- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 12. Nådemedlen - Pontifikat /
1189-1190

(1888) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Petri nycklar ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Petrus (Grek. Petros, Aram. Kefa, med grek. ändelse
Kefas, »klippa»), en af Jesu yppersta apostlar,
hette ursprungligen Simon (Simeon), härstammade
från Betsaida i Galiléen och var son till en
fiskare vid namn Jona samt idkade äfven sjelf med
sin broder Andreas fiskare-yrket. Sedermera bosatte
P. sig i Kapernaum, der han var gift, och der jämväl
hans svärmoder, som af Jesus botades, hade sitt
hem. Enligt traditionen hette hans hustru, hvilken
ock framdeles ledsagade honom på hans missionsresor
(1 Kor. 9: 5), Concordia eller Perpetua. Af sin
broder Andreas fördes han till Jesus, som dervid,
förutseende hvad han en gång skulle blifva,
gaf honom namnet Kefas (Petrus). Under det att
Jesus öfverflyttade från Nasaret till Kapernaum,
återtog P. jämte Andreas sitt yrke, men kallades
snart derefter vid det underbara fiskafänget
till apostel och följde sedan ständigt Jesus. Med
Jakob och Johannes hörde han icke blott till den
närmaste lärjungekretsen, utan intager äfven i alla
4 förteckningarna öfver apostlarna första rummet och
framstår oftast som deras representant i förhållande
till deras mästare. Vid Caesarea Philippi aflade
han också å allas deras vägnar en god bekännelse om
Jesu messianitet i nytest. betydelse (Matt. 16: 13
f.) och erhöll till följd deraf bekräftelse på namnet
Petrus samt löfte om himmelrikets nycklar. Detta
oaktadt hade han likväl svårt att öfvergifva sitt
folks jordiskt-sinliga messiasförhoppningar och
finna sig i Jesu lidandes väg samt i detta hänseende
böja sin vilja under Frälsarens vilja, i synnerhet
som ett passivt förhållande alltför mycket stod i
strid med hans naturliga sinnelag, hvilket var lätt
tillgängligt för yttre inflytelser och ofta bevektes
till ord och handling af ögonblickets ingifvelse,
men tillika präglades af kraftig energi och rask
beslutsamhet jämte förlitande på egen kraft. Detta
sjelfförtroende, som särskildt gaf sig uttryck i hans
löfte att hällre dö än förneka sin mästare, måste
sluta med hans nederlag, såsom Jesus förutsade,
ehuru tillika med antydan att han snart skulle
upprättas ur sitt fall och då vara i stånd att stärka
sina bröder (Luk. 22: 32). Sedan P. tappert, men
förgäfves kämpat för sin mästare med svärdet, följde
förnekelsen i öfverstepresten palats. Jesu blick var
dock nog att både förkrossa och upprätta honom. Efter
uppståndelsen visade Herren sig först för P., och vid
sjön Genesaret insatte han honom, genom uppfordran
att föda Kristi får och lam, å nyo i apostlaämbetet,
men förutsade äfven, att P. under uppfyllandet af
sitt kall skulle lida martyrdöden. – Efter Kristi
himmelsfärd intager P., som derefter visar sig fullt
värdig sitt namn, den ledande ställningen både inom
apostlakretsen och i den på pingstdagen stiftade
församlingen. Genom underbara gerningar och frimodig
predikan vinner han alltjämt nya bekännare och låter
sig hvarken af hotelser eller misshandlingar hejdas i
sin verksamhet. Efter Stefanus’ stening och Paulus’
omvändelse företager han med Johannes missionsresa
till Samarien (möte med Simon Magus) samt ensam till
Lydda, Joppe och
Caesarea, der han upptager hedningen Cornelius i den
kristna församlingen och försvarar detta steg inför
de judekristne i Jerusalem. Der blef han år 44 af
konung Herodes kastad i fängelse, men på underbart
sätt befriad. Straxt derpå lemnade han Jerusalem,
der Jakob den rättfärdige då intog och behöll den
ledande ställningen i församlingen. Att P. efter
afresan från Jerusalem begifvit sig till Rom,
der besegrat Simon Magus och grundlagt en kristen
församling samt i 25 år (42–67) förestått den som
biskop, har alltsedan Hieronymus’ (d. 420) tid varit
katolska kyrkans åsigt. Jämväl Thiersch antager
för visst, att P. vid sagda tillfälle någon tid
besökt Rom. P:s bref till romarna utesluter bägge
dessa antaganden, och för öfrigt var P. närvarande
i Jerusalem vid apostlamötet år 50 (eller 52), der
arbetsfältet mellan P. med de 11 apostlarna å ena
sidan och Paulus å den andra så delades, att den
senare skulle missionera bland hedningarna, Petrus
och de andre bland judarna, hvarjämte, i afseende på
hedningkristna, beslöts, att dessa, för att erkännas
som bröder, icke skulle behöfva underkasta sig
omskärelsen eller den mosaiska ceremoniallagen, utan
endast iakttaga de s. k. noakitiska buden. Att denna
öfverenskommelse icke innebar någon bordsgemenskap
mellan hedningkristna och judekristna, enär de
senares spislagar lade hinder derför, var Jakob den
rättfärdiges och många judekristnas uppfattning. P:s
ställning till frågan var friare och närbeslägtad
med Paulus’. Då Petrus derför någon tid efter
apostlamötet kom till Antiochia, plägade han i början
bordsgemenskap med de hedningkristne, men på tadlande
anmärkningar af utskickade från Jakob drog han sig
tillbaka och fick till följd deraf med rätta af Paulus
mottaga en sträng tillrättavisning, ja beskyllning för
hyckleri. Detta förhållande har ansetts så menligt
för P:s primat, att redan tidigt försök gjordes
att undkomma det genom antagandet att icke aposteln
P., utan en af Jesu 70 lärjungar med samma namn har
åsyftas. I den psevdoklementinska literaturen framstår
deremot P. som den äkta hedningaposteln, hvilken från
land till land förföljer den falske aposteln Simon
(hvarmed här menas Paulus) for att bekämpa honom och
bereda honom en snöplig ände. Samma åskådning om en
djup söndring mellan Petrus och Paulus ligger äfven
till grund för Tübingenskolans omgestaltning af
det 1:sta årh:s teologiska utveckling. Hvarken Nya
test. eller den derpå följande kyrkliga literaturen
vet emellertid af någon fortfarande söndring mellan
Paulus och Petrus, ej häller står Petruspartiet i
Korint (1 Kor. 1: 12) i någon principiel motsats
till Paulus, hvadan man således måste antaga, att
striden i Antiochia slutat med försoning mellan de
båda apostlarna. – Om P:s vidare öden lemnar Nya
test. ingen upplysning. Af 1 Kor. 9: 5 synes dock
framgå, att han företagit vidsträckta missionsresor,
och enligt 1 Petr. 5: 13 vistades han vid detta sitt
»första brefs» författande i Babylon, hvarmed man,
ehuru utan giltiga skäl, velat förstå Rom. Den
kyrkliga traditionen och legenden hafva deremot rikare

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:30:45 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfal/0601.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free