- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 12. Nådemedlen - Pontifikat /
1261-1262

(1888) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Piemontit ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

V. Weigel och Jakob Böhme, dels genom en rad fromma
teologer, skriftställare och psalmdiktare, bland
hvilka Johann Arndt och Chr. Scriver äro allmännast
kända, men det var först Spener, som framhöll, att
de dittills använda utvägarna vore otillräckliga. De
medel, som han föreslog för att tillföra kyrkan nytt
lif, voro bl. a. konventiklar (collegia pietatis,
»fromma sammankomster») samt, såsom en följd deraf,
det allmänna prestadömets (1 Petr. 2: 9) upprättande
och utöfning. Snart vann han efterföljare äfven
vid universiteten. Så började i Leipzig 1686
tre unga magistrar, Aug. Herm. Francke, Johann
Kasper Schade och Paul Anton, att på modersmålet
hålla praktiskt uppbyggliga utläggningar af bibeln
(collegia philobiblica). Dessa blefvo väl sedermera
af teol. fakulteten förbjudna, emedan de ansågos
leda till förakt för den offentliga gudstjensten
och för vetenskapen (flere studenter hade i första
ifvern uppbränt sina kollegiehäften) samt föra till
separation från kyrkan, men genom det 1694 upprättade
universitetet i Halle erhöll pietismen en fast
hållpunkt. Dettas teol. fakultet besattes näml. med
Speners anhängare, såsom de ofvannämnde Francke och
Anton samt Breithaupt. Inom kort fick Halle en nästan
lika stor betydelse för det religiösa lifvet inom och
utom Tyskland som Wittenberg en gång egt. Mer än 6,000
teologer hade ock före Franckes död (1727) erhållit
sin teologiska bildning derstädes. Men det motstånd,
som pietismen redan tidigt väckt, ökades ännu mer
efter upprättandet af universitetet i Halle. Den
förnämste och ädlaste motståndaren blef Val. Ernst
Löscher, som i »Unschuldige nachrichten» (1702–51)
och i »Timotheus Verinus» bekämpade pietismens
skefheter och ensidigheter samt framförallt dess
religiösa subjektivism. I öfrigt lades pietismen
till last dess likgiltighet för kyrklig bekännelse
och allvarlig teologisk vetenskap, ringaktning
af sakramenten och prestämbetet, förblandning af
rättfärdiggörelse och helgelse genom det starka
betonandet af tron såsom lefvande och verksam,
hvarigenom alstrades ett ängsligt lagiskt väsende, som
äfven förde till förkastandet af »adiafora», yrkandet
på uppnåendet af en viss kristlig fullkomlighet, läran
om det tusenåriga riket (chiliasm) samt slutligen
dess okyrklighet, som befordrades genom »collegia
pietatis». Dessa beskyllningar voro icke i allo
oberättigade, ty äfven från några bland pietismens
fönämsta målsmän förnummos sådana yttranden som dessa:
lärosatser höra icke till ett rättskaffens väsende;
Skriften har en dubbel mening, den andliga och den
bokstafliga; uppbyggelse till gudaktighet är det
enda målet, hvarför man äfven i Skriften skall
skilja mellan det, som länder till uppbyggelse,
och det, som icke gör det; trons väsende och den
sanna teologien bestå i erfarenhet och känsla af
gudomliga ting, hvarför äfven en opånyttfödd menniskas
kunskap i gudomliga saker icke är någon sann kunskap,
utan hällre bör kallas en blott naturlig, falsk och
köttslig; oomvända predikanter kunna ej häller predika
Guds ord; ingen, hvars viljas ondska icke är afgjord,
är en kättare. Pietismen blef ej häller
oberörd af samtida utländska religiösa riktningar:
qvietism och qväkerism. Dock bör vid pietismens
bedömande noga skiljas mellan den ädlare och
den urartade riktningen inom densamma. Den förra,
representerad af Spener och hans närmaste anhängare,
kan i allmänhet sägas hafva verkat till stor
välsignelse för kyrkan. Den ville också bevara den
rena läran, men göra den fruktbärande för lifvet. Att
de härför anbefallda medlen inneburo ensidigheter
och skefheter blef egentligen först märkbart hos den
urartade pietismen, som dels stelnade i former, dels
genom att utdraga alla konseqvenser af den pietistiska
åskådningen blef både kyrkofientlig och tillika
banbrytare för den teologiska rationalismen. Johann
Konrad Dippel och Johann Kristian Edelmann uppträdde
som målsmän för denna riktning. Under pietismens namn
förekom dessutom en mängd icke blott osunda, utan
rent af osedliga riktningar, kända under benämningarna
»die buttlarische rotte», »die bordelumsche
rotte» m. fl., hvilka bidrogo att göra pietismen
misstänkt. Fri från all denna urartning bibehöll sig
deremot pietismen i Würtemberg, ådagaläggande en
äkta lifskraftig och sannt kyrklig prägel, förenad
med vetenskaplig forskningsdrift. Representanter för
denna riktning voro Bengel, Weismann m. fl.

Icke häller i Sverige saknades förberedelse för
pietismen. Kyrkoherden i Falun Olof Ekman hade i
sitt 1680 utgifna »Sjönödslöfte» och komministern
i Klara i Stockholm Daniel Anander i sin 1683
framställda »Nova concionandi methodus, non nova»,
i starka färger framhållit kyrkoväsendets brister
och medlen till dessas afhjelpande. I Finland
hade de bekante svärmarna Ulstadius, Schaefer och
Ulhegius, anslutande sig till Weigel och Böhme,
samt teol. licentiaten Laurbeck, mer påverkad af den
spenerska rörelsen, bekämpat kyrkan. Men äfven flere
af kyrkans män, såsom Gezelius d. y. i Åbo, hvilken
dock snart blef en bitter fiende till pietismen, och
superintendenten i Riga Fischer hade stått i liflig
förbindelse med Spener. Tiden mellan 1702–48 kan
betraktas som den pietistiska perioden i Sverige. Den
började i Stockholm 1702 under ledning af kamreraren
Wolker (sedermera adlad under namnet von Wolcker)
jämte assessoren Lybecker (utgifvare af »Mose och
Lambsens visor»), myntmästaren Carelberg och auditör
Österling (psalmförfattare). Bland de prester, som
hörde till den ädlare riktningen inom pietismen,
utöfvade Anders Hilleström och Erik Tollstadius i
Stockholm, Grubb i Umeå samt Carl von Bergen och
Peter Murbeck i Skåne det största inflytandet. Från
och med 1727, då Dippel anlände till Stockholm,
kan pietismens urartande dateras, ty hans inflytande
blef så stort både i Stockholm och i den öfriga delen
af landet, att den urartade pietismen kan få namnet
»dippelianism». Deltagarna i konventiklarna intogo
gent emot kyrkan en allt likgiltigare och fientligare
ställning, och de lärare, som ej ville gifva sitt
bifall till sammankomster, »belastades med allahanda
gudlösa beskyllningar och tillvitelser, hvarigenom
åhörarna drogos till kallsinnighet

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:14:24 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfal/0637.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free