- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 12. Nådemedlen - Pontifikat /
1205-1206

(1888) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pettersson ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

dialetti greci (1834), Antica e nuova Grecia (1844)
m. m.

Peyronnet [pärånnä’], Charles Ignace de, grefve, fransk
jurist och statsman, f. 1778, blef 1821, såsom ifrig
anhängare af bourbonerna, justitieminister. Han gjorde
sig synnerligen hatad genom flere reaktionära lagar
och offrades derför af premierministern Villèle i
slutet af 1827, kort före dennes eget fall. 1830
inkallades han såsom inrikesminister i Polignacs
ministèr. Likasom flertalet af ministrarna var han
emot de olycksdigra »Juli-ordonnansernas» utfärdande,
men lät öfvertala sig. Efter revolutionen satt han i
fängelse på Ham, tills han 1836 återfick friheten. Död
1854.

Pézenas, stad i franska depart. Hérault, vid floden
Hérault. 6,500 innev. (1881). Odling af vin och
sydfrukter. Namnet har i franskan öfvergått till
betydelse af »Kråkvinkel».

Peziza L., bagaresvamp, bot., ett slägte af
små svampar bland Discomycetes, en ordning under
Ascomycetes. Fruktskifvan är köttig eller vaxartad,
skål- eller bägarelik. Sporbädden ligger å den konkava
ytan. Fruktskifvorna äro hos de flesta arter blott
0,5–2 mm. i tvärmått och träffas allmänt i större
eller mindre samlingar å multnande ved eller å jord
o. d. Några äro parasiter, t. ex. P. Willkommii,
på lärkgran, och P. ciborioides, på klöfver. O. T. S.

Pfaff, Christoph Matthäus, tysk teolog, f. 1686 i
Stuttgart, blef efter fleråriga resor professor och
(1720) kansler vid universitetet i Tübingen samt
1756 professor, generalsuperintendent och kansler
i Giessen. Död derst. 1760. P. är på kyrkorättens
område grundläggare af det s. k. kollegialsystemet,
enl. hvilket kyrkan betraktas såsom ett fritt
kollegium, som tillerkänner regenten kyrklig
höghetsrätt, jus circa sacra, men förbehåller
sig sjelf jus in sacra (lära, kult, lagstiftning
m. m.). P. är ock känd för sina synkretistiska
sträfvanden att åstadkomma en union mellan de båda
protestantiska hufvudbekännelserna. Bland hans
skrifter märkes i främsta rummet De originibus juris
ecclesiastici
(1719; flere uppl.). G. R-l.

Pfaff. 1. Johann Friedrich P., tysk matematiker, f. i
Stuttgart 1765, blef professor 1788 i Helmstädt och
1810 i Halle, der han dog 1825. Hans förnämsta arbeten
egnades åt teorien för differentialekvationers
integration. Särskildt behandlade han en
anmärkningsvärd eqvation af 2:dra ordningen,
hvilken sedan blifvit uppkallad med hans namn,
samt framställde en allmän metod för integration af
partiella differentialekvationer af 1:sta ordningen
med ett godtyckligt antal variabler. P. tillhörde den
s. k. kombinatoriska skolan och sökte äfven i flere
afhandlingar tillämpa kombinatoriken inom den högre
analysen. Af hans skrifter må nämnas Commentatio de
ortibus et occasibus siderum apud auctores classicos
commemoratis
(1786), Disquisitiones analyticae (1797)
och Methodus generalis, aequationes differentiarum
partialium . . . complete integrandi
(1814–15). –
2. Christian Heinrich P., tysk fysiker och kemist,
den föregåendes broder, f. 1773 i Stuttgart,
praktiserade som läkare i Köpenhamn
1794–95 och anställdes 1797 som professor i
medicin, fysik och kemi vid Kiels universitet. Död
1852. P. offentliggjorde ett betydande antal
vetenskapliga afhandlingar samt inlade stor förtjenst
om galvanismen och elektricitetsläran. 1821–22 utgaf
han en mycket värderad handbok i kemisk analys. –
3. Johann Wilhelm Andreas P., tysk astronom,
den föregåendes broder, f. i Stuttgart 1774, blef
successivt professor i ren och använd matematik i
Dorpat 1803, Nürnberg 1809, Würzburg 1817 och
Erlangen 1818. Död derst. 1835. Han författade
åtskilliga skrifter och uppsatser i astronomi och
fysik samt äfven i astrologi, bl. a. W. Herschels
entdeckungen
(1828), Astrologie (1816) och Der
voltaismus
(1803). – P:s son Hans Heinrich Ulrich
Vitalis P.,
f. 1824, d. 1872 såsom professor i
Erlangen. gjorde sig känd som matematiker och fysiker,
och hans andre son, Alexius Burckhardt Immanuel
Friedrich P.,
f. 1825. d. 1886, var professor i
mineralogi i Erlangen.
1, 3 G. E.         2 P. T. C.

Pfaffengasse, T. (»Prestgatan»), kallades i
Tyskland under den katolska medeltiden den närmast
katedralkyrkan belägna gatan, der de andlige
bodde. Derifrån öfvergick ordet hos äldre geografer
till en benämning på landsträckan längs Rhens venstra
strand, från Chur till Köln, der en mängd biskopsstift
och kyrkliga områden lågo vid sidan af hvarandra. Kj.

Pfaffenhofen, stad i bajerska regeringsområdet
Oberbayern, vid Donaus biflod Ilm, 45 km. n. om
München. Omkr. 3,000 innev. – Den 1 Aug. 1633 slog
pfalzgrefven Kristian af Birkenfeld derstädes
tillbaka en lothringisk här, som försökte undsätta
Hagenau. Svenska infanteriet hade äran af dagen. –
Den 15 April 1745 segrade österrikiske generalen
Batthyanyi vid P. öfver den kurpfalziske generalen
v. Zastrow. Den 19 April 1809 slog marskalk Oudinot
vid P. österrikiske generalen Hiller.

Pfaffe von Kahlenberg, Der (Presten från K.). Se
Kahlengebirge.

Pfalz (Lat. Palatium publicum l. regium,
Sachsenspiegels palens, Schwabenspiegels pfalenz) var
i de frankiska och äldre tyska staterna namn på sådana
gods, som i Sverige kallades Upsala öd. De voro gårdar
och slott, kringströdda öfver riket, ursprungligen
afsedda till konungens uppehållsorter, då han reste
omkring och skipade rätt i provinserna. Flere pfalz
kunna påvisas redan på 600-talet, men de förekomma
talrikast i 10:de och 11:te årh. De förnämsta voro
Aachen, Saltz och Ingelheim. Sachsenspiegel känner
5 pfalz i Sachsen. Äfven den kungliga domstolen på
dessa gods kallades pfalz.

Pfalz (Lat. Palatium), kungsgård, kungligt domän
(se föreg. art.); det område i sydvestra Tyskland,
öfver hvilket pfalzgrefven vid Rhen herskade (se
nedan); de två hufvuddelar, af hvilka detta sedan
1329 var sammansatt, men hvilka 1623 skildes åt
och som på grund af det geografiska läget kallades
den ena Oberpfalz (»Öfre P.») l. Bajerska P.,
den andra Unterpfalz l. Niederpfalz (»Nedre P.»),
äfven Rhenpfalz (P.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:45:31 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfal/0609.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free