- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 12. Nådemedlen - Pontifikat /
1265-1266

(1888) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Piemontit ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Amoretti på italienska och franska jämte kopior
af sjökort, som P. tecknat, samt en af denne
uppgjord ordbok öfver tungomålen på Filippinerna och
Molukkerna. P. dog såsom kommendör af johanniternas
orden omkr. 1534.

Pigalle [-ga’ll], Jean Baptiste, fransk bildhuggare,
f. 1714 i Paris, d. derst. 1785, började redan
som gosse studera, men utan att visa synnerliga
anlag. Efter att förgäfves hafva täflat vid 20 år
om romerska priset vandrade han på eget beråd till
Rom, der han i 3 år, ädelmodigt stödd af Coustou,
underkastade sig det strängaste arbete och genom
flit lyckades ersätta det, som fattades honom i
begåfning. På hemvägen utförde han i Lyon en staty af
Merkurius, som öfvermåttan beundrades och skaffade
honom en plats i konstakademien i Paris. Men hans
lycka var först gjord, då han lärt känna ministern
d’Argenson och fått i uppdrag att modellera en stod
af Ludvig XV. Från den stunden blef han Madame de
Pompadours skyddsling. Han erhöll beställningar och
gick fram till de första platserna i akademien. Han
utförde sin beskyddarinnas bild, mejslade stoder
as Merkurius och Venus, som skänktes åt Fredrik
II och kommo till Sanssouci, porträtterade flere
gånger Ludvig XV i stora statyer med allegoriska
figurer – en af dem, en ryttarestaty, utfördes efter
den aflidne Bouchardons modell, uppställdes 1763
och kullstörtades vid revolutionen 1792 – och
afbildade sin lofprisare Voltaire som naken gubbe,
hvaraf blef en anatomisk vrångbild, som icke kunde
offentligen utställas. Annars utförde han flere
goda byster (Ludvig XV, Voltaire, Diderot m. fl.). Men
hans förnämsta verk är Grafvården öfver marskalken
af Sachsen,
för Tomaskyrkan i Strassburg, utförd
1765–76. Monumentet, som alltigenom är pittoreskt
och icke plastiskt komponeradt samt i vissa delar
rent af väcker löje, måste dock erkännas vara i
högsta grad effektfullt och delvis ädelt, särskildt
i framställningen af den stolte hjeltefiguren, som
lugnt och värdigt stiger nedför de steg, hvilka leda
till den öppna grafven, der benranglet lurar, halft
doldt under svepningen. P:s sista verk var en älskvärd
framställning af en Flicka, som drager en törntagg
ur foten.
C. R. N.

Pigault-Lebrun [pigå löbrö’ng], Charles Antoine
Guillaume
, fransk roman- och lustspelsförfattare,
hvars egentliga namn var Pigault de l’Épinoy,
f. i Calais 1753, begick i ungdomen åtskilliga
snedsprång, på grund hvaraf hans stränge fader lät
två gånger genom »lettres de cachet» sätta honom i
fängelse. Efter att ömsom varit soldat, aktör och
språklärare, började P. på 1790-talet blifva känd
genom dramer och romaner. Han försonades med fadern
och innehade 1806–24 en tullsyssla. Död 1835. –
P:s berättelser äro alster af en naturlig verv,
en fruktbar fantasi samt en outtömlig, uppsluppen
gladlynthet, men spela ogeneradt in på de frivola
äfventyrens område. Intrycket försonas i viss mån
genom det städse framträdande hatet mot allt förtryck
samt genom många drag af fin känsla. Bäst bland hans
24 romaner äro L’enfant du carnaval
(1792; »Fastlagsbarnet», 1851), Les barons de Felsheim
(1798; »Baronerne af Felsheim», 1827–28), La folie
espagnole
(1799), M. Botte (1802; »Herr Botte»,
1817) och Tableaux de la société (1813). Nästan
lika stor framgång hade P. med sina lustspel och
vådeviller, af hvilka åtskilliga äfven i Sverige
spelats mycket. Till de mera lyckade höra Lamour et
la raison
(1791; »Kärleken och förnuftet», 1801),
Le petit matelot (»Den lilla matrosen», 1799), Les
empiriques
(»Charlatanerne», 1800) och Les rivaux
d’euxmêmes
(1798; »Man och hustru sine egne rivaler»,
1802). P. hopskref bl. a. en värdelös Histoire
de France
(8 bd, 1823–28). Hans Oeuvres complètes
utgåfvos i 21 bd 1822–24.

Pigeon-engelska [pi’dsjön-], oriktig form för
pidgin-engelska (se d. o.).

Piggfisk, klotfisk, Diodon L., zool., ett
fiskslägte, tillhörande ordningen Plectognathi
och fam. Gymnodontes. Käkarna hafva ingen
midtsutur; hvardera käken bildar en enda, odelad
tandskifva. Slägtet delas numera i flere, hvarandra
mycket närstående slägten. Hithörande fiskar hafva
starkt utvecklade taggar på huden, hvilka hos en del
arter kunna resas upp och

illustration placeholder


fällas ner. Dessa fiskar kunna äfven genom att suga in
luft blåsa upp sig till klotform och spärra dervid ut
taggarna åt alla håll till skydd mot sina fiender. Den
största och mest bekanta är Diodon hystrix L., som
blifver 50–60 cm. lång. En annan, äfvenledes allmän,
mindre art är D. maculatus. De tillhöra de tropiska
delarna af Atlanten och Stilla hafvet. R. L.

Pigghaj, hå, Acanthias vulgaris Risso, zool., en af de
mindre hajarterna, tillhör fam. Spinacidae. Jämte en
annan art, A. Blainvillii, bildar den ett särskildt
slägte, som skiljer sig från öfriga till vår fauna
hörande slägten af familjen derigenom att tänderna
äro i båda käkarna lika, med spetsarna vända långt
åt sidan, och näsöppningarna belägna ungefär midt
emellan nosspetsen och munnen samt att framom
hvardera ryggfenan finnes en tagg. Arterna af slägtet
förekomma inom de tempererade zonerna på båda half
kloten, men saknas i de tropiska hafven. Den hos
oss förekommande arten, som når en längd af omkr. 1
m., är den allmännaste af alla våra hajarter och
förekommer från södra Östersjön, dit han någon gång
ingår, längs hela Skandinaviens kust ända upp till
Finmarken. Norrut är han mera sällsynt, men för
öfrigt förekommer han rätt talrikt och fiskas dels
med backor, dels med särskilda garn, »hågarn», och fås
dessutom tillfälligtvis i andra fiskegarn. Han är den
enda hajart, som ätes hos oss, och skall synnerligast
fordom hafva varit högt värderad af innevånarna vid
våra vestra kuster.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:14:24 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfal/0639.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free