- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 12. Nådemedlen - Pontifikat /
1105-1106

(1888) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Persiska literaturen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

skref den berömda kärleksdikten Vamik u-Asra,
äfven ryktbar genom den turkiske skalden Lamis
bearbetning. Än mer anslående är sagan om Vis
u-Ramîn
af Djurdjâni (omkr. 1050; öfvers. af Graf i
»Zeitschr. d. d. morgenl. ges.», 1879), hvilken på ett
märkvärdigt sätt påminner om den tyska medeltidsdikten
»Tristan och Isolde». Störst inom denna genre äro
Djemâl-ed-dîn, kallad »sjeich» Nisami, hvars ryktbara
chámse (»pentalogi») innehåller tvänne romantiska
epos, och dernäst Dsjami. – Den panegyriska dikten
(madîh) och dess motsats satiren (hedjâ) blomstrade
i synnerhet under seldsjukernas hägn. Inom denna
diktart utmärkte sig Emir Muissi (d. 1147), den
förnämste af sultan Sándsjars hof poeter, och Resjîd
Vatvät (»svalan», d. 1172), hvilken utom sina
panegyriska kasîdor skref en förträfflig poetik,
kallad Hadâik es-sihr (Förtrollade lustgårdar). Som
den förnämste af alla kasîda-diktare både inom
panegyrik och satir anse perserna Anhad-ed-dîn
Anvari (död omkr. 1195), hvilken utom sin stora
»divan» (samling af större dikter) äfven skref
elegier, logogryfer m. m. Hans förnämsta rival var
timmermanssonen Afdal-ed-dîn Chakâni (d. 1199), ofta
kallad orientens Pindaros och berömd för sitt lika
klingande som gåtfulla språk. Mest njutbar för oss
af hans dikter är Túhfat-i-Irakáin (Gåfva af de båda
Irak), skildrande en resa genom Irak Adjmi (Medien)
och Irak Arabi (Babylonien) till Mekka. Satiren
sjönk snart ned från den höjd, på hvilken Ferdusi,
Anvari och Chakani hållit den uppe, till parodi och
»skämtdikter» (haslijât), hvarpå de mycket populära
Mûs j u-gurbé (Råttan och katten) samt Sengterâsj
(Stensliparen) af Ubaid Sakâni (d. 1370) må tjena
som exempel. – Den didaktiska poesien kom tidigt
till blomstring, men sammansmälte snart med den
likaledes tidigt uppkomna mystiska eller, närmare
bestämdt efter mystikens specielt persiska form, den
»sufiska» riktningen inom poesien (jfr Sufism). Såväl
den rent didaktiska som den rent mystiska poesien
leder sitt ursprung från den persiska literaturens
rikaste källa, Ferdusis »Sjâh-nâme», och gaf snart
upphof till en vidtomfattande, lika djupsinnig och
svårfattlig som svärmisk och fängslande literatur,
som knappt har någon motsvarighet hos något annat
folk. Ferdusis samtida Abu Saîd (968–1049) skapade
den specifika form af »rubá’i», hvilken alltsedan
gällde såsom det mest koncisa uttrycket för religiösa
och moraliska aforismer. Denna form utbildades ännu
mer af den store och ädle fritänkaren Omar Chajjâm
(d. 1127) från Nisjapûr (se »Khéyam, ses quatrains
traduits et publiés par Nicolas», 1867). Liksom
dessa mera rent didaktiska diktare voro äfven den
berömde Nasir Chosrau och bland de senare Ibn
Jemîn
(d. 1344) i sina Kit ât (»moraliska aforismer»,
öfvers. på tyska af Schlechta-Wssehrd, 1852). Den
förste af de store egentligen sufiske diktarna är
Hakîm Sanâ’i (d. 1180), hvars Hadîkat el-hakîka
va-sjerî’at et-tarîka
(Sanningens lustgård och vägens
lag) gällde för alla följande sufiska diktare som en
outtömlig källa och ett oupphinneligt mönster.
I poetisk kraft och tankedjup öfverträffas han dock
af sina båda närmaste efterföljare Ferîd-ed-dîn Attâr
(1119–1230) och Djelâl-ed-dîn Rûmi (1207–73). Den
förre, en droghandlare (»attâr») från Nisjapur,
var en ytterst produktiv författare, och hans
förnämsta arbeten äro Pendnamé (se Sacy: »Pendnameh
ou le livre des conseils», 1819) och Mántik et-táir
(Garcin de Tassy: »Mantic uttaïr ou language des
oiseaux», 1857–63). Den senare blef genom sina
Mesnevi-l-ma’navi (Mystiska mesnevi) alla tiders
störste mystiske skald. Till dessa tre ansluter sig
en oöfverskådlig rad af sufiska dikter. I bestämd
motsats mot denna mystiska riktning står Muslih-ed-dîn
Sá’di (1185–1292), Persiens och kanske hela den
muhammedanska verldens mest populäre diktare, hvars
mest berömda arbeten Bustân (Fruktträdgården) och
Gulistân (Rosengården), ett slags menippeisk satir på
blandad prosa och vers, utmärka sig lika mycket för
en sund, lefnadsfrisk moral som för lekande qvickhet
och esprit. Oaktadt sin stora popularitet funno dessa
bägge verk jämförelse vis få imitationer, af hvilka
de mest berömda äro Déh bâb (Tio kapitel) af Kâtibi
(d. 1434) och Dsjamis Beharistân (Schlechta-Wssehrd:
»Der frühlingsgarten von Dschami», 1846). En annan art
af mystikfri didaktisk poesi utbildade sig i munasare
(»täflingsstriden»). Denna konstform, som stundom
öfvergår i panegyrik öfver den som skiljedomare
sittande fursten, grundlades af Ferdusis äldre
samtida och lärare Asadi genom de berömda dikterna
Munasaré-i-sjeb u-rûs (Täflingsstrid mellan natt och
dag), Mun.-i-ramh u-kûs (Täflingsstrid mellan lans
och båge) m. fl. Hos flere senare skalder (Attar,
Hilali o. a.) förekomma ofta dylika »tensoner»
inflätade i större diktverk (se härom Ethé i
»Verhandl. d. 5:ten Orientalistencongr.», 1881). –
Vid sidan af ofvannämnda diktarter blomstrade
den lyriska poesien, den egentliga »ghasalen»,
under hela den persiska literaturens guldålder, och
nästan alla förut nämnde diktare, framförallt Rudagi,
Ferdusi, Nisami, Rumi, Sá’di och Dsjami, besjöngo
kärlekens och vinets fröjder, naturens skönhet,
Guds godhet och allmakt. Jämförlig med dessa genom
rik fantasi och glimrande stil är Indiens störste
persiske skald, Emir Chosrau (d. 1325), hvilken utom
fem stora lyriska »divaner» äfven skref praktfulla
epos öfver samtida sultaner i Delhi. Men inom den
rena lyriken öfverträffades alla af Hafis (se
denne), d. 1388, hvilken inom den bacchisk-erotiska
genren betraktas som verldens störste skald. Af andra
berömda ghasal-diktare må nämnas Hafis’ vän Kemâl
Chodsjendi, Bâba Fighâni (d. 1519), kallad »den
lille Hafis», Nau’i (d. 1610), författare till den
intagande dikten Sûs u-gudâs (Bränning och smältning)
om en hinduisk prinsessa, som brändes på sin mans
graf, Sâib (d. 1677), skaparen af en ny art lyrik,
samt den för sitt fina behag berömde Hâtif Ispahâni
(d. 1785). – Den dramatiska dikten har här liksom
i Europa ett religiöst ursprung, och dess alster
(de s. k. ta’sije), hvilka ännu allmänt spelas under

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:14:24 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfal/0559.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free