Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Persiska literaturen - Persiska språket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
de första tio dagarna af årets första månad, Muharram,
behandlade hufvudsakligen blott den sjiitiske
profetens (Muhammeds svärson Ali) och hans slägts
historia. Först i nyare tider har det dramatiska
stoffet börjat utvidgas med bibliska och historiska
legender, folksägner o. d. (jfr Chodzko: »Théâtre
persan», 1878). Den egentliga folkpoesien, som
ofta är skrifven på dialekt, rör sig dels med äldre
sagor och sägner, dels med nutidslifvets alldagliga
företeelser. (Jfr Chodzko: »Specimens of the popular
poetry in Persia», 1842.) – Prosadiktens alster, de
ytterst talrika och populära romanerna, fablerna och
anekdoterna, hafva nästan alltid en moralisk tendens
– derest icke, såsom stundom äfven hos poeterna,
rent obscena ämnen behandlas – och uppblandas eller
afslutas på Sá’dis vis med en moraliserande vers. De
mest bekanta af hithörande arbeten äro Inâjet-Allah:
Behâr-i-danisj (Vishetens vår; utg. i Bombaj, 1860,
öfvers. till engelska af Scott, 1799), Anvâr-i-Suháil
(Kanopus’ strålar), den berömda bearbetningen af
Bidpais fabler (se Kalila va-Dimna), Bachtijâr-nâme
(Ouseley, »History of prince Bakhtyâr and the ten
veziers», 1792), Nechsjebi: Tûti-nâme (Papegojboken;
text och engelsk öfvers., Kalkutta, 1801; Brockhaus,
»Die sieben weisen Meister von Nachschebi», 1845),
Kissé-i-Hâtim Tâi (Forbes, »The adventures of Hâtim
Taï», 1828) m. fl.
Näst efter dikten intager historieskrifningen
främsta rummet; och ehuru hon, som nästan öfverallt
i Orienten, ofta saknar sund kritik och nedtynges
af en retoriskt ofverlastad stil, erbjuder hon
dock mycket värdefulla källor för Persiens och alla
angränsande lands historia. Efter den ofvannämnde
Tabari-öfversättaren Belami börjar den persiska
historieskrifningen med Dsjuvéini (d. 1283), hvilken
skref Tá’rîch-i-dsjihânkusjâ (Verldseröfringens
historia; om mongolerna), och vesiren hos Ghásan Chân,
Rasjîd-ed-dîn (1247–1320), af hvars vigtiga mongoliska
historia, Dsjâmi-i-tavarîch (Historiesamlaren),
blott första delen är utgifven och öfversatt (af
Quatremère, »Hist. des mongols de la Perse», 1836). I
14:de årh. skref Benakîti en allmän historia från
Adam och Vassâf sitt för stilens skönhet i Orienten
högt prisade, men i sjelfva verket floskulösa och
svårfattliga arbete, som omfattar tiden 1257–1327
(öfvers. af Hammer 1856), samt i 15:de årh. El-jesdi
(d. 1446) Timurs historia under titeln Sáfar-namé
(Segerboken; öfvers. på franska af Petit de la Croix
1722). En enklare och mer naturlig stil finner man
hos de följande tidernas historieskrifvare, af hvilka
de mest berömda äro Mirkhond (Mirchând), hans son
(sonson?) Khondemîr (Chândemîr), hvilken fortsatte
hans historiska verk till 1498 och dessutom skref
den värdefulla biografisamlingen Ta’rîch el-vúsara
(Vesirernas historia), samt Ferischta
(Ferisjte). Liksom den sistnämnde hafva äfven flere andra
gifvit vigtiga bidrag till Indiens historia under
persiska och mongoliska dynastier. Hit höra Abu-l-fasl
och Ghulâm Husein, som behandla Indiens historia för
tiden 1705–82 (öfvers. af Briggs, 1832). Af arbeten, hörande
till Persiens nyaste historia, må nämnas Risa Kûlis
Rausat es-safâ (Renhetens lustgård), en fortsättning
af Mirchânds liknämnda arbete, omfattande Persiens
historia fr. o. m. safiderna till år 1856, Mâhdi Châns
Ta’rîch-i-Nâ’dir (Jones »Histoire de Nader Chah»,
1773) samt Nedsjefkulis Maâsir-i-sultanijje
(Kejserliga bedrifter), behandlande den nu regerande
Kadjar-dynastiens historia (öfvers. på engelska af
Bridges, 1833). – Öfver Persiens literaturhistoria
finnas flere förträffliga arbeten, vanligen kallade
Tezkirât (Minnen), af hvilka de förnämsta, utom
det ofvan nämnda Lubb-el-albab, äro Daulet-sjâhs
omkr. 1487 författade Téskiret esjsjúara (Sångarnas
minne, utg. af Vullers, 1868), Lutf Ali-begs atesj keda
(Eldtemplet, utg. af Bland, 1844) samt, störst af
alla, den år 1803 afslutade Machsan el-gharâib
(Underbarheternas skattkammare), innehållande
mer än 3,000 biografier. För den parsiska sektens
historia är den ryktbara Dabistân (Bildningsställe)
af största vigt (Troyes: »The Dabistân or school
of manners», 1843). – Inom öfriga vetenskaper,
särskildt geografi, matematik, medicin, astronomi och
teologi, eger Persien en ganska rik literatur, nästan
h. o. h. stödjande sig på arabiska källor och ofta
äfven skrifven på arabiska. – Inom språkvetenskapen
hafva perserna utmärkt sig genom en hel mängd på
arabiska skrifna utmärkta arbeten rörande detta språks
grammatik och lexikografi. Af arbeten, som behandla
deras eget språk, utgöra följande för vetenskapen
oumbärliga källor: Ferheng-i-sjuûri (Ordbok till den
poetiska literaturen; utg. på persiska och turkiska,
Konstantinopel, 1743), Burhân-i-kâtî (Afgörande
bevis), en persisk ordbok af Muhammed Husain (Bombaj,
1850) samt Heft kulsúm (Sju haf), af hvars sju volymer
en innehåller persiska språkets grammatik och retorik
(utg. af Pertsch 1874) och de öfriga dess ordförråd. –
Äfven den persiska öfversättningsliteraturen
är ganska betydande, och särskildt värdefull är
den äldre från klassiska sanskritverk (Mahabharata,
Ramayana, Bhagavad-Gita, talrika Purana och Upamshad
m. fl.), för hvilka vi hafva att tacka stormogul
Akbar och hans »runda bord». – Jfr Hammer: »Schöne
redekünste Persiens» (1818; nu föråldrad), Ouseley:
»Bibliografical notices of persian poets» (1846),
Barbier de Meynard: »Poésie en Perse» (1877), samt
Rieu: »Catalogue of the persian manuscripts in the
British museum» (1879–83). H. A.
Persiska språket tillhör den eranska grenen af de
ariska språken (se d. o.) och delar sig efter sin
historiska utveckling i tre skeden: fornpersiskan,
medelpersiskan (äfven kallad pehlevi) och nypersiskan,
eller persiskan i vanlig bemärkelse. Fornpersiskan har
bevarats åt oss i de achaemenidiska kilinskrifterna
(520–350 f. Kr.) i Persepolis’ ruiner, på
klippväggarna vid Behistan, Naksch-i-Rustem
(nära Susa) och annanstädes (jfr Kilskrift). Efter
achaemenidernas fall (331) ega vi intet minnesmärke
af persiskt språk under 5 århundraden, till dess
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
