Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pesjeräer ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
röjer denna pessimism alltjämt en viss frändskap
med de kulturfientliga riktningarna, åtminstone
så tillvida, att den med bestämdhet vänder sig emot
hvarje förhoppning att genom kulturens fortskridande
förbättra mensklighetens vilkor. Sedan den länge i
diktens form gifvit sin tillvaro tillkänna (Leopardi),
sattes den omsider i system af Schopenhauer och
Hartmann (se dessa). Den utgör obestridligen sjelfva
kärnpunkten i dessa tänkares verldsåsigt, hvars
fantastiska metafysik blott är ett omhölje för det
på djupet gående, pessimistiska grunddraget. Deras
sträfvan går ut på att visa, att menniskoslägtet
lefver på idel illusioner. Af dessa, säger Hartmann,
gifves det tre stadier: det första, då den nu lefvande
individen hoppas på lycka för sig sjelf i detta
lifvet (antiken), det , andra, då hans förhoppningar
afse samma lycka i ett kommande lif (kristendomen),
det tredje äntligen, då han, uppgifvande lyckan
för egen del, väntar den för efterverlden (den
moderna tiden). Dessa illusioner måste förr eller
senare skingras. Lifvet är icke och kan aldrig
blifva något annat än lidande, ett tillstånd, der
smärta och leda vexla med hvarandra. Detta söker
man ådagalägga dels genom att visa den illusoriska
beskaffenheten hos alla de nämnda förhoppningarna,
genom att öfvertyga oss, att allt, som kan fästa
en menniska vid lifvet, i sjelfva verket ger henne
vida öfvervägande lidande – hvarvid särskildt
familjelifvet blir föremål för skarpa angrepp –,
dels genom att undersöka sjelfva det medvetna lifvets
egen natur. Af denna undersökning skall framgå, att
detta lifvet eller sjelfva medvetandet egentligen är
hämmad vilja, d. v. s. lidande. Då häraf följer, att
ju högre medvetandet är, dess större blir lidandet,
så inses lätt omöjligheten att genom högre kultur
förbättra slägtets verkliga läge. Tvärtom skall
kulturens framsteg endast föröka lidandet, skingra
illusionerna och bereda väg för pessimismens seger
öfver menniskornas hela tanke- och känslolif. Att
menniskan dock någonsin kunnat hänga fast vid
detta eländiga lif, beror derpå att i hennes natur
finnes en djupt rotad »vilja att lefva». Hon vill
ej lefva derför att hon funnit lifvet vara ett godt,
utan hon tror det senare derför att hon enligt sin
natur vill lefva. Sedan illusionerna, som häraf äro
en frukt, skingrats, återstår oss blott att sträfva
mot sjelfförintelsen, enligt Schopenhauer individens,
vunnen genom fullständig apati (»nirvana», viljan att
icke lefva), enligt Hartmann slägtets eller rättare
hela verldens, som skall inträda en dag, då den hela
naturen och menskligheten genomgående lefnadsledan
nått sin höjd. Det är derför, anmärker Hartmann,
vår pligt att befordra detta mål. Detta sker genom
deltagande i det fortgående arbetet på stegrande
af . den medvetna faktorn i lifvet, m. a. o. genom
arbete på menniskoslägtets framsteg i kultur, hvilket
endast ökar hennes medvetande om tillvarons elände
och dermed påskyndar den stundande förlossningen. –
I Sverige har den egentliga pessimismen aldrig i
högre grad vunnit insteg. Endast tillfälligtvis
röja sig pessimistiska ansatser i vår literatur,
särskilt den lyriska. Icke
häller hafva de nyaste kulturfientliga riktningarna
der öfvergått till egentlig pessimism. Jfr Optimism.
L. H. Å.
Pessimist, anhängare af pessimismen (se föreg. art.);
menniska, som, otillgänglig för lifvets vanliga
tröstegrunder och öfverskattande dess mörka sidor,
ser alla dess förhållanden från den dystra sidan,
i allt anar motgång och olycka; misströstande och
misstrogen, dyster, hopplös menniska. – Ordet brukas
äfven i relativ bemärkelse om den, som i ett visst
fall företrädesvis har öga för det bedröfliga och
vådliga, anar olycka o. s. v. Mots. optimist.
Pessinus, tolistobogernas hufvudstad i Galatien
i Mindre Asien, på södra sluttningen af berget
Dendymos, ej långt från floden Sangarios. Staden var
i forntiden ryktbar såsom hufvudsätet för Cybeles
kult. I hennes rika tempel fanns en från himmelen
nedfallen sten- eller träbild af gudinnan, hvilken
romarna 204 f. Kr. läto hemta till Rom till följd af
en utsago i de sibyllinska böckerna att Roms öde
var beroende deraf. Gudinnan fortfor att dyrkas i
sitt gamla hem såväl som i Rom; hennes prester hade
nästan kungligt anseende. Efter 6:te årh. försvann
staden ur historien. Ruiner af densamma (teater,
akropolis, hippodrom m. m.) ligga nära byn Balahissar.
Pest (Lat. pestis, pestilentia) kallades i
forntiden hvarje farsot eller epidemi med större
dödlighet. Numera inskränker man detta namn till
den orientaliska (levantiska) pesten, äfven kallad
bubonpest. Redan ett par årh. f. Kr. förekom denna
pest i Egypten och Syrien. I Europa träffas den
först i 6:te årh. e. Kr. under namn af »Justinianska
pesten», som uppträdde i Bysans 542 och under loppet
af de följande årtiondena fortskred så förhärjande,
att före århundradets slut hälften af Östromerska
kejsaredömets innevånare dukat under för farsoten
eller den allmänna nöden. Med denna epidemi satte
sjukdomen för första gången fast fot på Europas
mark, der den behöll sitt herravälde i öfver ett
årtusende. Värst rasade den i midten af 14:de årh. i
form af den beryktade »digerdöden» (se d. o.), som
framträngde ända till Skandinavien. Sedan denna,
den svåraste af alla farsoter, på de flesta ställen
upphört efter några månader, högst ett eller ett par
år, var Europa jämförelsevis förskonadt från pesten,
tills denna åter 1400–1402 gjorde ganska vidsträckta
härjningar och då för första gången nådde äfven
Island. Den blef nu så hemmastadd i Europa under de
följanjie århundradena, att det gafs knappast något
år, då den icke uppträdde än här, än der i spridda
epidemier ända till mot början af 18:de årh.,
då den på allvar syntes vilja lemna Europa eller
åtminstone draga sig tillbaka till dess sydöstliga
hörn, Turkiet och Balkanstaterna. Tidigast lemnade
den de skandinaviska landen, der den uppträdde sista
gångerna i Danmark 1654 och 1710–11 samt i Sverige
1657 och 1710. Sedan den slutligen 1841 äfven lemnat
Balkanhalfön, trodde Europa sig för alltid befriadt
från denna landsplåga, tills det oroades genom en
mindre epidemi i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
