- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 12. Nådemedlen - Pontifikat /
1241-1242

(1888) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Phytelephas ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

eller korppennor (jfr Klavér). Det gamla klavéret
saknade styrka; klavecinen åter saknade nyanser
i styrka. Behofvet gjorde sig således gällande
att erhålla ett tangentstränginstrument, som kunde
spelas både »svagt och starkt» (Ital. piano e forte,
deraf namnet). Redan 1598 omtalas ett instrument
med detta namn, dock har man sig icke bekant hur
det var inrättadt; sannolikt var det blott en
harpsichord, försedd med något särskildt tillägg
för dynamiska vexlingar. Antingen nu florentinaren
Bartolomeo Cristofori haft någon föregångare eller
icke, säkert är, att han på goda grunder gäller
som pianots egentlige uppfinnare, då beskrifningen
på hans mekanik i »Giornale dei letterati d’Italia»
(1711) innehåller alla den nuvarande pianomekanikens
väsentliga delar (vid tangentens nedtryckning på
en gång upplyftes en dämmare och uppstötes en
hammare, som genast efter anslaget medelst en fjäder
springer tillbaka från strängen), hvaremot Schröter
i Nordhausen, som af tyskarna länge framhållits såsom
uppfinnaren, dels kom senare, dels hade en betydligt
klumpigare teknik, som ej häller vann något väsentligt
inflytande på den följande pianofabrikationens
utveckling. Gottfried Silbermann, som närmast
befordrade denna utveckling, följde hufvudsakligen
Cristoforis system, hvilket, sedan Backers och
Broadwood i London tillagt en stöt-tungan reglerande
skrufknapp, kunde anses musikaliskt fulländadt och
fick namn af den »engelska mekaniken». Det var
ock i England, som den första enkom för piano (i
st. f. klavér) komponerade musik utgafs, nämligen
tre sonater af Muzio Clementi 1773. I Wien förändrades
tekniken och uppnåddes ett utomordentligt lätt, ehuru
mera osäkert anslag genom den af Stein och Streicher
införda s. k. »tyska (l. Wien-) mekaniken», som
skiljer sig från den engelska deri att hamrarna icke
ligga på en särskild list, utan sitta i en gaffel
själva tangenternas bakre ände. I Frankrike följdes
den engelska mekaniken, men der gjordes en vigtig
uppfinning 1823 genom Erards repetitionsmekanik
(double échappement), som tillåter hammaren att
ännu en gång drifvas mot strängen, innan fingret
lemnat tangenten. Senare berömda pianobyggare äro
bl. a. Herz och Pleyel i Paris, Steinway i New York,
Bechstein, Bösendorfer, Blüthner m. fl. i Tyskland,
Hals i Kristiania, Hoffman, Jakobsson i Stockholm,
Malmsjö i Göteborg. Pianon byggas i tre former:
rektangulärt (taffel), vingformigt (flygel)
eller upprättstående (pianino). Flygeln
är den största och den enda, som användes för
konsertbruk. Taffeln börjar alltmer komma ur bruk,
hvaremot pianinot vinner terräng genom sin prydliga
och föga skrymmande konstruktion. Det senare eger ock
i likhet med flygeln två pedaler samt är trekorigt,
d. v. s. har tre strängar för hvar ton (utom de
lägsta bastonerna), under det taffeln i regeln
har blott en pedal (fortepedalen; se Pedal) och är
tvåkorig. Strängarna äro numera alltid af stål, de
lägsta öfverspunna. De fasthållas vid ena änden af
de i stämstocken infogade stämskrufvarna, vid andra
änden af stift, fästa i en på ramen
fastskrufvad platt. Det är dock endast en del af
strängen, som ljuder; denna (mellersta) del begränsas
deraf att strängen löper å ena sidan öfver en vid
stämstocken fastsatt list, å andra sidan öfver det på
resonansbottnen anbragta stallet. De öfverskjutande
delarna af strängen hållas dämda genom inflätade
klädesremsor. Resonansbottnen är en tunn skifva af
granträ, undertill försedd med ribbor för att öka
motståndet mot spänntrycket. Hamrarna äro klädda
med skinn och filt. Klaviaturen består af tangenter
i form af trästafvar, hvilkas för spelaren synliga
främre del är belagd med hvitt och svart horn eller
elfenben. Omfånget var på Beethovens tid E1f<sup>4</sub>;
det är nu ända till A2c5. Undertangenterna äro
numera hvita och bilda tillsammans C-durskalan;
öfvertangenterna äro svarta och bilda de kromatiska
tonerna ciss-dess, diss-ess, fiss-gess, giss-ass,
aiss-b.
Äfven kromatiska och enharmoniska klaviaturer
hafva konstruerats. På sista åren har mycket uppseende
väckts genom jankoklaviaturen (uppfunnen af ungraren
Janko), som synes ega framtid. Den består af i
verkligheten två tangentrader (men till utseendet
sex, emedan hvar tangent har tre anslagspunkter),
ordnade efter idel heltoner, nämligen c d e fiss
giss aiss
i den ena och ciss diss f g a h i den
andra. Fördelarna äro en naturligare handställning,
lätthet i passager, långa grepp och transpositioner
samt lika fingersättning i alla tonarter. Bland andra
senare uppfinningar i fråga om pianot må nämnas det
s. k. prolongement, som tillåter en ton att ensamt
fortklinga oberoende af andra samtidigt spelade. I
Blüthners aliqvotpiano medklinga särskilda strängar
i harmoniska öfvertoner eller kombinationstoner. I
adiafonen äro strängarna ersatta genom stämgafflar,
hvarigenom allt stämmande blir öfverflödigt. – Öfver
pianots utveckling och byggnad hafva skrifvits arbeten
af K. A. André, O. Paul, K. F. Weitzmann, Blüthner
& Gretschel m. fl. Bland mästare i klavér- eller
pianospel må nämnas D. Scarlatti, Couperin, S. Bach,
E. Bach, Mozart, Clementi, Dussek, Field, Hummel,
Beethoven, Weber, Herz, Hünten, Mendelssohn,
Moscheles, Thalberg, Chopin, Liszt, Henselt, Tausig,
Bülow, Rubinstein, Hallé och Saint-Saëns, samt
fruarna Schumann, Essipoff, Menter, Lie-Nissen och
Backer-Gröndahl. Af studieverk må nämnas pianoskolor
af Hummel, Kalkbrenner, Köhler, Lebert-Stark och
Riemann samt etyder af Bach, Clementi, Cramer,
Czerny, Bertini, Moscheles, Chopin, Schumann, Heller
och Liszt. A. L.

Piarister l. Piarer (Lat. Patres piarum scholarum,
»de fromma skolornas fäder»), katolsk munkorden,
stiftad omkr. 1600 i Rom af spanioren José
Calasanze
och 1607 bekräftad af Paul V, hvarför den äfven
blifvit kallad Paulinska kongregationen. Till de
vanliga munklöftena fogade denna orden äfven det
löftet att kostnadsfritt meddela undervisning åt
fattiga samt fader- och moderlösa barn. Då orden
framgångsrikt täflade med jesuiterna i afseende på
undervisningen, var den ofta utsatt för desses ovilja,
så att den för en tid miste sina privilegier, hvilka
dock snart

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:14:24 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfal/0627.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free