- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 12. Nådemedlen - Pontifikat /
1271-1272

(1888) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pigghvar ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

bladigt, vatten innehållande talkjords-silikat från
Sala. Det anses vara en förändrad pyroxén.
Ant. Sj.

Pikromerit, miner., ett magnesium-kalium-sulfat
med 6 mol. vatten, som utkristalliserade ur
lösningen af saltknistan från Vesuvlavornas år
1855 uppkomna fumaroler och äfven kan fås att
tillsammans med bittersalt utkristallisera ur
en lösning af stassfurtsaltet kainit (se d. o.).
Ant. Sj.

Pikrosmin, miner., ett vattenhaltigt talkjords-silikat
af grågrön till lökgrön och svartgrön färg samt
föga hårdhet. Det ger vid påandning en bitter lukt,
hvaraf det fått sitt namn (af Grek. pikros, bitter,
och osme, lukt). Pikrosminet förekommer i talkiga
och kloritiska bergarter i Tyrolen och Sachsen.
Ant. Sj.

Pikrotoxin, pikrotoxinsyra (af Grek. pikros, bitter,
och toxikon, gift), l. kockulin, kem., farmak.,
kallas ett ur kockelkärnor (se d. o.) framstäldt
giftigt ämne (C30 H34 O13 eller, enligt andra, C36
H40 O16), hvilket till starka baser förhåller sig
som en svag syra och bildar, rent kristalliseradt,
färglösa, glänsande, merendels stjernformigt
grupperade nålar. Det saknar lukt, men smakar
särdeles bittert och reagerar neutralt. Det löses
mycket lätt i alkohol, men är svårlösligt i eter;
det löses äfven lättare i kokande än i kallt
vatten. Pikrotoxin är hufvudrepresentanten för
de s. k. hjern-krampgifterna. Hos alla djurklasser
framkallar det epileptiforma krampanfall, periodiskt
stillastående af diafragma (mellangärdet) och
långsammare hjertslag. Omvexlingen af tonisk och
klonisk kramp, hvilken sistnämnda yttrar sig med
egendomliga vridnings- och simningsrörelser, gifver åt
detta slags förgiftning en omisskänbar prägel. Såsom
motgift mot pikrotoxinförgiftning gör kloralhydrat
i stora doser den bästa verkan. De försök man
gjort att använda pikrotoxin mot förlamningar, mot
hydatider (binnikemask i lefvern) samt mot kloral- och
morfin-förgiftningar o. s. v. hafva icke åstadkommit
önskad verkan. O. T. S.

Piksborg, fordom fäste på en ö i sjön Bolmen (se
d. o.), var under Kalmarunionen säte för fogden
i Sunnerbo härad och troligen uppbygdt af någon
af slägten Pik. Slottet intogs och förstördes af
Berman 1434. B. S.

Pikter (Lat. picti, »de målade», »de tatuerade»)
kallades af romarna de vilda stammar, som i
Kaledonien (Skotland) satte gränser för Roms
vapen. Några få bevarade ord af deras språk –
delvis ännu gåtor för forskarna – visa, att folket
var af keltiska stammen. De kallade sig sjelfve
Cruithen-tuath. Gränsen för deras utbredning var
kejsar Hadrianus’ vall, emellan Eden och Tyne. Då
romarna i början af 5:te årh. drogo sina trupper ifrån
Britannien, föllo tygellösa skaror af pikter och
skoter (som mot slutet af 5:te årh. kommit öfver från
Irland) ödeläggande öfver briterna i södra delarna
af ön. Det var då briterna kallade angelsachserna
till hjelp och i hårda strider trängde pikterna
tillbaka bortom de romerska vallarna. Der bildade
sig då omkr. 600 pikternas rike i norr och öster,
skoternas i vester och på öarna. Den berömde
Columba hade år 563 fört kristendomen upp till dessa
trakter och på ön Iona grundat ett kloster,
hvars abbot stod under irländska kyrkan utan
beröring med Rom; men på 700-talet ställde
sig en pikterkonung under romerska stolen. I
Forteviot (Stratherne) regerade pikterkonungar
under ett par sekel. Angus Mac Fergus (729–761),
pikternas största namn, försvarade med framgång
sitt folks plats i trängseln med skoter, briter
och angelsachser. Men då konungastammen en tid
derefter utdog, förenade skoternas konung Kenneth Mac
Alpine
år 844 de båda rikena i norr till ett enda,
konungariket Alban, sedermera kalladt Skotland.
Kj.

Piktiska muren (piktermuren), detsamma som Hadrianus’
vall
(se d. o.).

Piktur (Lat. pictura, teckningskonst), handstil.

Pikul. Se Katty.

Pil, bot. Se Salix.

Pilaster (Ital. pilastro, af Lat. pila, pelare),
byggnadsk., halfpelare, som blott till en del springer
illustration placeholder

fram från den vägg eller bakgrund, mot hvilken den är
ställd. Pilastern förhåller sig till pelaren ungefär
på samma sätt som halfkolonnen till kolonnen. Den
kan också uppfattas som en till fyrkantig grundplan
öfverförd half kolonn. Pilastern nyttjas dels som
stöd, t. ex. för att bära en takbjelke eller en
hvalfbåge, dels som prydnad, t. ex. för att indela
ett väggparti, omfatta en dörr- eller fönsteröppning
o. dyl. Den följer i afseende på anordningen i
allmänhet samma regler som kolonnen, har liksom
denna bas, reffladt skaft och kapitäl, uppbär ett
bjelklag af arkitrav, fris och gesims. Den konstrueras
således efter någon af de olika »pelareordningarna»
(se d. o.) och sammanställes stundom med dessa,
så t. ex. å Colosseum i Rom. Under den romerska
kejsaretiden framträder en viss benägenhet att
behandla pilasterns skaft som ett väggparti,
bestående af ram och fyllning, hvilken senare
erhåller en dekoration af växtornament, troféer
eller dylikt. Denna uppfattning gjorde sig sedermera
gällande äfven under renaissancen och utvecklades
vidare på ett stundom ytterst praktfullt sätt.
Upk.

Pilâtre de Rozier [-låtör dö råsie’]. Se Luftballong,
sp. 216 och 217.

Pilatus, berg på gränsen mellan de schweiziska
kantonerna Luzern och Unterwalden, v. om
nedre änden af Vierwaldstättersjön, midt emot
Rigi. De nedre sluttningarna äro klädda med vackra
betesmarker och skogar, men den öfre delen består
af kala, förvittrade, i flere spetsar uppstigande
klippkolosser, af hvilka Tomlishorn (2,133 m.), Esel
(2,123 m.) och Klimsenhorn (1,998 m.) äro de mest
bekanta. Fordom vidskepligt fruktadt, bestiges berget

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:14:24 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfal/0642.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free