- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 12. Nådemedlen - Pontifikat /
1289-1290

(1888) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pimentola ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

en familj, inom hvilken den med religionsväsendet och
de offentliga festerna förbundna flöjtmusiken var en
ärftlig konst. I musik och den dermed oupplösligt
förenade skaldekonsten åtnjöt han i sin ungdom
undervisning af Lasos m. fl. framstående lärare samt
utbildade sig genom umgänge och sångaretäflan med de
beotiska skaldinnorna Myrtis och Korinna. Hans lefnad
förflöt dels i fädernestaden Thebe, dels under resor
till skilda delar af den grekiska verlden, der han
var en eftersökt och firad gäst såväl vid furstehofven
(bl. a. hos konung Hiero i Syrakusai) som hos de fria
staternas medborgare. Athenarna valde honom till sin
gästvän eller hedersborgare (proxenos) och reste åt
honom en bild af brons. I Delfi var han på Pythias bud
ständigt inbjuden till de der firade gudamåltiderna
(theoxeniai) och hade en hedersstol sig anvisad i den
delfiske gudens tempel. Äfven efter sin död (sannolikt
442 f. Kr.) ärades han högt af Greklands folk, och
Alexander den store befallde vid Thebes förstöring
(335 f. Kr.), att P:s hus och slägtingar ensamma
bland alla skulle skonas. P:s mannaålder sammanfaller
med perserkrigen, och den lyftning i grekernas hela
nationella lif, hvilken var en följd af den segerrikt
utkämpade frihetsstriden, har i förening med ett
djupt sedligt och religiöst medvetande funnit ett
högstämdt uttryck i hans skaldekonst, hvilken synes
hafva omfattat lyrikens alla arter och inom dem alla
nått ett obestridt mästerskap. I behåll finnas förutom
många fragment fyra samlingar af oden, utgörande
segersånger (epinikia) l. lofqväden öfver segervinnare
vid de stora internationella täflingsspelen i Olympia,
Delfi l. Pytho, Nemea och på Isthmos. Den vunna
segern vidröres dock blott i korthet såsom uppslag
till någon allmän tanke eller mytisk framställning,
egnad att sprida glans öfver segervinnarens hela
ätt och öfver det samhälle, som han tillhörde, eller
att i de pythagoreiska och orfiska lärornas anda i
poetisk inklädnad uttala välbetänkta sederegler och
visdomsord. Skalden besjunger väl jordisk ära och
glans, men på sådant sätt, att blicken derifrån riktas
mot det högre och gudomliga. Den yttre anledningen
till segersången omnämnes vanligen i diktens början
och slut, såsom en ram, omfattande dess mera utförligt
behandlade gnomisk-mytiska innehåll. Med outtömlig
fantasirikedom och fyndig kombinationsförmåga lyckas
P. att bringa omvexling i behandlingen af de i sig
sjelfva likartade uppgifterna. Men djerfheten i bilder
och tvära, skenbart godtyckliga öfvergångar i förening
med en ofta invecklad ordställning och periodbyggnad
samt från det vanliga språkbruket afvikande uttryck
göra hans stil mången gång dunkel, och hans sånger
kräfva, för att kunna rätt förstås, ett allvarligt och
djupgående studium. Dessa segersånger voro till en del
säkerligen författade vid sjelfva täflingsfesten,
der de omedelbart förkunnade segrarens pris;
andra voro ämnade att afsjungas i segrarens hemort
vid någon med anledning af segern firad offer-
eller tacksägelsefest. De föredrogos alltid af en
sjungande och dansande chor och hafva i likhet med
andra grekiska chorsånger
antistrofisk gruppering (se Antistrof), vanligen
så att till hvarje strofpar sluter sig en tredje
strof såsom efterqväde eller epod (epodds). Hvarje
sådan trestrofsgrupp är en i sig afslutad rytmisk
komposition, hvars metriska byggnad oförändrad
återkommer i de följande grupperna inom samma ode,
likasom detta säkerligen var fallet äfven med den
tillhörande melodien. Men hvarje ode är äfven i
metriskt och musikaliskt hänseende en sjelfständig
originalkomposition. Versmåtten, hvilka alltefter den
i texten framträdande stämningen utmärka sig genom
en högtidlig och majestätisk eller en sprittande
liflig rytm, hafva till större delen antingen en
daktyliskt trokaisk (logaedisk) eller en epitritisk
byggnad. P:s språk är likasom hela hans skaldekonst
universell grekiskt. Det är en med konst skapad
poetisk dialekt på grundvalen af episk (homerisk)
jonism, men med tillsats af eoliska och i synnerhet
doriska element. De förnämsta upplagorna af P:s sånger
äro utgifna af Böckh, Dissen-Schneidewin, Mommsen och
Bergk. P:s segersånger äro till tyska öfversatta af
bl. a. J. J. K. Donner (1860). En af den 1888 aflidne
Upsalaprofessorn Spongberg sedan länge förberedd
svensk öfversättning torde komma att utgifvas.
A. M. A.

Pindemonte. 1. Giovanni P., italiensk dramatiker,
f. i Verona 1751, d. i Milano 1812, var 1791 pretor
i republiken Venezia, men måste derefter taga sin
tillflykt till Paris och insattes af Bonaparte i
Lagstiftande kåren för Italienska republiken. P. var
en bland de förste, som uti Italien uppreste sig
mot de psevdoklassiska reglerna för dramat. Hans
skådespel, alster af en stark fosterlandskänsla
och en otyglad fantasi, falla ofta i det dunkla
och högtrafvande. De äro samlade under titeln
Componimenti teatrali (4 bd, 1804; 2:dra uppl. 1827,
i 2 bd) – 2. Ippolito P., italiensk skald, den
föregåendes broder, f. i Verona 1753, d. derst. 1828,
tillhörde någon tid Malteserorden, men egnade sig
snart åt ett stillsamt landtlif. P. utmärkte sig
synnerligen i den elegiska naturskildringen (Poesie
campestri,
1785, flere uppl.). Vidare märkas hans
Prose campestri (1795), mildt kontemplativa uppsatser,
sorgspelet Arminio (1804), Sermoni (1805; 2:dra
uppl. 1819), samtal, i hvilka han med godsint humor
går tidens oseder på lifvet, Epistole in versi (1817)
och Elogi de letterati italiani (1823–26) samt en
mycket prisad öfvers. på blankvers af »Odyssén». Hans
Opere complete utgåfvos 1851 (3:dje uppl. 1861).

Pindos (Lat. Pindus) är det från forntiden
härstammande namnet på den väldiga bergskedja,
hvilken med hufvudriktning i n. och s. åtskiljer
de nordgrekiska landskapen Tessalien och Epirus
(Albanien). Dess högsta toppar nå en höjd af mer än
2,100 m. Nordligaste delen af P., medelst hvilken
det sammanhänger med de Kambuniska bergen på gränsen
till Macedonien, hette fordom Lakmon l.
Lakmos. Mot s. ö. förgrenar P. sig i mellersta
Greklands berg Othrys och Oita. På P. upprinna norra
Greklands förnämsta floder, Peneios (nu Salamvria)
i Tessalien, Arachthos (nu Arta) i

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:14:24 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfal/0651.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free