- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 12. Nådemedlen - Pontifikat /
1111-1112

(1888) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Persiska viken - Persistera, stå fast, vidhålla - Persius Flaccus, Aulus - Persmässan. Se Karlstad - Persnäs, socken i Kalmar län, Åkerbo härad - Person, en menniskas yttre väsende - Person. 1. Gramm., namn på den grammatiska kategori, som betecknar något af de tre förhållandena den talande, tilltalade och omtalade - Person. 2. Teol. - Person. 3. Filos., ett ursprungligt och sjelfständigt, sjelfmedvetande och fritt väsende - Person. 4. Jur. Se Juridisk person och Moralisk person - Persona, Lat., skådespelaremask (jfr Larvæ), en skådespelares rol

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

1809 en expedition från Bombaj för dettas
undertryckande, hvarvid, liksom under en andra
expedition, 1819, flere sträckor af den arabiska
kusten undersöktes. Vigtigare blef den rent
vetenskapliga expedition, som på samma kompanis
befallning 1821–25 kartlade hela arabiska kusten
från Kap Mesandum till Sjatt-el-arabs mynning. Högsta
myndigheten i viken utöfvar England, som befäst denna
maktställning genom fördrag med kuststaterna. Engelska
postångare gå hvarje vecka från Basra till Bombaj; och
från Fao nedanför Basra går sedan 1864 öfver Busjir
Dsjask och Gwadar den stora indiska telegrafkabeln
(2,240 km. lång) till Karatsji i Indien.

Persistera (Lat. persistere) stå fast, vidhålla,
vidblifva, framhärda.

Perrsius Flaccus, Aulus, romersk skald, f. i
Volaterrae i Etrurien år 34 e. Kr., förlorade tidigt
sin fader, en förmögen man af riddareståndet, och kom
efter dennes död till Rom, der han utbildade sig under
grammatikern Remmius Palaemon och retorn Virginius
Flaccus. Äfven blef han förtrogen vän med stoikern
Cornutus och skalden Caesius Bassus samt med den ädle
och karaktersfaste statsmannen Paetus Thrasea. Han
afled redan år 62. P. var en ädel och ren natur, som
tog starkt intryck af Stoas höga läror. Genomträngd af
hänförelse för de sedliga idealen, fann han verlden
föga motsvara sin lifsåskådning och föranleddes
så att utgjuta sin sedliga förtrytelse i satiriska
dikter på hexameter. Dessa dikter, till antalet 6,
vunno bifall jämväl af den stränge konstdomaren
Quintilianus och blefvo föremål för en mängd
kommentarier i såväl äldre som senare tid. De bära
vittne om skaldens vackra uppfattning af lifvet och
förkärlek för det goda samt sakna icke en viss finhet
i tankar och vändningar, men röja föga bekantskap med
och sinne för lifvets verklighet. Framställningssättet
är sammanträngdt och stundom dunkelt. Lucilius och
Horatius hafva tjenat P. till förebilder, men denne
eger hvarken den förres enkelhet eller den senares
säkra och praktiska uppfattning af verlden. Bäst
äro 5:te och 6:te sångerna, som äro ställda till
Cornutus och Bassus. Kritiska upplagor af P. med
scholier äro utgifna af O. Jahn. På svensk vers äro
hans dikter öfverflyttade af P. Thyselius (1816)
och (i originalets versmått) af R. Törnebladh (1854).
R. Tdh.

Persmässan. Se Karlstad.

Persnäs, socken i Kalmar län, Åkerbo härad. Areal
5,552 har. 1,976 innev. (1887). P. bildar med Föra
ett konsistorielt pastorat af 2:dra kl., Kalmar stift,
Ölands Norra kontrakt.

Person (af Lat. persona, se d. o.), en menniskas
yttre väsende; det karakteristiska hos en menniska;
diktad menniska i ett skådespel, i en roman o. s. v. –
1. Gramm., namn på den grammatiska kategori, som
betecknar något af de tre förhållandena den talande,
tilltalade
och omtalade. Egentligen referera sig
dessa förhållanden på lefvande personer, i synnerhet
de båda första förhållandena. Den tredje personen
kan lättare afse ett liflöst föremål. Åtskilnad till
person träffas först och främst samt
egentligast hos pronomina, specielt de personliga
som hafva särskilda beteckningar för de tre nämnda
förhållandena, t. ex. Sv. jag, du, han o. s. v. De
öfriga pronominalklasserna referera sig i allmänhet
på tredje personen. Vidare är åtskilnad till person
ett mycket framstående drag i verbalböjningen, i
det att i allmänhet inom hvarje tempus och modus
former bildas för de olika personerna: Lat. amo,
jag älskar, amas, du älskar, amat, han älskar,
o. s. v. Se för öfrigt Pronomen och Verb. – 2. Teol.
Då enligt den kristna teologien Gud är absolut person
i och med det att han är treenig, så begagnades i
den grekiska kyrkan ordet hypostasis (en saks
väsende i motsats till skenet) för att uttrycka
de reella åtskilnaderna i det gudomliga väsendet,
som är ett och gemensamt för hypostaserna. Under
det teologiska systemets bildande voro de kyrkliga
konsttermerna i detta hänseende vacklande. Gentemot
Sabellius, som kallade det gudomliga väsendet för
hypostasis och ansåg, att åtskilnaderna (af honom
benämnda prosopa) blott voro olika roller,
hvilka af hypostasen utfördes, tillade kyrkolärarna
dessa åtskilnader namnet hypostas, som då fattades
identiskt med substans och föga skildes från begreppet
väsende. Genom Basilius, Gregorius af Nyssa och
Gregorius af Nasians fixerades språkbruket så, att
det gudomliga väsendet betraktades som det gemensamma
och hypostaserna som de reella åtskilnaderna deri. Man
kan skilja mellan subordinatiansk hypostaslära, då
Sonen och Anden ställas i underordningsförhållande
under Fadern (så t. ex. hos Tertullianus), eller
heterusiansk, då Sonen betraktas som en skapad
varelse (så Arius), eller homousiansk, då Sonen (och
Anden) antages vara af samma eviga gudomsväsende som
Fadern och honom jämlik (så Athanasius). – Latinska
kyrkan hade vid återgifvandet af ordet hypostasis
blott att tillgå ordet persona; men för såvidt
detta äfven betecknar jaget i dess för sig vara,
framhöllo såväl Augustinus som öfriga kyrkolärare,
att uttrycket blott var analogt, men icke adeqvat. I
Augsburgiska bekännelsen säges, att »person» icke
är en del, icke en egenskap hos en annan, utan det
som i sig sjelf består. Sammanfattningen af hvarje
persons särskilda kännetecken kallas character
hypostaticus.
– I afseende på Kristi gudamenskliga
person läres, att den är en sammansatt hypostas,
d. v. s. en person, i hvilken gudomen och mandomen
äro förenade i en hypostas, så att mandomen, som
i gudomen (logos) har principen för sin tillvaro,
är enypostatisk. – 3. Filos., ett ursprungligt och
sjelfständigt, sjelfmedvetande och fritt väsende,
en förnuftig individualitet, som är sitt eget
ändamål. En menniska är en (aktuel) personlighet,
när hon har utvecklat sig till ett så klart
sjelfmedvetande, att hon kan fatta sig såsom princip (enhet,
subjekt) för sina förnimmelser och handlingar. Se
vidare art. Boström. – 4. Jur. Se Juridisk person och
Moralisk person. 1. K. F. J.         2. K. H.

Persona, Lat., skådespelaremask (jfr Larvae), en skådespelares rol;
karakter, personlighet, person (se d. o.), menniska.
P. grata, gerna

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:14:24 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfal/0562.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free