- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 12. Nådemedlen - Pontifikat /
1211-1212

(1888) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pfalz ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

vid delningen af arfvet efter brodern, men hennes
ättlingar buro titeln hertig till dessa områden. Johan
d. ä:s tredje son, pfalzgrefven Johan Kasimir, fick
i arf efter fadern såsom familjebesittning det lilla
furstendömet Kleeburg i Elsass och blef i sitt gifte
med svenske konungen Karl IX:s dotter Katarina fader
till pfalzgrefvarna Karl Gustaf och Adolf Johan. Den
förre utsågs 1649 till svensk tronarfvinge, fick
1650 kronan förklarad ärftlig inom sin manliga linie
och innehade tronen 1654–60. Hans efterträdare voro
konungarna Karl XI (1660–97), Karl XII (1697–1718),
med hvilken hans ätt utgick på svärdssidan, och
drottning Ulrika Eleonora (1718–20), med hvilkens död
1741 hans ätt utslocknade äfven på qvinnolinien. Sedan
de ifrån pfalzgrefven Johan Kasimirs bägge äldre
bröder härstammande linierna utslocknat (den ena 1661,
den andra 1681), tillföll hertigdömet Zweibrücken,
som dock till 1693 hölls ockuperadt af fransmännen,
den i Sverige regerande grenen och efter dennes
utslocknande på svärdssidan 1718 den ofvannämnde
Adolf Johans son Gustaf Samuel, med hvilken Johan
Kasimirs ätt 1731 utgick på manslinien.

Pfannschmidt, Karl Gottfried, tysk målare, f. 1819,
d. 1887, studerade i Berlin från 1835 under Däge och
Cornelius, hvilken framförallt hänvisade honom på
den monumentala konsten, och utbildade sig vidare uti
Italien genom studium af renaissancens mästare. Han
målade uteslutande bilder af bibliskt innehåll,
hvilka berömmas för troende protestantiskt sinnelag,
djup i känslan, ädelhet och renhet i uttrycket samt en
kolorit, som svarar mot den ideala uppfattningen. Till
hans förnämsta skapelser höra Nattvarden (i
Berlins slottskapell), väggmålningar och
altartaflor i Schwerin, Uppståndelsen (i Barth, Pommern),
kartonger till glasmålningar i Berlin, Magdeburg och
Stuttgart. Dessutom utförde han teckningar ur Moses
lif,
som stuckits i koppar, och kartonger ur Profeten
Daniels lif
(i Berlins Nationalgalleri). Han var äfven
verksam som bildhuggare och innehade en professur
vid akademien i Berlin.

Pfau, Ludwig, tysk lyriker, f. i Heilbronn 1821,
uppträdde 1846 med samlingen Gedichte (3:dje
tillökade uppl. 1874), utmärkt af stämningens
innerlighet och formens enkla behag. P. invecklades
i de revolutionära rörelserna 1849 och måste gå
i landsflykt. Återkommen 1866, bosatte han sig
i Stuttgart. Han har äfven utgifvit arbeten i
konstkritik.

Pfeffel, Gottlieb Konrad, tysk skald, f. i Kolmar
(Elsass) 1736, måste för ögonsjukdom afbryta sina
studier och blef vid 22 års ålder blind, men kunde det
oaktadt vara verksam inom vitterheten. Han inrättade
1773 i Kolmar, med tillstånd af franska regeringen,
en förberedande krigsskola för protestantiska
adliga ynglingar, hvilken stängdes under franska
revolutionen. Hugnad med många hedersbevisningar
på äldre dagar, dog han 1809. En staty öfver honom
restes i Kolmar 1859. – Såsom skriftställare var
P. en förmedlare af franskt och tyskt lynne. Han hade
närmast Gellert till förebild och författade fabler
(ofta med skarpt epigrammatiska
vändningar), små poetiska berättelser samt epistlar,
förutom prosaberättelser och mindre lyckade
teaterstycken efter franskt mönster. Hans
dikter kännetecknas af godt lynne, en human,
sedligt allvarlig anda samt en klar och glättad
språkform. 1761 utkom hans Poetische versuche och
1802–10 en samling med samma titel, i 10 bd. Hans
Prosaische versuche utgåfvos i 10 bd 1810–12 (flere
uppl.).

Pfeffer, Wilhelm, tysk botaniker, f. 1845,
blef 1873 e. o. professor i Bonn och 1877 ordin.
professor i Basel samt kallades 1878 till botaniska
professuren i Tübingen och direktörskapet
vid botaniska trädgården derstädes. Sedan 1887
innehar han enahanda befattningar vid Leipzigs
universitet. Han har gjort särdeles värdefulla
undersökningar på växtfysiologiens område samt utom
flere särskilda afhandlingar utgifvit Handbuch der
pflanzenphysiologie
(1881–82) och Untersuchungen
aus dem botanischen institut zu Tübingen
(1881 o. f.).

Pfeiffer, Sara Kristina Vilhelmina Apollonia,
romanförfattarinna, dotter till den qvicke och
vittre läkaren C. G. Schönbeck, föddes i Lund d. 12
Juli 1829 och äktade 1857 f. löjtnanten i preussisk
tjenst, landtbrukaren K. Pfeiffer. Då denne sedermera
drabbades af ekonomiska motgångar, grep hon till
pennan för att försörja familjen och flyttade, 1868
vorden enka, till Stockholm. Under signaturen Sylvia
har hon gjort sig känd genom lifliga och underhållande
berättelser. I synnerhet i smärre sådana påminner
hon om Emilie Carlén genom sin goda uppfattning af
hvardagslifvets både allvarliga och komiska sidor
samt sin förmåga af karaktersteckning. Af mera
tvifvelaktigt värde äro fru Pf:s historisk-romantiska
skildringar. Bland hennes arbeten må nämnas Taflor
ur Göteborgslifvet
(1867–69), Agatha Denkwart (1871),
Ett nattstycke (s. å.), Magdalena Rudenschöld (1875;
3:dje uppl. 1885), Axel Fersen och Marie Antoinette
(1877; 3:dje uppl. 1885), Samlade noveller och
berättelser
(1878–79; 2:dra uppl. 1887), Skön
Öllegård
(1886) och Sofie Hagman (1887).

Pfeiffer [pfa’jffer], Ida, tysk resande och
reseskildrarinna, f. 1797, dotter till en köpman
Reyer i Wien, gifte sig 1820 med en advokat Pfeiffer
från Lemberg, en förbindelse, som snart blef mycket
olycklig. Vid 45 års ålder, då hon redan var moder
till fullvuxna söner, fattades hon af en okuflig lust
till resor. Utgifningen af en okonstlad beskrifning
öfver hennes första längre vandring i främmande land,
Reise einer wienerin in das heilige land (1843; 4:de
uppl. 1856), gaf ett godt ekonomiskt resultat, som
möjliggjorde en ny färd, hvilken hon beskref i arbetet
Reise nach dem skandinavischen norden und der insel
Island
(1846). På en tredje resa (1846–48) besökte
hon Brasilien, Chile, Tahiti, Kina, Malakka, Ceylon,
Vestra indiska halfön, Mesopotamien, Transkaukasien
och Syd-Ryssland, hvarefter hon skildrade färden
i Eine frauenfahrt um die welt (1850). 1851 begaf
hon sig åter å stad, med understöd af österrikiska
regeringen, och kunde 1856 i Meine zweite weltreise
beskrifva en tur öfver

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:14:24 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfal/0612.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free