Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pesjeräer ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
guvernem. Astrakan i södra Ryssland vintertiden
1878–79. Der qväfdes den dock snart genom energiska
åtgärder.
Pesten uppstår ej sjelfständigt, utan endast genom
smitta. Det intensiva smittämnet är sannolikt
bundet vid någon specifik bakterie, ehuru denna
ännu icke är funnen. När detta smittämne genom
beröring med en pestsmittads uttömningar, kläder,
effekter o. d. inkommit i kroppen, brukar dess
verkningar ganska snart, efter en inkubationstid af
blott 2–7 dygn, gifva sig tillkänna genom en betydlig
mattighet, hufvudvärk, matta ögon, svårighet att
tala, raglande gång (så att den sjuke ofta blifvit
liknad vid en drucken), äckel, kräkningar, diarré och
feber efter frossbrytningar. Febern blir snart häftig,
huden torr och het. Tungan får en hvit, kritartad
beläggning, och stark törst inställer sig. Snart
utvecklar sig ett tyföst tillstånd med torr, sprickig,
fuliginös tunga, yrsel, medvetslöshet, liten, svag,
freqvent och oregelbunden puls, kyla i extremiteterna
och cyanos i ansigtet. Efter 2–3 dagars feber
uppträda ofta, samtidigt med stark svettning, lokala
körtelansvällningar, i synnerhet i ljumskarna eller
i axelvecken eller på halsen, men vanligen blott
på ett af de nämnda ställena. Dessa s. k. buboner
(hvaraf namnet bubon- l. böldpest) blifva än små
och gå tillbaka genom fördelning, än större och
öfvergå då till varbildning och brandig förstöring
af kringliggande väfnader. Stundom uppstå i stället
karbunklar på benen, sätet eller nacken. Somliga
epidemier åtföljas äfven af en lungaffektion (såsom
fallet var vid digerdöden). Dessa anses af åtskilliga
författare bilda en egen form, som jämväl kallats den
»indiska pesten» och »palipesten». – Döden inträder
merendels på 3:dje–5:te dygnet, i svåra fall redan
under de första dygnen. Öfverlefves det 7:de dygnet,
anses faran vara öfverstånden. Ingen farsot uppvisar
så stark dödlighet som pesten. Dödligheten understiger
nämligen sällan 60 proc. och har många gånger gått upp
till 90 proc. Mot pesten kan man skydda sig endast
genom den strängaste spärrning och karantän samt de
mest noggranna renlighets- och sundhetsåtgärder.
F. B.
Pest. Se Budapest.
Pestalozzi, Johann Heinrich, schweizisk pedagog,
föddes d. 12 Jan. 1746 i Zürich. Tidigt faderlös,
uppväxte han i instängdhet hos sin fattiga moder och
led i skolan smälek för sitt drömmande väsende. Såsom
yngling svärmade han med »helvetiska sällskapet» för
Rousseaus idéer och lärde hos fränder på landet känna
det lägre folkets fysiska och andliga elände. Till
en början ärnade han blifva jurist och politiker,
men valde snart jordbrukarens yrke och skaffade sig
1768 medel att vid byn Birr i Aargau, mellan Lenzburg
och Brugg, inköpa ett jordområde, som han bebyggde och
kallade Neuhof. Med en värdig maka, Anna Schulthess
(d. 1815), tillbragte han der tre årtionden, snart
nog hemsökt af svåra ekonomiska bekymmer. Opraktisk
och upptagen af filantropiska älsklingstankar, visade
han sig nämligen fullständigt oduglig såsom landthushållare. En
af hans misslyckade spekulationer bestod i att
skaffa sig arbetskrafter för industriella företag
genom att 1774 å Neuhof upprätta en anstalt för
vanvårdade barn. Denna måste upplösas 1780, men
blef af grundläggande betydelse för P:s kommande
lifsgerning. Också vardt uppfostringskonsten det
hufvudsakliga ämnet för den skriftställareverksamhet,
som under de 18 följande åren hufvudsakligen
sysselsatte honom. I Abendstunde eines einsiedlers
(1780; en samling aforismer, offentliggjorda i
Iselins, hans trofaste gynnares, »Ephemeriden»)
antyder han sitt program i denna fråga, och det får
kött och blod i hans »bok för folket» Lienhard
und Gertrud (4 dlr, 1781–87), hvars berättelse
skildrar huru den uppfostrande kraften hos en
ädel och förståndig moder skapar ett sedligt och
lyckligt tillstånd i familjen samt med tillhjelp af
några få varmhjertade män drager en hel landskommun
upp ur dyn. Första delen af detta arbete väckte en
utomordentlig förtjusning; deremot uppmärksammades
icke hans följande literära företag, såsom en
andra folkbok, med titel Christoph und Else (1782),
afhandlingen Ueber gesetzgebung und kindermord (1783)
och skriften Meine nachforschungen über den gang der
natur in der entwicklung des menschengeschlechts
(1797), i hvilken han sökte att i filosofisk form
sammanfatta sina tankar öfver menskligt lif och
mensklig sällhet.
Med år 1798 inträdde en vändning i P:s
förhållanden. Den helvetiska statshvälfningen, hvilken
bortsopade det myckna, som återstod af medeltida
feodalism och skråväsende, helsades af honom med
glädje, ehuru den framtvangs af franska vapen; och
såsom redaktör af den nya regeringens officiösa organ,
»Helvetisches volksblatt», fick han då, likasom äfven
flere gånger senare, anledning att gripa till pennan
i politiska frågor. Men hans begåfning och skaplynne
voro ingalunda politikerns. I slutet af året erhöll
han en lämpligare sysselsättning, då han utsågs att
såsom skolmästare i en fattigskola i Stans sörja
för de barn, som blifvit hemlösa genom fransmännens
grymma härjningar i det uppstudsiga Unterwalden. Sedan
skolan snart måst gifva rum för ett fältlasarett,
fick P. anställning vid en småbarnsskola i Burgdorf,
i kantonen Bern, och införlifvade 1800 med denna skola
en annan, hvars föreståndare, Hermann Krüsi, för
framtiden blef hans värderade medhjelpare. Det nya
institutet, förlagdt till slottet i Burgdorf, skulle
på en gång vara uppfostringsanstalt, lärareseminarium
och barnhus, men den första uppgiften vardt
förherskande. Resultatet af verksamheten derstädes
blef lysande, och P. kunde snart i skriften Wie
Gertrud ihre kinder lehrt (1801; i form af 14
bref) meddela sin dåmera stadgade metod, hvilken
syftade derhän, att likasom den högsta sedligheten,
den religiösa, säkrast uppväxer ur det innerliga
förhållandet mellan moder och barn, så borde och kunde
ock genom ett riktigt ordnande af undervisningens
enklaste element en moder med äfven den tarfligaste
bildning sättas i stånd att sjelf gifva sina barn en
tillfredsställande undervisning från
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
