Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pestrot ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Jakob Eröfrarens, död, 1276, regeringen i Aragonien,
Katalonien och Valencia, men måste i de sistnämnda
landen med härsmakt befästa sin tron. Straxt efter
Sicilianska aftonsången (1282) skyndade P., som
sedan 1262 var förmäld med den sicilianske konung
Manfreds dotter Konstantia, med sin nyrustade
flotta till Palermo och utropades der till konung
af Sicilien. Ett försök emot Neapel lyckades honom
icke, men sitt sicilianska rike försvarade han trots
fransmännens vapen och påfvens bannstrålar. Striden
flyttades till sist inom Aragoniens egna gränser,
som anföllos af Karl af Valois, åt hvilken påfven
skänkt den bannlystes fädernerike. Faran tvang P. till
tvångsåtgärder, som kränkte hans aragoniers stolta
sinnen. De ingingo en »frihetsförening», aftvungo
konungen år 1283 det berömda Privilegeio general,
»Aragoniens Magna Charta», men bjelpte honom sedan att
jaga fienden undan. P. dog d. 10 Nov. 1285. Han var
en slug politiker, egde ett bildadt sinne och fast
karakter. – 4. P. IV den präktige (el ceremonioso)
föddes d. 5 Sept. 1319, efterträdde 1336 sin fader,
Alfons IV, och återförenade 1344 (1349) hela den
aragonska monarkien, då han med väpnad hand återtog
Balearerna, Roussillon och Cerdagne, hvilka land
vid Jakob Eröfrarens död tillfallit dennes yngre
son. Men eröfringen bragte P. i förvecklingar med
Aragoniens ständer, som icke ville lemna någon
krigshjelp annat än till de otrognes bekämpande
eller till omedelbart försvar. Tvedrägten ledde
till inbördes krig, då P. öfverflyttade tronföljden
på sin dotter Constanza (1347), med förbigående af
sin broder Jakob. Aragoniens och Valencias stormän
slöto sig samman i en »union», som på ett riksmöte
i Zaragoza aftvang konungen stora medgifvanden. På
Epilas slagfält år 1348 blef unionen emellertid
sprängd af konungens trupper. Men P. begagnade sin
seger med vis måtta; han gaf en konstitutionel ed
och sköt sin sak med nationen under Justician,
hvars stora betydelse i Aragoniens historia
egentligen först då började. Sjelfva tvistefrågan
bilades af sig sjelf, då år 1351 en son föddes
åt konungen. Äfven efter den konstitutionella
konflikten var P:s regering ett nästan oafbrutet
krig. Ingen aragonsk konung före honom hade haft så
mycket folk i fält, så stora flottor i sjön. Än
gällde det det upproriska Sardinien, än dess
försvarare Genua, och 1356 började de långvariga
striderna med Kastilien, der P. mestadels
stod på Henriks af Trastamara sida. P. var en
sträng och hård man, af ett lidelsefullt lynne,
men full af kraft och skarpsinne. Han tämde sin
trotsiga adel, han värnade noga om rättvisan, men
försmådde också icke kunglighetens yttre ståt. Han
inrättade Huescas universitet och införde den
kristna tidräkningen i Aragonien. P. dog d. 5
Jan. 1387 (icke 1388). Han var tre gånger gift:
1338 med Maria af Navarra, 1347 med Eleonora
af Portugal och 1349 med Eleonora af Sicilien.
Kj.
Peter (Pedro), kejsare af Brasilien:
1. P. I af Alcantara, son till konung Johan VI af Portugal,
föddes i Lissabon d. 12
Okt. 1798 och fördes 1807 till Brasilien med hela den
portugisiska konungafamiljen, då den flydde undan
Napoleons soldater. En försummad uppfostran kunde
icke qväfva P:s rika anlag; i vissa saker förvärfvade
han sig på egen hand grundliga kunskaper, medan
hans kraftfulla och humana väsende tillvann honom
brasilianernas sympatier. Då konung Johan år 1821
reste tillbaka till Portugal, qvarstannade dom Pedro
i Brasilien såsom regent; men brasilianerna ville
slita förbindelsen med Portugal, proklamerade d. 7
Sept. 1822 Brasiliens suveränitet och utropade d. 12
Okt. s. å. P. till landets förste »konstitutionelle»
kejsare. Såsom rättmätig arftagare tillträdde han
d. 10 Mars 1826 äfven Portugals krona (under namnet
Peter IV), gaf landet en författning (Carta de ley,
i April) och lemnade d. 2 Maj dennas krona åt sin
7-åriga dotter, Maria da Gloria. Genom olyckliga
fälttåg och konstitutionella konflikter med riksdagen
kom P. emellertid på spänd fot med sitt brasilianska
folk, och d. 7 April 1831 lade han sin krona i sin
lille sons, Peter II:s, händer, inskeppade sig såsom
»hertig af Braganza» till Europa och egnade nu alla
sina krafter åt att återställa åt sin dotter hennes
krona, som hans broder dom Miguel 1828 ryckt till
sig. Med understöd af regeringarna i London och
Paris rustade P. till sitt fäderneslands eröfring,
tog Azorerna till operationsbas, bemäktigade sig
Oporto, intog efter flere framgångar Lissabon
(Juli 1833) och tvang till sist, genom segern vid
Thomar, sin broder till kapitulation (Maj 1834). P.,
som af cortes kallades till regent, afled redan
d. 24 Sept. 1834. P. var två gånger gift: 1817
med ärkehertiginnan Leopoldina af Österrike och
1829 med prinsessan Amalia af Leuchtenberg (d. 1873),
syster till svensk-norska drottningen Josefina.
Kj.
2. P. II af Alcantara, den föregåendes son, född
d. 2 Dec. 1825, blef efter faderns tronafsägelse
redan d. 7 April 1831 utropad till kejsare. Under hans
minderårighet fördes regeringen af ett regentskap, men
redan d. 23 Juli 1840 förklarades P. myndig. Första
åren af P:s egen regering oroades genom flere uppror,
och blott småningom erhöll Brasilien lugn. Senare
afbröts rikets fred genom krig mot diktatorn Rosas
i Buenos Aires 1851–52, mot republiken Uruguay
1854–55 och 1864–65 samt mot presidenten Lopez
i Paraguay 1865–70. Mot de inre partistriderna
ställde P. sig strängt på konstitutionens grund. På
1870-talet gjorde han resor i Nord-Amerika och
Europa, hvarvid äfven Sverige besöktes 1874. 1887
företog han åter en resa till Europa och hemsöktes
derunder uti Italien i början af 1888 af en häftig
sjukdom. Under hans frånvaro har regeringen förts af
hans dotter Isabella. P. har utvecklat stor verksamhet
i befordrandet af sitt lands utveckling genom vägars
anläggande, genomansatser till förbättrande af
folkundervisningen och hären, genom uppmuntrande af
invandringen m. m. Genom sina välvilliga tänkesätt,
sin grundliga och mångsidiga bildning och sitt
intresse för sitt lands väl har han förvärfvat sitt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
