- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 12. Nådemedlen - Pontifikat /
1273-1274

(1888) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pigghvar ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

numera ofta för sin härliga utsigt, sedan värdshus
anlagts på Esel och Klimsenhorn och hufvudtopparna
blifvit tillgängliga genom goda vägar. En tandhjulbana
från Alpnachsjön påbörjades 1886 och skall blifva
färdig 1889. Den får en längd af 4,600 m. samt
en stigning af i medeltal 42 proc. och högst 48
proc. Enligt sägnen bär P. sitt namn efter Pontius
Pilatus, hvars lik skall hafva nedsänkts i en
brunn i Alperna. Denna »brunn» skall vara en liten
sjö på Pilatus-berget. Det är gammalt skrock att
oväder stiger upp ur sjön, när man kastar något i
densamma. Sannolikt har berget ursprungligen benämnts
Mons pileatus (d. v. s. det i hufva klädda berget),
emedan toppen äfven vid klart väder ofta är insvept
i dimma och i trakten gäller som väderspåman.

Pilatus, Pontius, den från Kristi lidandes historia
bekante romerske ämbetsmannen, var prokurator
(landshöfding) öfver Judeen och Samarien åren
26–36. Han hade vanligen sitt residens i Caesarea
vid Medelhafvet, men uppehöll sig under de stora
högtiderna i Jerusalem och bodde då sannolikt i
Herodes’ palats (enligt några förf:s åsigt på borgen
Antonia), utanför hvilket fanns en med stengolf belagd
upphöjning (Grek. Lithostroton; Hebr. Gábbata),
på hvilken domarestolen var uppställd. Under sin
ämbetstid gjorde P. sig hos judarna förhatlig genom
godtycke och grymhet. I Jerusalem uppställde han
fälttecken med kejsarens bild, gjorde egenmäktiga
ingrepp i tempelskatten, nedgjorde flere galiléer
vid offren. Sistnämnda öfvergrepp var troligtvis
anledningen till fiendskapen mellan honom och Herodes
(jfr Luk. 13: 1; 23: 12). Också skildras han af sin
samtida juden Filon såsom en tyrann. Något gynsammare
tecknas hans bild i Nya testamentet, om han ock der
framstår som typen för den grekisk-romerska verldens
skepticism, verldssinne och vanmäktiga humanism
samt med en karakter, sammansatt af öfvermod och
svaghet. Under intrycket af Jesu persons höghet
och af varningar från sin hustru, af legenden
kallad Claudia Procula l. Procla (af Grek. kyrkan
kanoniserad, med åminnelsedag d. 27 Okt.), gjorde
P. allvarliga ansträngningar att rädda Jesus från
judarnas anklagelser, hvilkas haltlöshet han tydligen
insåg, eller att åtminstone undandraga sig sjelf
ansvaret för domen öfver honom. Dit hör bl. a. Jesu
sändande till Herodes, Jesu sammanställning med
Barrabas, Jesu framställning, efter gisslingen,
inför folket under P:s yttrande: »Se, menniskan!»
(Ecce homo!) och den symboliska handtvagningen. –
Några år efter dessa tilldragelser lät han afrätta
flere samaritaner på berget Garissim, men blef derför
anklagad hos ståthållaren öfver Syrien, Vitellius,
som år 36 afsatte P. och skickade honom till Rom att
stå till ansvar. Enligt kyrkohistorikern Eusebius
skall han (förvisad till Vienne i Gallien) tagit sig
sjelf af daga. Legenden deremot förtäljer, att han
dödade sig i Rom, och att hans lik kastades i Tibern,
som då öfversvämmade, hvarefter det fördes till
Vienne och kastades i Rhône, men med samma verkan,
och att det slutl. nedsänktes i en brunn i Alperna (se
föreg. art.). Den afsky för P:s minne, hvarom
denna legend vittnar, tillhör dock egentligen
Vesterlandet. I Österlandet deremot bedömdes han
mildare. Den etiopiska kyrkan hedrar honom som
ett helgon med åminnelsedag d. 25 Juni, och den
koptiska anser, att han slutligen dött som kristen
martyr. Till detta gynsamma omdöme bidrogo utan
tvifvel de apokryfiska s. k. Acta Pilati (se Acta och
Nikodemos), i hvilka Kristus förhärligades. Gentemot
dessa bland kristna gängse »Acta» hopdiktades
andra, i hvilka Kristus lika djupt smädades. Kejsar
Maximinus påbjöd omkr. 311, att de sistnämnda skulle
läsas i skolorna. Andra apokryfiska skrifter rörande
P. äro Epistolae Pilati (se d. o.), Anaphora Pilati
(en P. tillskrifven berättelse om Jesu dom, död och
uppståndelse), Paradosis Pilati (P. förhöres inför
kejsaren, dömes till döden och afrättas, emedan
han korsfäst Kristus, men blifver jämte sin hustru
af denne upptagen) och Mors Pilati (P:s sjelfmord
m. m.). K. H.

Pilav, Turk. (af Pers. pelav), orientalisk
favoriträtt, bestående af förvällda risgryn,
öfvergjutna med smält smör eller fett och beströdda
med rödpeppar. Oftast tillsättes hackadt kött af får
eller höns.

Pilchard [pi’ltjörd]. Se Sardin.

Pilcomaryo, biflod till Paraguay i Syd-Amerika,
uppstår på östra sidan af Anderna i bolivianska
depart. Potosi af två källfloder San Juan och Oro,
flyter genom Bolivias depart. Chuquisaca och Tarija,
bildar från 22° s. br. gräns mellan Temtorio del
Vermejo i republiken Argentina t. h. och republiken
Paraguay t. v. samt förenar sig med floden Paraguay
vid Asuncion. Flodens längd är omkr. 1,100 km.

Pilfinken, Passer montanus, zool., hör till
underfamiljen finkar (Fringillini) inom de fink-artade
foglarnas familj (Fringillidae) och tättingarnas
ordning (Passeres) af foglarnas klass. Hannen har
hufvudet och halsen ofvan rödbruna, tinningarna hvita,
med en svart fläck, ryggen och skuldrorna rödbruna,
med svarta fläckar, öfvergumpen grågul, med svarta
spolstreck, strupen svart, bröstet och kroppssidorna
gulgrå, magen hvit samt vingarna och stjerten svarta,
med rödbruna fjäderkanter, de förra med två hvita
tvärband. Längden stiger inemot 14 cm. Honan har det
svarta på tinningarna och strupen mindre utbredt samt
färgerna i allmänhet orenare. Denna art häckar i hela
Sverige, talrikast i dess södra och mellersta delar;
för öfrigt är pilfinken högst allmän i mellersta
Europa. I mellersta Asien är han synnerligen allmän,
går i norr till polcirkeln samt ersätter i Kina,
Japan, Indien och flerestädes gråsparfven. I
Australien och på Nya Zeeland har han blifvit
införd. Pilfinken föredrager löfskogar och fria fältet
framför byar och städer. Till menniskans boningar
kommer han om vintern. Under häckningstiden lefver han
parvis, annars vanligen i sällskap. Hans föda utgöres
af korn och frön, om sommaren af insekter o. s. v.;
på sädesfält gör han stundom skada. Med gråsparfven
lär denna art stundom para sig och alstra afföda.
C. R. S.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 12:28:21 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfal/0643.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free