- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 12. Nådemedlen - Pontifikat /
1155-1156

(1888) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pestrot ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

lemnades åt ett kollegium, Heliga synoden, hvars
högsta chef han sjelf var. För öfrigt gaf han
religionsfrihet åt både »raskolniker» och inflyttade
utländingar. Genom dessa och andra reformer är
P. det moderna Rysslands grundläggare; genom honom
blef Ryssland en europeisk stat. – Under den tid
dessa reformer genomfördes var P. invecklad i det
väldiga kriget med Sverige, hvilket varade i 21 år
(se Nordiska kriget), slöts genom freden i Nystad
1721 och endast med uppbjudande af landets hela styrka
kunde föras till ett lyckligt slut, ty Ryssland blef
genom det långa kriget utmattadt i nästan lika hög
grad som Sverige, ehuru det egde större resurser att
hämta sig från denna utmattning. Genom kriget vann
P. de förr svenska Östersjöprovinserna och Viborgs
län. Till det nyvunna området förlade han rikets
centrum, då han der uppbyggde den nya hufvudstaden,
S:t Petersburg, anlagd 1703. I denna nya stad kunde
reformarbetet lättare fortsättas än i Moskva, den
gammalryska medelpunkten och oppositionens hemvist. En
månad efter freden i Nystad antog P. titlarna
»fäderneslandets fader», »alla ryssars kejsare» och
»den store», dermed antydande, att ett af hans mål
var vunnet. Deremot miste P. sin första eröfring,
Azov, då han 1711 måste köpa sig fred med turkarna,
som innestängt honom vid Prut. I stället inledde han
Rysslands framträngande vid Kaspiska hafvet genom
eröfringen af Baku m. m. (1723). De sista åren af
P:s regering fördystrades genom uppskakande scener
inom hans familj. Hans öfvergifna gemål Eudoxia och
hennes son Alexei, bägge fiender till hans reformer,
inläto sig i en formlig sammansvärjning mot honom. Med
egen hand knutade han då Eudoxia samt lät döma Alexei
till döden (1718). Denne omkom kort efter domens
afkunnande i sitt fängelse. Denna ytterliga stränghet
måste man dock till en viss grad ursäkta, då man
besinnar, att för P. gällde det om hans lifsgerning
skulle göras om intet eller ej. Man kan väl säga, att
det var för sitt land, som han offrade sin son. Vid
denna tid egde P. en annan familj. Med den i Livland
tillfångatagna Katarina (se denna) hade P. två söner,
Peter och Paul, som snart dogo, och två döttrar: Anna,
gift med hertig Karl Fredrik af Holstein-Gottorp, och
Elisabet, som slutligen blef kejsarinna. Till Katarina
eller hennes barn ämnade P. lemna regeringen, då han
1721 förbehöll sig rätt att utse efterträdare. Den 7
Maj 1724 lät han kröna Katarina till sin efterträdare.

Sedan P:s segrar gjort hans namn kändt i vestra
Europa, företog han ännu en resa dit, 1717. Han
besökte Tyskland, Holland och Frankrike. Trots allt
sitt intresse för den vesteuropeiska kulturen förblef
P. till sinnelag och uppförande en barbar. Hans seder
voro råa, och hans laster voro en barbars. Hans
hoffester slutade med de värsta orgier, innan
sällskapet dukat under för bränvinets verkningar. En
asiatisk despot var P. derutinnan att han ej stort
aktade ett menniskolif och att han sjelf icke tvekade
att understundom förrätta bödelns yrke. Med sin käpp piskade
han upp statens förnämsta män. Men å andra sidan
sparade han icke häller sig sjelf; han arbetade värre
än en roddare, säger det ryska folket, och det var
delvis hans arbete för Ryssland, som lade honom i en
förtidig graf. P. afled till följd af förkylning, utan
att hafva, kunnat gifva sin yttersta vilja tillkänna,
d. 8 Febr. (n. st.) 1725. Sin grafplats hade han
utsett i sin nya stad, i S:t Peter-Paulskyrkan. Han
har bildstoder i Petersburg (af Falconet, 1782),
Kronstadt, Poltava, Voronesj m. fl. st.
– P:s Journal,som skrefs af Mokarov, men
6 gånger korrigerades af P. samt 1770–72 utgafs
(af Sjtsjerbatov), innehåller mycket af stor vigt
för Nordiska krigets historia. Det s. k. »Peter
den stores testamente» är understucket
och sannolikt utgifvet på Napoleons tillskyndelse
1812. Jfr härom Berkholz: »Napoléon I, auteur du
testament de Pierre le grand» (1863), samt »Les
auteurs du testament de Pierre le grand» (1872).
J. Fr. N.

2. P. II Alexeievitj, den föregåendes
sonson, son af Alexei och Charlotta af Braunschweig,
född d. 23 Okt. (n. st.) 1715, besteg tronen till
följd af Katarina I:s testamente samt kröntes i Moskva
d. 7 Mars 1728. Mensjikov, som under den förra regeringen
varit allherskande, utöfvade äfven en tid ett tryckande
förmynderskap öfver P.; men denne tröttnade snart derpå, och
Mensjikov, som ämnat sin dotter, Maria, till P:s gemål,
blef förvisad till Sibirien. I stället blefvo Ivan
Dolgorukij och hans familj kejsarens allsmäktiga
rådgifvare, och deras herravälde öfver
den unge monarken blef lika tryckande som Mensjikovs.
De påtvingade honom en ny brud, Ivan Dolgorukijs
syster, Katarina, och sökte för öfrigt hafva honom
i sina händer genom att underhålla hans lättsinne
och smak för nöjen. P. tänkte redan befria sig
från detta nya förmynderskap, då han plötsligen
afled d. 9 Febr. 1730, i kopporna. Med honom
utslocknade den romanovska ätten på manssidan.
J. Fr. N.

3. P. III Feodorovitj, son till hertig
Karl Fredrik af Holstein-Gottorp och Anna Petrovna,
Peter den stores dotter, föddes i Kiel d. 21
Febr. 1728 och hette egentligen Karl Peter Ulrik.
Sedan hans moster, Elisabet, bestigit Rysslands
tron, kallade hon P. till Ryssland och utnämnde
honom d. 18 Nov. 1742 till sin efterträdare.
Vid samma tid fick han – hvars fader en gång haft
hopp om Sveriges krona (se Karl Fredrik) – anbud att
blifva tronföljare i Sverige, enär hattarna derigenom
hoppades på billigare fred med Ryssland, men denna
värdighet afslog han. Någon förlust för vårt land
var detta ej, ty P. saknade alla regentegenskaper
och mognade aldrig till man. Dertill bidrog väl
den i hög grad vårdslösade uppfostran han erhöll.
1739 hade han efterträdt sin fader såsom hertig i
Holstein-Gottorp, och detta land låg honom alltid
mest om hjertat, så att han betraktade sig som en
främling i Ryssland. För öfrigt var han en fanatisk
beundrare af Fredrik den store och blef derför af
Elisabet alldeles afstängd från allt deltagande
i regeringen. Den 1 Sept. 1745

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:14:24 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfal/0584.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free