- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 12. Nådemedlen - Pontifikat /
1181-1182

(1888) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Petiotisering ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

upplagan var 150,000 ex., oafbrutet ökat sin
spridning. 1887 trycktes den vanligen i 952,000
ex., men vid ovanliga tillfällen i ända till
1,200,000 ex. År 1870 måste Millaud, på grund
af iråkadt obestånd, afträda tidningen. Den
köptes 1872 af E. de Girardin och ett par
andra personer. Nu eges den jämte den med henne
sammanhörande tidningen »Le Journal illustré» af
ett aktiebolag med en grundfond af 25,000,000 fr.
J. M-r.

Petit-maître (pötimätör: Fr., »små-herre»), sprätt,
sprätthök. Petits-maîtres var urspr. ett vedernamn på
ledarna för Frondeupproret: Condé, prinsen af Conti,
hertigen af Longueville m. fl. (se Fronden). – Jfr
Jeunesse dorée.

Petjeneger (petsjenjeger; rysk ombildning af det
grekiska namnet patzinakitai), ett turkisk-tatariskt
folk, som först uppträdde vid Volga- och Uralflodernas
mellersta lopp såsom grannar till kazarerna i v. samt
user och bulgarer i s. Efter långvariga strider med
desse drefvos de i slutet af 800-talet söderut, och
efter att hafva i sin ordning undanträngt magyarerna
fattade de fast fot i landet mellan Don och Dnjestr
(omkr. 880). Derifrån utvidgade de småningom sitt
välde ända ned mot Donau; och delade i åtta stammar,
af dem fyra ö. och fyra v. om Dnjepr, utgjorde
de under hela 900-talet en skräck för alla sina
grannar, i synnerhet for bysantinska riket. Under
11:te årh. framträngde de härjande och plundrande
i v. ända till gränsen af Mähren, i s. öfver Donau
ända till Nissa och Thessalonika, och särskildt
ledo korsfararnas skaror mycket af deras ständiga
öfverfall. Senare blefvo de ofta slagna af greker och
magyarer, och på 1100-talet lefde de i Siebenbürgen
såsom skattskyldiga under magyarerna. Från och med
början af 1200-talet försvunno de ur historien,
men deras namn bevaras ännu i de s. k. petjenegiska
byarna i södra Ryssland, guvern. Charkov. – Jfr
Neumann, »Die völker des südlichen Russlands» (1847).
H. A.

Petra (Grek., klippa, Hebr. Sela, Aram. Rekem),
edomiternas, senare nabatéernas gamla hufvudstad, nu i
ruiner, ligger i en af klippmassor omsluten dalkittel
midt i det öde, efter staden uppkallade Petreiska
Arabien omkr. 115 km. n. n. ö. från Akaba-viken
af Röda hafvet, 74 km. s. om Döda hafvet, ö. om
El-Ghors fortsättning mot s., Wâdi-el-Arabah. Genom
den stora, förbi staden strykande karavanvägen
mellan Syrien, Arabien och Egypten var den länge
en vigtig handelsplats. År 105 e. Kr. intogs den
af romarna. Ännu i 6:te årh. omnämnes staden P. som
biskopssäte, men försvann efter arabernas eröfring ur
historien och var förgäten, tills den 1812 upptäcktes
af Burckhardt. Den märkliga ruinstaden, som efter
en densamma genomflytande bäck kallas Wâdi-Musa
(Mosesdalen), har, utom en oerhörd mängd sönderfallna
och spridda rester af murar, tegel- och qvaderstenar
samt fragment af bildhuggare-arbeten, äfven tämligen
väl bibehållna praktbyggnader från 2:dra–4:de
årh., hvilka tafla med de i Baalbek och Palmyra. I
klippväggarna rundt omkring äro uthuggna flere rader
grafkamrar. Den naturliga och beqvämaste ingången till
klippstaden bildar den af oleandersnår igenvuxna, af
ända till 90 m. höga sandstens väggar omslutna klyftan
es Sik, vid hvilkens förening med en tvärklyfta ligger
P:s förnämsta praktbyggnad, Chaznet Fir’aun (Faraos
skattkammare), med en rik fasad i senromersk stil,
uthuggen i den rosenfärgade kalkstenen, och längre
fram en likaledes i klippan uthuggen teater. Jfr
Labordes och Linants praktverk »Voyage dans l’Arabie
Pétrée» (1830–33) och Palmer: »The desert of the
Exodus» (1871).

Petraeus, Eskil, universitetslärare, biskop,
född 1593 i Värmland, blef student i Upsala 1609,
filos. mag. 1619, besökte derefter Wittenberg och
andra tyska universitet samt förordnades 1624 till
filos. adjunkt i Upsala. Under förnyad vistelse i
Tyskland vann han den berömde teologen Joh. Gerhards
förtroende och rekommenderades af denne hos
Joh. Skytte, blef 1628 teol. licentiat i Upsala samt
1630 teol. lektor vid gymnasiet i Åbo. Sedan han 1633
erhållit fullmakt att vara kyrkoherde i Karlstad, men
undanbedt sig detta uppdrag, blef han 1634 domprost i
Åbo och vid Åbo universitets grundläggning 1640 förste
teol. professor derstädes. Han var universitetets
förste rektor och promoverades s. å. till
teol. doktor. Efter Isak Rothovius’ död utnämndes
han 1652 till biskop i Åbo. Ehuru född i Sverige,
vann P. en framstående plats i den finskspråkiga
literaturens historia. Han var nämligen den främste
af de fyra män, som af regeringen erhöllo i uppdrag
att öfversatta bibeln i dess helhet till finska, och
honom böra till väsentlig del tillskrifvas den raskhet
och framgång, hvarmed det stora företaget drefs och
1642 slutfördes. På Per Brahes uppmaning utarbetade
han sedermera på latin den första grammatiken öfver
finska språket, Linguae fennicae brevis institutio
(1649). Såsom teolog var han en ifrig anhängare af
den lutherska renlärigheten, hvarom hans under namn
af Meditationes i akademiska disputationer 1649–57
utgifna betraktelser öfver sön- och högtidsdagarnas
evangelier och epistlar vittna. Han ville genom
dessa predikoutkast gifva presterskapet i stiftet
goda föredömen vid utarbetandet af predikningar och
motarbeta den torra, innehållslösa anda, som ofta
utmärkte tidens andliga vältalighet. Han efterlemnade
äfven flere likpredikningar. Kraftfull och allvarlig
till karakteren, var han en framstående administratör
såväl vid universitetet som i domkapitlet. Han dog
1657. M. G. S.

Petrarca, Francesco, italiensk skald och lärd, föddes
i Arezzo d. 20 Juli 1304. Namnet Petrarca bildade
han genom latinisering af faderns dopnamn Petracco,
en familiär förlängning af Pietro. Slägten var bördig
från Florens, derifrån hans fader, som tillhörde samma
politiska parti som Dante, samtidigt med denne, 1302,
måste gifva sig i landsflykt. Under några år förde
familjen ett kringirrande lif, men fann 1312 ett fast
hem i Avignon, då påfvarnas residensstad. Fadern,
sjelf jurist, ville uppfostra sonen till samma
yrke samt lät honom derför idka juridiska studier i
Montpellier och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:14:24 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfal/0597.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free