- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 12. Nådemedlen - Pontifikat /
1183-1184

(1888) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Petiotisering ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Bologna. Tidigt vaknade dock hos P. ett lifligt
intresse för den latinska klassiska literaturen,
som sedermera äfven blef hans egentliga arbetsfält.
Då han 1326 från Bologna återvände till
Avignon, voro hans föräldrar redan döda, och
för att vinna sin utkomst ingingo han och
hans broder Gherardo i det andliga ståndet.
Under inflytelse af den verldsliga ton, som rådde
vid det påfliga hofvet, lefde han sedan en
tid bortåt som ung elegant, sökande njutningar
och förströelser. Redan 1327 väcktes dock
hos honom den kärlek till Laura (se denna), som
på hans entusiastiska och känslofulla karakter
utöfvade ett mäktigt inflytande och manade honom
att hålla fast vid högre, ideala sträfvanden.
Hans fina, bildade väsende förde honom snart
i umgänge med högt stående män, som tillhörde
rika och mäktiga familjer. Särskildt blef han
väl upptagen af den förnäma slägten Colonna och
fick genom dennas medverkan medel att för sin vidare
utbildning företaga en lång studieresa till
norra Frankrike och Tyskland. Derefter begaf han
sig till Rom, 1337, och vistelsen i denna stad var
i hög grad egnad dels att stegra hans entusiastiska
beundran för den latinska klassiciteten, dels att
hos honom väcka längtan att få se Rom och Italien
åter höja sig till den glans och ära, som dem
med rätta tillkomme. Redan då egde han rykte för
att vara en af samtidens lärdaste män och största
skalder. Och sedan han från Rom begifvit sig till
Vaucluse nära Avignon, en enslig ort, som han
åt sig utvalt och ofta uppsökte för att finna hvila
från verldens larm och behöflig ro för sina arbeten,
fick han der samtidigt från universitetet i Paris och
senaten i Rom kallelse att mottaga lagerkröningens
stora utmärkelse. Han valde Rom, och med stor
högtidlighet samt under folkets jubel kröntes han d. 8
April 1341 på Capitolium, der han var dan förste,
som i nyare tider erhållit denna hedersbevisning.
Efter denna tidpunkt blef P. alltmera en offentlig
man, som stod nära den tidens mäktiga samt af dem
erhöll utmärkelser och gåfvor. Han begagnade
sig deraf för att rikta sitt bibliotek med
afskrifter af latinska och äfven grekiska auktorer,
ty han bibehöll alltjämt sitt lifliga intresse för
det antika Rom och dess författare, och bättre än
någon före honom hade han lärt sig deras språk samt
gjort sig förtrogen med deras arbeten. Hans djupa
och lifligt kända sorg öfver Italiens dåvarande
belägenhet föranledde honom dock äfven att söka
främja dess sak genom att med råd och böner vända sig
till dem, som derpå kunde ega något inflytande.
Det ideal, som han drömde sig, var att åter realisera
det antika Rom under antingen republikens eller
kejsaredömets form. Han blef en varm beundrare
af Cola di Rienzi och hoppades i det längsta, att ur
den rörelse, som denne framkallat, en romersk
republik efter antikt mönster skulle framgå.
Sedan ställde han sitt hopp på kejsar Karl IV och
uppmanade honom ifrigt att söka skapa ett verkligt
romerskt kejsaredöme. Med båda dessa personer och
många andra, som då mer eller mindre egde Italiens
öde i sina händer, stod han i liflig förbindelse,
utan att han dock på händelsernas gång kunde vinna
det minsta inflytande. De voro smickrade af
att bland sina vänner få räkna den ryktbare
mannen, men som rådgifvare föreföll han dem att
vara en patriotisk drömmare, som tog föga hänsyn
till verkligheten. Den senare delen af sitt
lif tillbragte P. hufvudsakligen i norra Italien, der
han egde flere mäktiga gynnare. Sina studier
släppte han aldrig ur sigte och sysselsatte
sig ifrigt med dem, så mycket förhållandena
det medgåfvo. Sina sista år framlefde han
hos en oäkta dotter och hennes make
i deras aktningsvärda hem. Han dog i Arquà
nära Padua d. 18 Juli 1374. – Som lärd man och
skald intog P. bland sina samtida främsta platsen,
och han har utöfvat ett stort inflytande på hela
den följande kulturen. Man har kallat honom
humanismens fader, och han eger äfven rätt
till denna hederstitel. Han bröt med medeltidens
skolastik och lade grunden till den kultur, som
framgått ur ett vidsträckt och sorgfälligt studium
af den antika klassiska literaturen. Med Greklands
stora författare kunde han visserligen göra blott
en ytlig bekantskap, ty han fick aldrig tillfälle
att grundligt lära deras språk. Så mycket ifrigare
studerade han de latinske, bland hvilka företrädesvis
Cicero och Virgilius, men äfven Seneca, af honom
valdes till mönster för hans skriftställareskap.
Han vann derigenom en dittills okänd förmåga
att på klassisk latin uttrycka sina tankar,
och alla hans på latinsk prosa författade
arbeten röja till både form och innehåll ett
starkt inflytande från Cicero. Bland dessa må
nämnas De viris illustribus, De rebus memorandis,
De contemptu mundi
samt hans stora
brefsamlingar. Efter Ciceros och Senecas föredöme höjde
han nämligen brefskrifvandet till en verklig konst;
man skattade sig lycklig att få bref från honom, och
smaken för den epistolära stilen höll sig sedan qvar
hela humanismen igenom. I sitt latinska skaldskap
sökte han deremot att efterlikna Virgilius;
han skref ekloger och ett stort epos, Africa,
hvari han ville förhärliga Roms nationalhjelte
Scipio Africanus. Dertill kommer äfven ett
antal latinska skaldebref af skiftande innehåll.
Med hela detta författareskap bidrog han kraftigt
att höja den literära smaken, han rensade den
från medeltidskulturens sjukliga öfverdrifter och
ledde den tillbaka till antikens sundare klarhet. –
Under det att P. i sina latinska arbeten visserligen
talangfullt, men ganska slafviskt följde valda mönster
och äfven af det främmande språket hindrades att
röra sig med den fulla sjelfständighet, som för allt
verkligt skaldskap är ett nödvändigt vilkor,
lösgjorde han sig i sina italienska dikter från
alla sådana band och följde uteslutande sin egen
varmt känslofulla naturs ursprungliga ingifvelser.
Också är det dessa, som bäst bevarat hans
minne hos efterverlden. Af de dikter, som
han författat på sitt eget modersmål, bildade han
en samling, Il canzoniere, af hvilken man, såsom
nyligen blifvit uppvisadt, i Vatikanens bibliotek
eger en handskrift, delvis

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Mar 8 16:02:21 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfal/0598.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free