ändflikar. Blommorna äro
gröngula, små, med kronbladens spetsar starkt
inböjda. Den dubbla skalfrukten är rundadt
hjertlik, med låga, trådlika åsar. Frukterna,
»persiljefrön», och rötterna användas såsom
urindrifvande. I våra köksträdgårdar odlas två i
tidernas längd uppkomna hufvudformer: rotpersilja
(sockerrotpersilja, Bardewieck-rotpersilja) för
de köttiga palsternackliknande rötternas skull,
hvilken form dock mindre ofta förekommer, och
bladpersilja, som vid matlagning har stor användning
och allmänt samt äfven under hösten ofta inplanteras
i jordfyllda lådor eller fjerdingar, med hål borrade
i sidorna, i hvilka hål rötterna instickas, för att
man i köken må hafva färsk persilja ständigt till
hands. Bladpersiljan är mer eller mindre krusbladig,
och för köksbehof är den vanliga »kruspersiljan»
den bästa. – Om den s. k. vildpersiljan se Aetusa.
O. T. S.
Persio. Se Gudbear.
Persis, det forna namnet på Fars l. Farsistan.
Persiska literaturen omfattar i vidsträckt bemärkelse
äfven de från språkets äldre skeden bevarade
minnesmärkena, de fornpersiska kilinskrifterna från
achaemenidernas och den s. k. pehleviliteraturen
från sasanidernas tid (se härom Persiska språket och
Pehlevi), men i inskränkt och vanlig bemärkelse
blott den nypersiska literaturen. Denna kan sägas
taga sin början, först sedan under det arabiska
kalifatets tid islam hunnit rotfastas i Persien
och genomtränga samhällets bildade klasser med nya
religiösa och sociala föreställningar, samtidigt
med att arabiska språket började sitt genomgripande
inflytande på det nypersiska skriftspråket. Inhemska
literaturhistoriska källor räkna denna början
fr. o. m. uppkomsten af de första sjelfständiga
persiska dynastierna under kalifatet (jfr Persien,
historia). Dessa källor, framförallt den omkr. 1220
författade, ännu otryckta Lubb-el-albab af Aufi,
nämna från Tahiridernas, Saffaridernas och de förste
Samanidernas tid en mängd högt prisade skalder, men
af dem känner man icke annat än de små profbitar
källorna meddela. Persiens förste egentlige skald
och på samma gång skaparen af de förnämsta persiska
diktarterna är Ustâd (»mäster») Rûdagi, som lefde
vid samanidsultanerna Nasras och Emir Nuh’s hof. Den
förste prosaförfattaren
är vesiren hos samaniden Mansur, Belami,
som öfversatte Tabaris berömda historia från
arabiska till persiska på ett sätt, som gjorde denna
Ta’rîch-i-Tábari till ett mönster af klassiskt enkel
stil. I slutet af 10:de årh. börjar den persiska
literaturens guldålder med Ferdusi. den mest lysande
stjernan vid det ryktbara »runda bordet» i ghasnaviden
Mahmud den stores hof, och räcker t. o. m. slutet af
15:de årh., då Persiens siste store diktare, Dsjami,
dog (1492). Literaturen är utomordentligt rik på
betydande arbeten inom diktkonstens alla arter,
med undantag af den dramatiska, och dernäst på det
historiska området, men inom öfriga vetenskapsgrenar
står hon i ett stort beroende af den arabiska
literaturen». Kan hon således i sin helhet icke till
betydelse mäta sig med denna sin närmaste förebild,
så står hon dock i poetiskt värde oändligt högt
öfver sin föregångare, och namn sådana som Ferdusi,
Nisami, Rumi, Sá’di, Hafis och Dsjamí höra till de
mest lysande verldsliteraturen har att uppvisa. Sina
yttre former har den persiska poesien till stor del
lånat från den arabiska, såväl de flesta af dess 16
olika metra som några af de följande orientaliska
diktarterna: kasida, den panegyriska, satiriska och
elegiska dikten, ghásal, kärleksqvädet, dryckesvisan,
hymnen och odet, mésnevi, »distikon», den episka och
didaktiska dikten, rubâ’i, »quatrain», epigrammet,
kit’a, tänkespråket, och munâsara, dialogen,
täflingsstriden (trubadurernas »tenson»).
Den episka poesien, som med stor framgång odlades af
Rûdagi (d. 954), hans samtida Dakiki o. a., nådde sin
högsta fulländning hos »Persiens Homerus», den store
Ferdusi (940–1020), hvars Sjâh-nâme (Konungabok)
blef förebilden för en hel rad liknande arbeten. Dessa
hemtade sina ämnen dels, liksom förebilden, från
de iranske hjeltarnas sagor, såsom Gusjâsp-nâme,
Bahrâm-nâme, dels från muhammedanska traditioner,
såsom Anbijâ-nâme (Profeternas bok), dels ock från
berömda regenters lefnad. Till de senare höra
utom en mängd Iskender-nâme (Alexander-bok), af
hvilka den äldsta och förnämsta är af Nisami (1202),
äfven flere senare historisk-episka dikter, såsom
Timûr-nâme af Hâtifi (d. 1520) ända ned till nyare
tider, såsom de jättelika, verken Sjâhinsjâh-nâme
(Konungars konungs bok), hvilken i 33,000 distika
skildrar sjahea Feth Alis historia (1797–1834), och
George-nâme, en poetisk historia i 40,000 distika
öfver Indien från dess upptäckt af portugiserna till
dess eröfring af engelsmännen. Särskildt i Indien
har denna naturligtvis panegyriska epik blomstrat
alltifrån stormogul Humajun (1530–56) ända ned till
Tipu, hvars lif skildras i den berömda Feth-nâme-i-Tipû
Sultan (Sultan Tipus seger-bok) af Ghulâm Hásan
(1784). – Ur den episka dikten utvecklade sig den
romantiska. Redan Ferdusi hade gjorl början* med sina
i »Sjâh-nâme» inflätade kärleksdikter Jusuf u-Salîcha
(Josef och Suleicha), Sâl u-Rûdabé o. a. Hans store
samtida Ansari, president vid sultan Mahmuds »runda bord»,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>