Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pilgrimen ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
charité romarne (ung qvinna, som ger en gubbe di; i
Nationalmuseum) samt Kain och Abel (Säfstaholm). I
båda lägger han sin stora koloristiska begåfning
i dagen. P. målade äfven ej få karakters- och
studiehufvud, i hvilka färgens förtjenst och
teckningens obestämdhet ofta gå hand i hand. Någon
gång utförde han små genrebilder; en dylik,
Skomakarefamilj (i Nationalmuseum), utmärkes af
naiveté och flärdlös godlynthet. Jämväl »nature
morte» (t. ex. foglar) och basreliefer grått i
grått o. s. v. nämnas efter honom. Han arbetade
omsorgsfullt och långsamt, en följd af hans
öfverdrifna sjelfkritik och blygsamhet. Såsom
tecknare har han efterlemnat åtskilliga studier
och utkast i den k. Kobberstiksamling i Köpenhamn
och flerestädes. Bland dessa berömde samtiden
i synnerhet hans utkast till en tafla öfver Vasa
hofrätts instiftelse, 1776. – Jfr Wennberg: »Minne
af C. G. Pilo» (1794), Thiele: »Kunst-akademiet
og heststatuen paa Amalienborg» (1860), samt
art. Pilo i Ph. Weilbachs »Dansk konstnerlexikon»
(1877-78). – En broder till P., Jöns Pijhlou
(f. 1707), var en obetydlig, kringresande
konterfejare. Äfven porträttmålaren Olof Pilo
(f. 1718, d. 1795) var broder till Karl Gustaf P.
-rn.
Pilokarpin. Se Jaborandi.
Pilon [-lång], Germain, fransk bildhuggare under
1500-talets senare del, kom omkr. 1550 till Paris
och blef der gynnad af Katarina de’ Medici. Redan
i sin hemtrakt, Loué, nära Le Mans, hade han utfört
många verk. Dessa förstördes i franska revolutionen;
och det hade nog gått på samma sätt med hans arbeten
i Paris och dess omnejd, om ej franske arkeologen
Alex. Lenoir 1790 med fara för sitt lif räddat dem och
många andra nationella konstverk genom anläggandet af
Musée des monuments français, hvarifrån de sedermera
gått till samlingarna i Louvre. Genom dem känner man
P: s stil. Han var, liksom sin store samtida Jean
Goujon, beroende af den riktning, som först infördes i
Frankrike af målaren Primaticcio, hvars långsträckta
proportioner i figurerna blef förherskande inom den
franska konsten, men detta inflytande framträdde
hos P. mycket starkare och ensidigare, och han var
mycket mera maniererad än Goujon. Bevis derpå är hans
berömda marmorgrupp De tre gracerna (i Louvre). I
Louvre förvaras flere andra arbeten af honom, såsom
De fyra kardinaldygderna, långdragna figurer i trä,
vidare flere reliefer, bland hvilka en i brons,
Kristus som död, begråten af de sina, utmärker sig
för ädel stil, samt flere goda byster af Henrik II,
Karl IX och af Henrik III som barn. P:s hufvudarbete
är dock Grafmonumentet öfver Henrik II och Katarina
de’ Medici, upprättadt af den senare i S:t Denis efter
hennes gemåls död (utfördt 1564–83). Här visar sig
tydligt en omkastning i stilen från det maniererade
och sträft naturalistiska till en mera stilfull och
idealiserande behandling af formerna. Märkvärdiga äro
särskildt den klara anordningen och enkla behandlingen
af reliefen, egenskaper, som tillhörde den tidens
franska bildhuggarekonst. P. dog antagligen 1590.
C. R. N.
Pilos, grefve af. Se Olavides.
Piloty. 1. Ferdinand P., tysk litograf, f. 1786,
d. i München 1844, började som oljemålare, men
egnade sig efter litografiens uppfinnande åt denna
mångfaldigande konst och nådde deri en sådan grad
af skicklighet, att han nämnes jämte Senefelder,
uppfinnaren, samt Mannlich och Strixner såsom en af
de förnämste tecknare på sten. Till de märkligaste
af hans större arbeten, utförda tillsammans med
andra tecknare, höra Oeuvres lithographiques
(1808–15), innehållande å 432 blad efterbildningar från
handteckningskabinettet i München, ett för sin
tid beundransvärdt verk, samt Königl. Bayerische
pinakothek zu München und gemäldegallerie zu
Schleissheim (1837 o. f.), litografiska afbildningar
af de förnämsta målningarna i de nämnda gallerierna. –
2. Karl von P., tysk målare, den föregåendes son, f. i
Munchen 1826, studerade i sin födelsestads akademi
och var efter faderns död en tid medarbetare å det
nyss nämnda stora verket öfver München-galleriet. Med
1850-talet började han måla. Men först sedan han 1852
besökt Antwerpen och Paris samt kommit underfund med
der varande skolors tekniska fullkomlighet, slog han
sig på den realistiska färggifning, som sedan gjorde
honom berömd. 1853 började han i denna nya riktning
med flere bilder. Den, som i synnerhet stadgade hans
rykte såsom realistisk historiemålare, var Seni vid
Wallensteins lik (1855; nu i Nya Pinakoteket). Sedan
han 1856 utnämnts till professor vid akademien,
besökte han åter Paris och reste till Rom för att
göra studier till sin stora tafla Nero vid Roms brand
(1861), hvilken väckte stort uppseende. Af hans öfriga
många arbeten må nämnas Galilei i fängelset (i Kölns
museum), flere bilder ur Wallensteins historia,
Caesars mord, Tusnelda i Germanicus’ triumftåg
(nu i Nya Pinakoteket), Henrik VIII och Anna Boleyn,
Girondisternas sista vandring och Münchens historia,
komponerad, på samma vis som Rafaels »Skolan i Athen»,
för nya rådhussalen i München (1880). P. blef 1874
direktor vid konstakademien i München och afled
derst. d. 21 Juli 1886. Bland hans lärjungar märkas
Makart, Lenbach, Defregger, Liezen-Mayer, Grützner
m. fl. – 3. Ferdinand P., den föregåendes broder,
f. 1828, lärjunge af Schorn, utbildade sig äfven under
inflytande af sin broder med sträfvan efter pittoresk
eftekt och har utfört flere historiska målningar.
Pilpai. Se Bidpai.
Pilrot. Se Maranta arundinacea.
Pils [pil], Isidore Alexandre Augustin, fransk målare,
f. i Paris 1813, d. 1875, var från början realistisk
i sin åskådning, oaktadt han var lärjunge af Picot,
men den ämneskrets, inom hvilken han först rörde sig,
var af helt annan art, än den han sedan odlade. Han
framställde nämligen scener ur folkets lif med en
flägt af fromhet, såsom En barmhertighetssysters
död (1851), Bön i ett sjukhus (en nunna med sjuka
barn framför altaret, 1853), enkla och naturliga
skildringar, utan all sentimentalitet. Hans talang
fick dock sitt egentliga fält, då han vände
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
