Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pfalz ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
påminner om Schiller. P. har vidare författat
bl. a. dikten Der welsche und der deutsche (1844),
en skildring af religiösa brytningar på 1400-talet.
Pfleiderer [pfla’j-], Otto, tysk protestantisk teolog,
f. 1839, sedan 1875 professor i systematisk teologi
vid universitetet i Berlin, tillhör den nyare kritiska
skolan. Han har skrifvit bl. a. Religionsphilosophie
auf geschichtlicher grundlage (1878; 2:dra
uppl. 1883–84), Das urchristenthum, seine schriften
und lehren (1887) samt, på den nytestamentliga
forskningens område, Der paulinismus (1873) och
en rad skarpsinniga afhandlingar i Hilgenfelds
»Zeitschrift für wissenschaftliche theologie». –
Hans broder Edmund P., f. 1842, sedan 1878 professor
i filosofi i Tübingen, har utgifvit åtskilliga arbeten
af filosofiskt innehåll.
Pflüger, Eduard Friedrich Wilhelm, tysk fysiolog,
f. 1829, med. doktor 1855, professor i fysiologi
i Bonn 1859, är en af samtidens mest betydande
fysiologer. Bland hans arbeten må nämnas
undersökningar om ryggmärgens förrättningar
(Die sensorischen functionen des rückenmarkes
der wirbelthiere, 1853), upptäckten af nervus
splanchnicus’ hämmande inverkan på tarmarnas rörelser
(1857), forskningar om nervernas förhållande
vid elektrisk retning (Ueber die physiologie des
elektrotonus, 1859), studier öfver äggstockens
byggnad (1863) samt mångfaldiga dels af honom
sjelf, dels af hans lärjungar utförda forskningar om
blodgaserna och det respiratoriska gasutbytet. Sedan
1868 utgifver P. »Archiv für die gesammte
physiologie», som under hans energiska ledning
blifvit Tysklands förnämsta fysiologiska tidskrift.
R. T-dt.
Pfordten, Ludwig Karl Heinrich von der, friherre,
bajersk statsman, f. 1811, d. 1880, blef 1836
professor i romersk rätt i Würzburg. Hans studier
öfver pandekterna gjorde honom i vetenskapliga kretsar
vida bekant; hans frisinne och själfulla föredrag
fjättrade studenterna vid hans föreläsningssal,
men väckte missnöje på högre ort och föranledde
1841 hans förflyttning till appellationsråd. 1843
kallades han till professor i Leipzig samt blef
1848 sachsisk utrikes- och kultusminister, men
drog sig snart tillbaka till följd af bristande
öfverensstämmelse med sina kolleger. Då – i April
1849 – utnämnde honom konung Maximilian II af Bajern
till hof- och utrikesminister. I Dec. s. å. blef
han ministerpresident. P:s politik var framförallt
afgjordt fientlig mot Preussens hegemoni i Tyskland,
derför vänskaplig till Österrike. Han ville, att de
tyska småstaterna skulle mediatiseras och fördelas
på de fem konungarikena, och han fick till stånd
ett förbund mellan de fyra konungarikena Bajern,
Würtemberg, Sachsen och Hannover, hvilket förbund
ställde sig på Österrikes sida. Men hans planer
vunno ingen framgång. Det kom till allt skarpare
slitningar mellan honom och Bajerns Andra kammare, och
i Mars 1859 måste konungen »för att få fred med sitt
folk» entlediga honom. P. var derefter ackrediterad
såsom ge sändt på förbundsdagen, men återfick 1864
ledareplatsen i
ministèren. Han afböjde Preussens erbjudande till Bajern om
neutralitet och den militära ledningen i Syd-Tyskland
samt slöt allians med Österrike (d. 14 Juni 1866). I
Dec. s. å., sedan Preussens segrar gjort hans politik
om intet, drog han sig ifrån regeringen och återupptog
sin vetenskapliga författareverksamhet. Kj.
Pforr, Johann Georg, tysk målare, f. 1745, d. 1798,
studerade i Kassel och bosatte sig derefter i
Frankfurt a. M. Han kallas Tysklands Wouvermann och
anses oefterhärmlig i framställning af hästar, hvilka
han målade med korrekt teckning efter verkligheten
och i liflig färg. Städels institut i Frankfurt eger
flere bilder af honom, bland dem Ett jagtparti. –
Äfven P:s son, Franz P., f. i Frankfurt 1788, d. i
Albano utanför Rom 1812, var målare. Han studerade
först under Tischbein och sedan i Wien. Der gjorde
han bekantskap med Overbeck och kände sig dragen
af samma sträfvan som denne, hvarför han äfven,
1810, följde honom till Rom. Overbeck och Cornelius,
till hvilken han jämväl slöt sig, voro rika på loford
öfver sin tidigt bortgångne väns och kamrats karakter
och begåfning.
Pforta (Schulpforta), fordom cisterciens-kloster,
nu läroanstalt, ligger i preussiska prov. Sachsen,
4 km. v. om Naumburg. Klostret stiftades omkr. 1137
under namnet Monasterium S:tae Mariae de Porta och
upphäfdes 1540, hvarefter det af hertig (sedermera
kurfurst) Morits af Sachsen 1543, med bibehållande
af sina samtliga gods och inkomster, förvandlades
till en furstlig s. k. landesschule. Skolan har en
årlig inkomst af omkr. 200,000 mark och mottager 180
alumner jämte 20 externer.
Pforzheim [-hajm], vigtigaste fabriksstaden i
storhertigdömet Baden, ligger vid foten af norra
Schwarzwald i kretsen Karlsruhe, vid Neckars
biflod Enz samt jernvägarna till Karlsruhe och
Stuttgart. 27,207 innev. (1885). Staden har ett
gammalt slott (fordom residens för markgrefvarna
af Baden-Durlach) jämte kyrka, ett gymnasium, en
borgareskola och högre flickskola. Ortens förnämsta
industri är tillverkning af bijouterivaror af guld,
silfver och nysilfver, som i närmare 400 fabriker
sysselsätter 7,000 pers. Dessutom finnas i och i
närheten af staden kemiska och maskinfabriker,
jernverk, kopparhammare, pappersbruk, stensliperier,
olje- och sågqvarnar samt garfverier. Af vigt är äfven
handeln med trävaror, frukt och vin. Staden är gammal
och var ursprungligen ett romerskt nybygge. 1527–65
var P. markgrefvarnas af Baden-Durlach residens.
Pfuel [pfoul], Ernst Heinrich Adolf von, preussisk
militär och statsman, f. 1779, tillhörde en gammal
slägt i Mark-Brandenburg, af hvilken flere medlemmar
varit i svensk tjenst, såsom Adam v. Pf., J. Banérs
svåger, hvilken var generalmajor i svenska hären
under trettioåriga kriget, 1642 gick i dansk tjenst
och dog 1659. Med hans sonson Jakob naturaliserades
1686 en gren af ätten i Sverige (utgången 1760). Ernst
von Pf. deltog sedan 1806 i krigen emot Napoleon,
dels i preussisk, dels i österrikisk (1809–12), dels
i rysk tjenst (1812–14; till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
