- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 12. Nådemedlen - Pontifikat /
1235-1236

(1888) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Phister ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

och då denna utvecklas, sätter hon sig på ett spädt
blad och borrar in sin snabel i dess öfversida
för att suga näring. Härigenom uppstår å bladets
undersida en gallbildning af blåslik form, med
skrynklig yta samt besatt med mjuka vårtor och
köttiga hår. Sådana gallbildningar kunna finnas ända
till 140–150 på ett enda blad, men vanligen äro de
blott 7 eller 8. I en dylik gallbildning inneslutes
den omnämnda »stammodern», som byter om hud flere
gånger och växer till en storlek af 1–1,15 mm. samt
har äggformig kropp och brun eller grön färg. Hon
omgifver sig med en mängd ägg utan föregående
befruktning. Ungarna ur dessa ägg nå icke stammoderns
storlek och skilja sig endast genom antennspetsarna
från »rotlössen». De utbreda sig öfver bladet och
frambringa nya gallutväxter, lägga ägg och förökas
samt vandra sedermera ned till rötterna, när bladen
vissna och blifva odugliga till gallbildningar. I
Amerika äro gallbildningarna å bladen helt
vanliga. I Frankrike äro deremot nodositeterna
å rötterna öfvervägande, och man betraktar dessa
båda bildningar såsom homologa. Vinstockens natur,
jordgrundens beskaffenhet, väderleksförhållandena
och vinstockens behandling torde vara föranledande
orsaker till dessa afvikelser i utvecklingen, som
dock i grunden föra till samma mål. Man antager
äfven, att gallbildningsstadiet kan bortfalla samt
t. o. m. könsfortplantningen genom vinterägg, så att
vinlusen anses kunna årslångt utan mellankommande
stadier fortplanta sig såsom »rotlus». – Den förödande
verkan af detta lilla skadedjur har man hittills
med föga framgång sökt förhindra. Några fiender
bland andra lägre djur har rotlusen visserligen,
men de förmå icke tillintetgöra denna vinstockens
fruktansvärda ödeläggare. Sedan 1865, då man först
blef uppmärksam på vinlusens härjningar i Frankrike,
hafva genom densamma långt flere vinstockar ödelagts,
än som finnas i hela tyska vinodlingsområdet. Den
enda utväg att hindra vinlusens utbredning är, enligt
fransk erfarenhet, att tillintetgöra alla angripna
vinstockar, desinfektera jorden med kolsvafla och
till en tid upphöra med vinodling å de angripna
trakterna samt att införa Amerika-vinstockar, hvilka
ega en större motståndskraft genom sin raskare och
rikligare nybildning af sugrötter i de af vinlusen
förstördas ställe. I Tyskland är genom särskild
förordning hvarje vinodlare vid höga böter förpligtad
att genast anmäla hvarje uppträdande af vinlusen,
hvarefter de angripna vinstockarna inlösas af staten
och uppbrännas samt marken desinfekteras på statens
bekostnad. O. T. S.

Physalis L. Se Judekörsbär.

Physalus, zool., bildar det senare af de båda
underslägten, i hvilka slägtet Balaenoptera (inom
fenhvalarnas familj, Balaenopteridae, och hvaldjurens
ordning, Cete, bland däggdjuren) fördelas. Dithörande
arter hafva mer eller mindre långsträckt kropp,
ryggfenan belägen bakom eller öfver analöppningen,
skallen minst två gånger längre än bred, underkäkens
kronutskott mer eller mindre högt, ryggradens kotor
55–66 och barderna, åtminstone till större
delen, svartaktiga eller blåsvarta, med ljusare
flammor, blott undantagsvis med en ljusare
hvitaktig färg öfvervägande öfver den svarta. Af
detta underslägte finnas representanter i alla haf,
och 15–16 arter äro mer eller mindre väl kända. Af
dessa tillhöra tre Skandinaviens fauna, nämligen
sillhvalen, Balaenoptera laticeps, rörhvalen,
B. musculus, och jättehvalen, B. sibbaldii,
hvilka beskrifvas under sina svenska benämningar. De
åtskiljas genom nedanstående kännetecken:
A. Ryggfenan belägen ungefär midt öfver
analöppningen och i höjd omkr. 1/24 af
kroppens längd. B. laticeps.
B. Ryggfenan, åtminstone till större delen,
belägen bakom analöppningen.
a. Ryggfenans höjd utgör 1/50–1/40 och bröstfenornas
fria del 1/11–1/9 af kroppslängden.
B. musculus.
b. Ryggfenans höjd utgör 1/140–1/94 och
bröstfenornas fria del 1/8–1/7 af
kroppslängden. B. sibbaldii.

C. R. S.

Physeter. Se Kaskelotslägtet.

Physiologus (Lat. af Grek. fysis, natur, och
logos, lära), titel på en predikohandbok, som
under medeltiden nyttjades i flere land. Den
var ursprungligen en naturhistorisk skildring
af åtskilliga djur, men redan medeltidens äldsta
skriftställare började att i kristligt allegorisk
riktning omtyda de skildrade djurens egenskaper. Ehuru
ej öfversatt på svenska, begagnades denna skrift
flitigt i Sverige. Jfr Ovidius moralizatus.

Physis, zool., ett till torskfamiljen hörande slägte
bland de mjukfeniga fiskarna. Detta slägte skiljes
från de öfriga genom sina bröstfenor, som äro
reducerade till en enda lång, i spetsen tvåklufven
stråle, två skilda ryggfenor, af hvilka den bakre,
liksom analfenan, är skild från stjertfenan. Sex
arter äro kända från de tempererade delarna af
norra Atlanten och Medelhafvet. Fjällbrosmen,
Ph. blennioides Brünn., förekommer sällsynt vid
kusterna af England och norra Frankrike, mindre
sällsynt vid norska kusten upp till Trondhjem samt
mycket sällan vid Sveriges vestra kust, hvarest
den några gånger anträffats i Bohus län. Han är en
djupvattensfisk, som vanligen lefver på ett djup
af 200 m. och deröfver. Köttet skall vara godt.
R. L.

Physophora, zool., kallas en grupp af blåsbärande
simpolyper (Siphonophora). Polypstammen är
antingen kort, säcklikt utvidgad eller långsträckt
spiralformig, försedd med en flasklik luftsäck
och derjämte ofta med simklockor, som under
luftsäcken bilda ett 2- eller fler-celligt
pelarelikt simorgan. Gruppen delas vanligen
i 5 familjer med många slägten och arter,
hvilka företrädesvis äro funna i Medelhafvet.
O. T. S.

Physopoda. Se Blåsfotingar.

Physostigma. Se Kalabarbönor.

Physostomi, »blåsmunnar», zool., en af
Joh. Müller uppställd underordning eller ordning
bland benfiskarnas (Teleostei) ordning eller
underklass. Liksom i fråga om Müllers ordning
Pharyngognathi hafva på sista tiden

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:14:24 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfal/0624.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free