- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 12. Nådemedlen - Pontifikat /
1207-1208

(1888) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pfalz ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

am Rhein). – Hertigdömet Öfre P., som
låg inom bajerska kretsen och begränsades
af Bajreuth, Böhmen, Neuburg, Bajern och
Nüirnbergs område, hade en areal af omkr. 7,000
qvkm. och jämte Cham och Sulzbach omkr. 284,000
innev. (1807). Hufvudstad var Arnberg. Det bildar
nu bajerska regeringsomr. Oberpfalz och en del af
Oberfranken. – Nedre P. l. Rhen-pfalz låg mycket
splittradt på bägge sidor om öfre Rhen och begränsades
i s. af hertigdömet Würtemberg, markgrefskapet Baden
och Elsass, i v. af Lothringen och ärkestiftet Trier,
i n. och ö. af ärkestiftet Mainz och grefskapet
Katzenellenbogen. Enklaver inom Nedre P. bildade
biskopsstiften Worms och Speier, riksstäderna af
samma namn, grefskapen Leiningen, Rappoltstein,
Solms, Saarbrück m. fl. områden. Nedre P. delades
tidigt i flere områden: 1. Egentliga P. 1. Kurpfalz,
ett af Tysklands fruktbaraste land, hufvudsakligen
på högra Rhenstranden, 4,130 qvkm., med 305,000
innev. (1786) samt hufvudstäderna Mannheim och
Heidelberg. 2. Furstendömet Simmern. 3. Hertigdömet
Zweibrücken. 4. Hälften af grefskapet
Sponheim. 5. Furstendömena Veldenz och Lautern,
alla på Rhens venstra strand. Tillsammans hade de
nederpfalziska områdena en areal af omkr. 8,000
qvkm. Medlemmarna af de i Kurpfalz och de öfriga
nederpfalziska områdena regerande familjerna buro
titeln »pfalzgrefve (pfalzgrefvinna) vid Rhen».

Pfalzgrefskapets vid Rhen, kurfursotendömet P:s
l. Kurpfalz’ historia. Åt innehafvaren af hertigdömet
Franken (se d. o.), Konrad af Hohenstaufen, lemnade
hans broder, kejsar Fredrik, 1155 den pfalzgrefliga
värdighet, som Hermann af Aachen förbrutit
(jfr Pfalzgrefve). Af dessa båda beståndsdelar,
det rhenfrankiska landet och den pfalzgrefliga
värdigheten, uppstod småningom Pfalzgrefskapet vid
Rhen
. Redan förut Rhenlandens rikaste furste och
utan motvigt i någon hertig, förenade pfalzgrefven
en riksfurstes oberoende ställning med en kunglig
ämbetsmans hela maktfullkomlighet. Såsom afkomling af
den frankiske stamhertigen beklädde han ärkedrotsens
värdighet, den främsta vid konungens hof, hade i
sammanhang dermed den första stämman vid konungaval
och delade med Sachsen riksförestånderskapet vid
tronledigheter. Såsom pfalzgrefve utöfvade han
en högsta domaremakt, som lagligen innefattade
vad och skiljedom öfver konungen sjelf och äfven
någon gång, såsom vid Wenzels afsättning, fick
stor politisk betydelse. Hans rätt att deltaga i
konungavalet (hans kurstämma) var så gammal som
sjelfva valet genom elektorer; den omtalas i det
äldsta bibehållna valdekretet, från Speiermötet
1237. Sedan P. ur Hohenstaufers (Konrad 1155–95) och
Welfers (de båda Henrikarna 1195–1214) händer 1215
kommit till huset Wittelsbach i Bajern – dock så att
efter 1255 skilda linier bodde i P. och i Bajern –
uppstodo tvister om kurvärdigheten emellan dessa
linier. Kejsar Ludvig, sjelf af den senare linien,
afgjorde saken genom Paviafördraget 1329 så, att
kurstämman skulle alternera, men kejsar Karl IV
stadfäste genom Gyllene bullan (1356) pfalzgrefvens
uteslutande besittning af kurstämman. Paviafördraget
förenade med P. ett stycke af Bajern, nämligen en
del af Nordgau, efter denna tid kalladt Oberpfalz
(Lat. Palatinatus Bavariae) till skilnad från det
ursprungliga landet, Rheinpfalz (Lat. Palatinatus
Rheni
). Under 1300-talet vunnos äfven andra
land, Neuburg och Sulzbach (»das junge Pfalz»),
Zweibrücken, Simmern. Men de skildes åt, då vid
pfalzgrefve Ruprekt III:s (den tyske konungens)
död år 1410 fyra bröder sinsemellan delade de
pfalziska landen. Trots oupphörliga delningar och
sammanslutningar med deraf följande yttre och inre
splittring växte den landsfurstliga myndigheten,
och Heidelbergs berömda universitet, öppnadt af
Ruprekt I 1386, blef medelpunkten för ett rikt
andligt lif. Ludvig III (1410–37), som vid delningen
behöll det egentliga Rhenpfalz och kurstämman,
tog verksamt del i sin tids händelser, likaså, efter
Ludvig IV:s lugna regering, Fredrik I den segerrike
(1449–76), hvars rika och mångsidiga verksamhet gaf
landet anseende och ära. Med Ludvig IV:s son Filip
den uppriktige
(1476–1508), en humanismens gynnare,
Agricolas, Celtes’ och Dalbergs vän, strömmade den
nya tidens mäktiga flod in öfver P. Men landet led
genom oupphörliga krig (Bajerska arfföljdskriget
1503–07). Ludvig V (1508–44) skapade under en mild
regering förnyadt välstånd, trots Sickingska fejden
och Bondekriget (1524), och reformationen vann
insteg. Hans broder Fredrik II (1544–56) antog
sjelf Luthers lära, ehuru han af hänsyn till sin
slägting kejsaren afhöll sig från att mera verksamt
taga del i tidehvarfvets stora religiösa strid
(Schmalkaldiska kriget). Genom 1553 års arffördrag
fick linien Simmern successionen; dess rätt inträdde
år 1559, då Fredriks brorson Otto Henrik dog. I den
nyare tidens början framstod P. såsom ett inom sig
slutet land, stadt i yttre och inre välstånd, och ett
patriarkaliskt enkelt förhållande enade ännu furste
och folk. Huset Simmern (1559–1685) ökade glansen,
men drog också den stora politikens olyckor öfver sitt
sköna land. Fredrik III (1559–76), förträfflig regent
och menniska, omskapade P. från ett lutherskt till
ett reformert land. Den lutherska reaktionen under
hans son Ludvig VI (1576–83) kunde blott för en tid
afbryta den nya riktningen, och under Ludvigs son
Fredrik IV (1583–1610) – under hvilkens minderårighet,
till 1592, hans farbroder Johan Kasimir med utmärkelse
förde styrelsen – trädde det åter reformerta P. i
spetsen för de tyske protestanterna och spelade en
verldshistorisk rol. Evangeliska unionen år 1608
var hufvudsakligen Fredriks verk. Hans död lemnade
ledarens svåra värf åt sonen Fredrik V (1610–23),
för vek för stormiga tider (jfr Fredrik, kurfurstar af
Pfalz 2). Mottagandet af Böhmens konungakrona (1619)
invecklade honom i den olyckliga fejd med kejsaren,
som började med nederlaget på Hvita berget (1620),
drog krigets elände öfver P. och 1623 beröfvade honom
äfven detta land, hvilket gafs åt den

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:45:31 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfal/0610.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free