Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pesjeräer ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
garnison i staden. En från Lahor utgående jernbana
förenar P. med Pendjab-jernvägen.
Pesjeräer. Se Eldslandet.
Pesjwa, titeln för premierministern i det forna
marattiska riket. Se Maratter.
Pesne [pän]. 1. Jean P., fransk kopparstickare,
f. i Rouen 1623, d. i Paris 1700, egnade sig först
åt måleriet, men lemnade det snart för gravyren. I
denna följde han dels det manér, som på hans tid var
vanligt, dels sitt eget, deri han var ensam, och som
bestod i användning af grafstickeln och etsnålen på
en gång, hvarjämte han i streckmaneret inblandade
punkter på passande ställen. Han lade också mindre
an på stickets egen glans, än på att återgifva
originalets teckning och uttryck samt intränga i dess
karakter. Han utmärkte sig i synnerhet i återgifvande
af Poussins verk, men stack äfven blad efter Rafael,
Annibale Carracci, Van Dyck, Tizian, Andrea del
Sarto m. fl., enligt Nagler tillsammans 166 nummer. –
2. Antoine P., fransk målare, den förres brorson,
f. i Paris 1683, d. i Berlin 1757, fick sin första
undervisning af sin morbroder Charles de la Fosse
och utbildade sig sedermera genom studier i Italien,
i synnerhet efter Tizian i Venezia. Genom ett 1707 der
måladt porträtt af en tysk baron väckte han uppseende
vid hofvet i Berlin och kallades dit såsom hofmålare,
på samma gång han genom ett porträtt af franska
akademiens i Rom direktör beredde sig ledamotskap i
franska målareakademien. Han kom till Berlin 1711,
der han fick mycket att göra vid hofvet och bland
landets högsta personligheter såsom porträttmålare,
hvarjämte han ock i slottet Sanssouci utförde flere
plafonder, såsom Apollo med muserna och Iris. I
Sveriges Nationalmuseum finnes af honom ett porträtt
af fröken Ch. F. Sparre (såsom »La folie») och på
Gripsholm ett antal »delvis förträffliga porträtt
af medlemmar i den preussiska konungafamiljen
m. fl. samtida furstar».
Peso (Sp., »vigt», »stycke»; äfven peso duro,
peso fuerte, »hårdt stycke», l. ensamt duro),
spanska namnet på silfvermyntet piaster, som förr
var = 8 silfver-realer och sedan 1784 motsvarar 20
koppar-realer = 2 escudos = 5 pesetas. Om 1 pesos
(i svenskt mynt beräknade) värde i några olika
stater se Myntsystem, sp. 595–596. Pesos af det
äldre slaget präglas ännu i Mejico m. fl. delar
af forna spanska Amerika. Peson bildar räkneenhet
och grundval för myntväsendet i flere af Amerikas
och Öst-Asiens stater. Dollarn är en efterbildning
af densamma, och i verldshandeln går peson oftast
under namnet dollar. Peso är äfven namn på äldre och
nyare guld-piastern. I prägeln bära pesos Herkules’
stöder. Se vidare Piaster.
Pessarium, lifmoder-ring, med., ett gynekologiskt
instrument, som införes i eller under lifmodern
och tjenar till att återföra och qvarhålla denna
i hennes rätta läge eller rätta form. Pessarier
finnas af alla möjliga former (ringformiga, runda,
cylindriska, hästskoformiga) och af alla möjliga
ämnen, såsom trä, metall (i synnerhet tenn) och
kautsjuk. F. B.
Pessimism (af Lat. pessimum, det sämsta), verldsåsigt,
som frånkänner menniskolifvet allt värde, vare
sig vårt jordelif betraktas i och för sig eller
sättes i samband med ett annat och högre lif,
från hvilket det skulle få sin betydelse och sitt
värde. Pessimismen förklarar, att i detta lifvet
smärtan vida öfvergår njutningen; och hvad angår
ett annat lif, förnekar iden dess tillvaro eller
anser åtminstone, att ett saligt tillstånd efter
döden är för menniskan så godt som omöjligt att
vinna. Äfven antagandet att detta lifvet, ehuru
det enda, likväl hade ett högre mål än njutningen,
förkastas såsom illusorisk. Af olika anledningar och
i olika former har pessimismen flerfaldiga gånger
framträdt i den menskliga bildningens historia. I
Orienten, i synnerhet uti Indien, har den sedan
urminnes tid varit mycket vanlig. Dock har man der
sökt ett slags tröst i ett småningom fortgående,
slutligen fullständigt uppgående i den absoluta
enheten (nirvana). Ej häller i det »lefnadsglada»
Hellas saknades den. Ganska tydligt röjer den sig
redan i de gamla gnomerna, på basis af den urgamla
föreställningen om ett öde, inför hvilket den arme
dödlige är vanmäktig. Sedan filosoferna börjat lära,
att menniskan har sitt öde (sin »demon») i sin egen
sinnesart, inträdde visserligen saken i ett annat
skede. Men ur den cyrenaiska njutningsläran drog
Hegesias Peisithanatos den slutsatsen, att eftersom
sorger och lidanden vänta oss och fruktan för dessa
måste grumla äfven ögonblickets fröjd, är det bäst att
genom sjelfmordet göra slut på sitt glädjefattiga
lif. Under sen-antiken framträdde pessimismen ännu
kraftigare både i diktning och filosofi. Huru mycket
både epikuréer och stoiker, om än på olika sätt,
sökte inskärpa, »att den vise är höjd öfver alla
öden», så var dock ett pessimistiskt betraktelsesätt
af lifvet vid denna tid vanligt både inom och utom
dessa skolor. Kristendomen erbjöd menniskan försoning
med Gud och hopp om en salig evighet af onämnbara
fröjder. Detta salighetshopp undanträngde väl den
egentliga pessimismen under den äldsta kristna tiden
och medeltiden; ty huru dyster än den medeltida
verldsåsigten i vissa sina former kan förefalla
oss, är det dock obestridligt, att hoppet om en
salig evighet bestämdt skilde den från pessimismen
i egentlig bemärkelse. Naturligtvis saknades ej
hvarje ansats till sådan vare sig under medeltiden
eller under de följande århundradena. Men det har
egentligen blifvit vår tid förbehållet att se den
bland de nutida kulturfolken framträda under form af
ett fullfärdigt system och med en styrka, som gjort
den till en kulturhistorisk makt af större betydenhet.
Den moderna pessimismens historiska utgångspunkt
har man velat söka i Rousseaus lära om kulturen
såsom en olycka för menniskoslägtet. Sedan nämligen
den af dessa läror intagna tiden fått göra närmare
bekantskap med naturfolkens lif, fann den snart,
att detta var allt annat än inbjudande, och då gick
man från misströstan om kulturen till misströstan om
det menskliga lifvet i alla dess former. Också
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
