Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pilgrimen ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
framgång. P. blef 1748 professor vid den gamla
konstakademien samt uppsatte omkr. 1750 en
plan till dennas nydaning, hvilken sedan i hufvudsak
följdes, då akademien 1754 utvidgades. Såsom
porträttör utvecklade han en betydlig verksamhet
samt var Fredrik V:s och hans båda gemålers
mest omtyckte målare. Också följde den
förnäma verlden deras exempel, så att P.
var ständigt sysselsatt. Af hans arbeten från
den danska tiden må nämnas många bilder af Fredrik
V (bland dem en stor till häst å Frederiksbergs
slott), af drottningarna Lovisa och Juliana Maria,
konung Kristian VII, som barn och ung, drottning
Karolina Matilda, Sofia Magdalena som prinsessa
(i Sveriges Nationalmuseum), grefve A. G. Moltke,
konstakademiens direktör Saly, E. Ewald, ryske
ambassadören baron J. A. von Korff m. fl., af
hvilka många, särskildt de kungliga bilderna,
graverades af J. M. Preisler, Baurenfeind,
de Lode o. a. Äfven i historiemålning, genre
och »död natur» försökte han sig. Såsom lärare
vid akademien hade P. betydligt inflytande både
under Eigtveds och hans efterträdare Salys tid, och
hans lärjungar, bland hvilka Lor. Pasch d. y.
1754 eröfrade akademiens stora silfvermedalj (första
gången den utdelades), vunno ofta stipendier och
resepensioner. Af konstakademien i Wien blef han
ledamot 1756, af Petersburgs konstakademi 1769. –
Då Saly i Juli 1771 tog afsked, valdes P. till
akademiens direktör för två år; men det var under
bekymmersamma omständigheter han tillträdde
sin befattning. Akademien miste under struenseeska
väldet en stor del af sina inkomster, och dertill
fick hon ett nytt reglemente, som ålade henne att
upprätta »ornamentsskolor», afsedda för handtverkares
utbildning. Öfverenskommelsen med skråna för detta
ändamål samt åtskilliga andra ärenden, bland
hvilka bevarandet af Charlottenborg åt akademien,
som hotades med att bortjagas från detta
palats, kräfde både kraft och omtanke
hos den nye direktören. Han var vid
denna tid föga gynnad af hofvet. Och antagligen
till följd af afundsmäns tillskyndelse bröt nu
ovädret lös öfver honom, möjligen i samband med
den nyss inträffade hofrevolution, genom hvilken
Struensee störtades. P. var en af de förste riddare
af Vasa-orden, som Gustaf III utnämnde; och
på sommaren 1772 erhöll han på begäran kungligt
tillstånd att mottaga utmärkelsen. Emellertid synes
man sedan deri funnit ett tillfälle att göra
sig qvitt P.; ty i Sept. affordrade man honom en
afskrift af den ed han vid ordens mottagande aflagt,
och kort derefter erhöll han befallning att inom
24 timmar resa till Gottorp för att å en
tafla måla prins Earl af Hessen med gemål och barn.
P. såg deri, om med rätt eller orätt är oafgjordt,
ett slags förvisning och anhöll genast om afsked
från sina befattningar, hvilket han ock d. 26 Sept.,
»i nåder» och med beviljande af en årlig pension,
erhöll, dock med föreläggande att oförtöfvadt lemna
Danmark. »Jag befann mig således», yttrar P. i en
1774 till Gustaf III ingifven ansökan, »straffad
på det hårdaste sätt, utan att man sade mig, att jag
var brottslig till
något, brödlös vid några och 60 år samt min
lilla förmögenhet i det mesta förstörd genom en
forcerad försäljning». En biograf upplyser,
att P. 1773 skulle genom danska utrikesministeriet
under hand gjort ansökan att få återvända till sin
förra befattning, hvilket således skulle visa, att
hela detta förlopp berott på en öfverilning å P:s
sida. – Emellertid bosatte han sig till en början i
Helsingborg, blef 1773 ledamot af svenska Målare-
och bildhuggare-akademien, reste till Stockholm,
mottogs der särdeles nådigt af konungen och erhöll
i Dec. 1774 en årlig pension af 2,000 dlr smt,
räknadt från Mars s. å. Han flyttade då till
Nyköping. Men 1777, då konungen på resa åt södra
Sverige besökte honom, erhöll han befallning att
göra ett utkast till en tafla öfver konungens
kröning. Detta gillades, och kontrakt uppgjordes
om målningens utförande. Innan detta kom
till verkställighet, hade P. i Dec. 1778 valts
till Målare- och bildhuggare-akademiens direktör,
och detta val förnyades sedan flere gånger, så att
han innehade befattningen till sin död. I Stockholm
började han 1780 sitt ansvarsfulla värf. Oaktadt
sin framskridna ålder blef han af verklig betydelse
för Akademiens utveckling: hennes skolor vunno
allt större anseende; de årliga utställningarna,
ursprungligen ingenting annat än elevuppvisningar,
riktades med arbeten af ledamöterna och började
blifva af betydelse för allmänhetens konstsmak;
konungens och andra beställares intresse för
konstnärerna stegrades i ej oväsentlig mån.
Vid sin sida hade emellertid P. sådana män som
Adelcrantz, Sergel, Masreliez, Pasch m. fl., och
han förstod att förena alla dessa krafter
i fruktbärande verksamhet. Sin konstnärsbana
ville han sluta med den stora kröningstaflan
(nu i Nationalmuseum), hvilken han 1784 påbörjade,
men en olämplig arbetslokal, tilltagande ålder och
en småningom försvagad syn gjorde, att han fick
lemna den ofullbordad. Till omvexling målade han
några studiehufvud och porträtt, bland dem sitt eget
(i konstakademien), m. m. I början af 1792 blef
han sjuklig, och sedan dess angreps hans syn alltmera.
Han afled d. 2 Mars 1793 (ej 1794).
Sin hufvudsakliga
konstnärsbana tillryggalade P. i Danmark. De många
porträtt han der utförde utmärkas af en elegant
anordning, spirituel, ehuru, enligt samtidas
vittnesbörd, ej alltid trovärdig uppfattning af
personligheten samt en lysande färg, som genom
sin originella, i ljusgrönt dragande hufvudton,
sin smältande fördrifning och sitt egendomliga
skimmer ovilkorligen behagar, om än en oväldig
granskning måste medgifva dess subjektiva art.
Tecknare var P. aldrig i egentlig mening, ehuru
han mot slutet af sin bana blef det mer än förut;
men han förstod att »med färgspelets och ljusdunklets
tillhjelp dölja en mindre säker teckning», och till
följd deraf äro hans konturer ofta något sväfvande
och obestämda. Såsom historiemålare har han, utom
den ofulländade kröningstaflan, hvars anordning är
förträfflig, efterlemnat hufvudsakligen blott
två större arbeten, hvilka han förde med sig från
Köpenhamn och straxt efter sin återkomst sålde,
nämligen La
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
