Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Petersburg ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hobölelfven och de båda broarna vid Lysedal och
Prestbakke mellan Fredrikshald och riksgränsen
samt den stora jernvägsbron öfver Vormen vid
Minnesund. »Peterssonska systemet» vann snabbt
erkännande äfven utom Norge. Också på andra områden
gjorde P. uppfinningar och mekaniska förbättringar; så
hade han t. ex. sin andel med i den Krag-Peterssonska
gevärskonstruktionen (se Norska marinens gevär).
Y. N.
Peter Steyper [stöj-], norsk storman, systerson
till konung Sverre Sigurdsson, tog lifligt del
i morbroderns strider och vann i spetsen för
birkebenarna flere framgångar öfver baglerna. Han
var gift med en dotter till Magnus Erlingsson. År
1210 drog han ut på korståg. Både han och hans hustru
dogo i främmande land. Y. N.
Peterwardein (Kroat. Petervárad), stad och stark
fästning i Kroatien (f. d. Kroatisk-slavonska
Militärgränsen), hufvudort i distriktet Peterváradi
(3,114 qvkm., 114,115 innev. 1880), ligger i en
lågländ trakt på högra stranden af Donau, midt
emot Neusatz, dit en 257 m. lång skeppsbrygga för,
och består af två delar: den öfre fästningen, på en
tämligen hög, på tre sidor isolerad serpentinklippa,
som står i förbindelse med ett hornverk, samt
nedre fästningen, den egentliga staden, vid foten
af klippans norra del. Båda fästningarna kunna
mottaga en garnison af 10,000 man. 1880 hade staden
3,603 innev. – P., »Ungerns Gibraltar», förmodas
ligga på samma plats som romarnas Acumincum. Det
intogs af turkarna 1526 och innehades af dem till
1687. Den 5 Aug. 1716 vann prins Eugène af Savojen
en seger der öfver storvesiren Damad Ali Pasja. Under
revolutionskriget 1848–49 var P. en tid besatt af de
ungerske insurgenterna.
Petinet (Fr. petinet), florsartad väfnad af
bomull och silke; tyll. – Petinetglas, detsamma som
filigran-glas (se Filigran 2).
Pétion [petiå’ng], Anne Alexandre, president å Haïti,
f. 1770, hette egentligen Sabès samt var son af
en fransk kolonist på Haiti och en mulattska. Han
fick militärisk utbildning i Frankrike och kämpade
1801–02 på franska sidan, under generalerna Rigaud
och Leclerc, mot negerupproret på ön, men slöt sig
1803 till Dessalines, då denne trädde i spetsen för
en ny resning. När Dessalines gjort sig till kejsare
och började föra en despotisk styrelse, förenade
P. sig med Henri Christophe om hans störtande. Men
en brytning inträdde snart, och P. upprättade (1807)
en egen mulattrepublik i södra delen af Haïti,
under det att Christophe i norra delen behöll väldet
öfver negrerna. P. afled 1818, och först den af honom
sjelf utsedde efterträdaren, J. P. Boyer, förenade
öns olika delar till en republikansk stat.
Pétion de Villeneuve [petiå’ng dö villnöv],
Jérôme, fransk revolutionsman, f. 1753, hade till en
början anställning såsom advokat i sin födelsestad
Chartres. Vid riksständernas sammankallande 1789
invaldes han i tredje ståndet och kom genom
omständigheternas makt att under den franska
revolutionen spela en rol, som vida öfversteg hans
begåfning. I Konstituerande nationalförsamlingen
tillhörde han jämte Robespierre och Buzot den lilla grupp,
som visade republikanska tendenser (den yttersta
venstern). Efter Ludvig XVI:s flyktförsök 1791 sändes
han af Konstituerande nationalförsamlingen jämte
Barnave och Latour-Maubourg att möta och återföra den
kungliga familjen till Paris. Dervid röjde han genom
brutalt uppförande mot de olycklige fångarna brist
på högsinthet; och i sin vidriga berättelse om denna
färd, hvari han framställer den sederena prinsessan
Elisabet såsom färdig att blifva hans älskarinna,
blottade han ett orent sinne och en narraktig
fåfänga. Efter Konstituerande nationalförsamlingens
upplösning blef han d. 17 Nov. 1791 Baillys
efterträdare såsom mär i Paris, till en del genom
hemligt understöd af Marie-Antoinette, hvilken ansåg
honom för dum och derför föredrog honom framför
Lafayette. Han slöt sig nu till girondisterna,
understödde desses sträfvan att störta konungadömet
och använde sin ämbetsställning för att jämna vägen
för en ny revolution. Då Parispöbeln d. 20 Juni
1792 inträngde i Tuilerierna, höll han sig sålunda
hela dagen undan för att slippa ingripa. Denna gång
misslyckades dock uppresningen, och P. blef för sitt
förhållande derunder d. 7 Juli suspenderad af den
parisiska departementalstyrelsen, men Lagstiftande
församlingen återgaf honom hans plats, och under
federationsfesten d. 14 Juli s. å. var han dagens
hjelte. Vid konungadömets störtande d. 10 Aug. 1792
undgick han att behöfva göra sin pligt derigenom
att han af upprorets ledare sjelf utverkade sitt
ställande under bevakning. Då han den följande
dagen återfick friheten, väntade han att också
återfå sitt förra inflytande, men de parisiske
anarkisterna, åt hvilka han nu gjort sin tjenst,
sköto honom åt sidan, och under septembermorden var
han fullkomligt vanmäktig. Att den nya revolutionen
kunde leda till dylika gräsligheter och till förlusten
af hans egen maktställning, var något, som han i
sin ytlighet och fåfänga aldrig föreställt sig,
och denna upptäckt uppfyllde honom med förbittring
mot de ostadige parisarna. Invald i Konventet, mottog
han ej omval till märsämbetet, och med den sårade
fåfängans energi kastade han sig nu in i den strid,
som girondisterna öppnade mot Paris-anarkisterna. Då
desse genom upproren d. 31 Maj och d. 2 Juni 1793
besegrade gironden och Konventet, blef han fängslad,
men flydde till Normandie, som reste sig för att
skydda nationalrepresentationen för Parispöbelns
tyranni. Försöket misslyckades, och han flydde
då jämte några andra proskriberade girondister
till Bretagne och derifrån till Bordeaux, der en
likartad resning utbrutit. Han fann dock ej häller
der det understöd han påräknat och måste då jämte sina
olyckskamrater dölja sig i den närbelägna staden S:t
Émilion. Slutligen nödgades han i Juni 1794 lemna sin
tillflyktsort och omkom, efter en tids kringirrande på
de omgifvande fälten, jämte sin följeslagare Buzot,
antagligen genom sjelfmord. Deras lik anträffades,
sönderslitna af hundar, d. 26 Juni. P:s memoarer
hafva jämte Buzots och Barbaroux’ utgifvits af Dauban
(1866). S. B.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
