- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 12. Nådemedlen - Pontifikat /
1275-1276

(1888) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pigghvar ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Pilgift (Grek. toxikon) är den gemensamma
benämningen på de många af olikartade växter beredda
giftiga ämnen, som af vilda folkslag användas till
förgiftning af de för jagt och krigsbruk begagnade
pilarna, hvilka sålunda öfverföra i det träffade
djurets kropp ett i de flesta fall snart dödande
gift. Man antager, att de förhistoriska folken i
Europa beredde sig pilgifter af de skarpt narkotiska
ranunkulacéerna (Aconitum), ehuru detta icke kan med
visshet afgöras. Hos nutida vilda folkslag träffas
fortfarande många pilgifter i bruk. Ett bland de mest
bekanta är det syd-amerikanska curare (se d. o.). Från
den ostindiska överlden har man de häftigt verkande
upas-antiar och upas-tieute (se Antiaris och Upas),
och från mellersta Afrika det nyligen i medicinen
införda kombi (se Strophanthus), hvarjämte bland
Afrikas negerstammar äfven andra pilgifter äro i
bruk, hvilkas härstamning dock icke är tillräckligt
utredd. – Jämte de till pilars preparerande använda
gifterna begagna i synnerhet Afrikas innebyggare flere
gifter till ordalier, eller gudsdomsprof. Bland de för
detta ändamål använda medlen äro fröna af Physostigma
venenosum
Balf., »kalabarbönan» (se d. o.),
kanske det mest bekanta. Ett annat sådant medel
är frukten af Tanghinia madagascariensis Pet. Th.
O. T. S.

Pilgrim (Ital. pellegrino, af Lat. peregrinus,
främling), vallfärdare till en fjärrbelägen helig
ort. – Pilgrimsfärd l. vallfärd, vandring eller
resa till någon såsom helig ansedd ort i syfte att
vinna försoning för synder eller blifva delaktig
af någon öfvernaturlig hjelp. Vallfärder äro en
religiös företeelse, som uppträdt hos helt skilda
folkslag och har sin grund i den föreställningen att
bönen verkar kraftigare i ett visst tempel eller å
en viss ort, än om den framföres annanstädes. Denna
föreställning åter kan ytterst ledas tillbaka till
folkstammens religiösa uppfattning, enligt hvilken
dess gud är rent lokal i afseende på omfånget af
sitt inflytande. Ett senare motiv för vallfärder
har varit åtrån att förrätta sin andakt å ställen,
som varit skådeplats för vigtigare tilldragelser i
religionsstiftarens eller andra i kulten vördade
personers lefnad. Men äfven sådana vallfärder
vittna om huru svårt det obildade menniskosinnet har
att fatta det högsta väsendet såsom allvetande och
allestädes närvarande. – I det gamla Egypten täflade
de stora templen om att genom präktiga festligheter
draga till sig skaror af pilgrimer. Semiterna
vallfärdades till Astarte-templen i Fenicien och
Syrien. Judarnas religiösa centralpunkt var först
Silo (med förbundsarken) och derefter Jerusalem,
hvarest man från när och fjärran infann sig till
passa-festerna. Hos antikens greker förete besöken
i orakeltemplen och sammanströmningen till de stora
nationalspelen en väsentlig likhet med vallfärder,
men i högre grad gäller detta om deltagandet i de
elevsinska mysterierna, hvilket ju medförde visshet
om lycka i ett kommande lif. Forn-mejikanerna
vallfärdades till Quetzalcoatls tempel i Cholula,
peruanerna till solgudens tempel i Cuzco. Framför
andra är Indien
pilgrimsfärdernas land. Dess heliga orter äro i allmänhet belägna
vid de stora floderna, hvilkas vatten anses kunna rena
från synder, och ega nästan alla förbindelse med den
brahmanska gudaläran, medan buddhaismen har endast två
qvar, näml. Adams pik och Kandi på Ceylon. Lamaismens
vallfartsort är Lha-sa (se d. o.). I Kina vallfärdas
Buddhas och Kong-fu-tses bekännare ganska flitigt,
och bland japanerna ingå pilgrimsfärder både
i den naturdyrkande Sjinto-religionen och i den
yngre, buddhaistiska. Af hvarje muhammedan fordras
ovilkorligt en pilgrimsfärd till Mekka (se d. o.),
hvarjämte en mängd frivilliga äro i bruk, hvilka
stå i samband med den helgondyrkan, som uti islam
öfverväxt den ursprungliga monoteismen. Den
heligaste orten näst Mekka är Medina. Sjiiterna
begifva sig företrädesvis till Mesjhed, Kum och
Kerbela. Öfverflödet på smärre andaktsplatser
inses deraf att t. ex. ensamt Damaskus inrymmer 194
sådana. – De kristna pilgrimsfärderna gällde från
början Palestina. Den förste, som bevisligen for dit
af andaktsskäl, var biskop Alexander af Kappadocien
(212), den andra var Konstantin den stores moder,
kejsarinnan Helena (326), efter hvilken bruket
snart blef allmänt och tillfället att hemföra
reliker en ny lockelse. (När svenskar sedermera
företogo »Jorsala»-färden, valde, de merendels
väringarnas väg, öfver Ryssland.) Förgäfves varnade
åtskilliga kyrkofäder mot dessa långfärder, såsom
innebärande dels vidskepelse, dels ständiga faror
i sedligt afseende från värdshuslifvet på vägen,
i synnerhet för qvinliga pilgrimer. Af stor vigt
blefvo pilgrimsresorna till martyrers grafvar. Rom,
som ansågs innesluta apostlarna Petrus’ och Paulus’
grafvar, tog snart försteget framför Jerusalem,
och detta förhållande stärkte påfvedömet. Sedan
seldsjukernas herravälde under 11:te årh. omintetgjort
pilgrimsfärderna till Jerusalem, företogos till
dessas tryggande korstågen (se d. o.), ett slags
väpnade pilgrimsfärder i stort. Romfärderna
kulminerade med jubelårets införande, 1300, och
alltmera sammanbands med dem idén om botgöring samt
erhållande af aflat. Emellertid tillkom ett nytt slags
pilgrimsorter, näml. sådana, hvarest någon påstådd
vision egt rum, dolda reliker upptäckts eller en
»undergörande» bild fanns. Bland ryktbara heliga orter
märkas vidare uti Italien Loreto och Asisi, i Spanien
Santiago de Compostela och Montserrat, i Frankrike
Tours, i England Canterbury, i Schweiz Einsiedeln,
i Tyskland Aachen, Trier, Köln. Kevelaer, Wilsnack
(med blödande hostior) och Altötting, i Ryssland
Kiev, i norden Odense (Knut den helige), Trondhjem
(Olof den hel.), Upsala (Erik den hel.), Vadstena
(hel. Birgitta) samt Stockholms dominikankyrka,
i hvilken fanns en undergörande bild af Kristi
nedtagande från korset, till hvilken man gjorde
löften ända nere i Spanien. Genom Vesterås riksdag
1544 afskaffades pilgrimsfärderna i Sverige. Såsom
en qvarlefva från dem torde man kunna anse svenska
allmogens sed att vissa tider på året besöka
aflägsnare kyrkor och källor. – Pilgrimsdräkten
utgjordes af en(grå eller brun kåpa med krage,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:45:31 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfal/0644.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free