- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 12. Nådemedlen - Pontifikat /
1203-1204

(1888) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pettersson ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

– Efter P. är uppkallad deri s. k. Peutingerska
kartan
(Tabula peutingeriana), en på 1200-talet
å 12 pergamentblad kopierad framställning af
militärvägarna i största delen af Vestromerska
riket. Det ursprungliga originalet anses förskrifva
sig från 3:dje årh. Kartan påträffades i Worms af
K. Celtes samt öfverlemnades till P. för att af
honom utgifvas. Med hans öfriga samlingar stannade
hon efter hans död i familjens händer. Enskilda
partier bekantgjordes först af Markus Welser under
titel Fragmenta tabulae antiquae ex Peutingerorum
bibliotheca
(1591). År 1714 upptäcktes kartan å nyo,
bland handskrifter af P., hvarefter prins Eugène
köpte den af en bokhandlare samt skänkte den till
kejserliga biblioteket i Wien. Den har utgifvits
af F. Chr. v. Scheyb 1753, af K. Mannert 1824 och
af E. Desjardins 1869. Detta är den enda karta,
som härstammar från den romerska kejsaretiden.

Peutinger [pöj-], Konrad, statsman. Se Pyhy.

Pewter [pjutör] kallas i England flere sorter
legeringar af tenn med bly, antimon, zink,
koppar, hvilka användas till förfärdigande af
hvarjehanda husgerådskärl. Den bästa pewter,
som går under benämningen Un and temper, består
endast af tenn med en ringa tillsats af koppar.
C. A. D.

Peyerska körtlarna, anat., små klumpar af
adenoidväf, ett slags lymfkörtlar, ordnade i
grupper och belägna i tunntarmarnas slemhinna
å rörets fria sida, således gent emot tarmarnas
fäste vid käxet, hafva till uppgift att bearbeta
tarmväggarnas lymfa. De upptäcktes af den
schweiziske anatomen J. K. Peyer (1653–1712).
G. v. D.

Peymann, Heinrich Ernst von, dansk general, född
i hertigdömet Verden (Hannover) d. 22 Maj 1735,
blef 1755 löjtnant vid holsteinska ingeniörkåren,
tjenade 1760–61 i franska hären och blef kapten
1770. År 1789 blef han öfverste, 1795 generalmajor
och 1803 deputerad i generalitetet. I Maj 1807 erhöll
P. öfverkommandot i Köpenhamn och på Kronborg samt
d. 11 Aug., då engelsmännen hotade med ett anfall,
ledningen af Köpenhamns försvar både till lands och
sjös. En vecka förut hade P. sjelf rådt till att
träffa försvarsanstalter. Han erhöll nu befallning
att inskränka sig till defensiven, hvarför också
engelsmännen utan hinder landsatte sina trupper;
men i fråga om flottan lemnades inga order,
enär kronprins Fredrik (Fr. VI) icke fruktade för
stadens intagande. Ett bref med befallning att P. i
nödfall skulle förstöra flottan uppsnappades på
vägen. Trots öfvermakten beredde P. sig att försvara
hufvudstaden och lade i dagen stor tapperhet vid
utfallet d. 31 Aug., då han sjelf blef sårad,
men det derpå följande 3 dagars bombardementet
(2–5 Sept.) nödgade honom att kapitulera d. 7
Sept. och utlemna flottan till engelsmännen. På grund
deraf dömdes P. af en krigsrätt, d. 16 Nov. 1808,
förlustig lif, ära och gods. Han fick likväl nåd,
men afskedades ur krigstjensten. Död d. 28 Jan. 1823.
E. Ebg.

Peyron [pe’jrång], svensk adlig ätt, härstammar från
sidenväfvaren Bartholomé Peijron, som 1740 inkom
till Sverige från Lyon. Dennes yngre son Karl,
född i Stockholm d. 17 Jan. 1757, kapten vid
grefve De la Marques regemente i Frankrike 1780,
adlad s. å. med namnet De Peijron, var Gustaf III:s
gunstling, blef 1782 hans lifpage och föll i Paris
d. 26 Juni 1784 i duell med ofvannämnde grefve. Hans
ende son bosatte sig i Vestindien; ätten är antagligen
utslocknad. Bartholomé Peijrons äldre son, Claes
Bartholomé
(f. 1753, konsul i Petersburg 1778–86,
ministerresident i Nedersachsiska kretsen 1792–1813,
d. 1823), hade fem söner, af hvilka den äldste,
Gustaf Abraham (se denne), 1825 fick adlig och 1841
friherrlig värdighet med namnet Peyron, under det
att den yngste, Edvard August (född d. 15 Dec. 1796,
öfverste för Södra skånska infanteriregementet
1846–50, generalbefälhafvare i 1:sta militärdistriktet
1850–53, död d. 8 Sept. 1858), 1836 adlades med namnet
Peijron och slöt sjelf på svärdssidan sin adliga ätt.

Peyron [pe’jrång], Gustaf Abraham (se ofvan),
friherre, krigare, född d. 17 Juli 1783 i Petersburg,
blef 1797 fänrik vid Svenska gardet, deltog 1807
i kriget i Pommern och utnämndes s. å. till
stabsadjutant hos konungen och kapten i armén. Han
förordnades 1813 till chef de bureau vid Nordarméns
i Tyskland generalstab, var i denna egenskap med
vid Grossbeeren, Dennewitz och Leipzig, gjorde såsom
öfverste 1814 års kampanjer i Brabant, Holstein och
Norge samt blef 1818 chef för Jämtlands regemente,
1821 för Lifbeväringsregementet och 1823 för
Vestmanlands regemente. Freden medförde befordringar
i lika rask följd som kriget. 1824 utnämndes han till
landshöfding i Södermanlands län. 1833–37 var han
generalbefälhafvare i 6:te militärdistriktet, 1837
t. f. öfverpostdirektör och 1838–44 t. f. president
i Krigskollegium samt kallades d. 18 Maj 1844 till
statsråd och chef för Landtförsvarsdepartementet. Vid
sitt utträde ur konseljen, 1848, öfvertog han
generalbefälet i 2:dra militärdistriktet och förde
det till d. 29 Febr. 1852, då han afled genom
följderna af ett fall. 1825 erhöll han adlig och
1841 friherrlig värdighet. 1815 blef han ledamot och
1825 hedersledamot af Krigsvetenskapsakademien. 1841
kreerades han till filos. doktor i Jena. – P:s äldre
son, Gustaf Oskar, född i Nyköping d. 5 Jan. 1828,
generalbefälhafvare 1884 i 3:dje och sedan 1885
i 1:sta militärdistriktet, har äfvenledes (d. 4
Okt. 1887–d. 6 Febr. 1888) varit statsråd och chef
för Landtförsvarsdepartementet.

Peyron, Vittore Amadeo, italiensk språkforskare,
f. i Turin 1785, vardt 1815 professor i österländska
språk vid universitetet derstädes och 1848 medlem
af senaten. Död i Turin 1870. P. vann berömmelse
förnämligast genom arbetena Lexicon linguae copticae
(1835) och Grammatica linguae copticae (1841). Han
utgaf jämväl »Papyri graeci musei tauriensis» (2 bd,
1826–27), flere palimpsester, »Codicis Theodosiani
fragmenta» (1824), Origine dei

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:14:24 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfal/0608.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free