Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pimentola ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
I de första årh. hade alla de 50 dagarna efter
påsk, hvilka äfven kallas »qvinqvagesimaltiden»
(af Lat. quinquagesimus, den femtionde), en festlig
karakter, som utmärktes bl. a. derigenom att man
under denna tid icke fastade samt under gudstjensten
stående deltog i bönerna. Sedan kristendomen blifvit
statsreligion, förbjödos under qvinqvagesimaltiden
offentliga lustbarheter, såsom teater- och
cirkus-föreställningar. Ordet pentekoste, såsom
beteckning för den 50:de dagen efter påsk, förekom
först på kyrkomötet i Elvira, 305, och blef småningom
i denna betydelse uteslutande brukligt, likväl så, att
den följande veckan inräknades i pingsthögtiden. Snart
blefvo dock sjelfva högtidsdagarna inskränkta
till 4 och sedermera i de protestantiska landen
till 2. I Sverige bibehöllos de 4 dagarna som
helgdagar ända till 1741, då föreskrift gafs, att
den 3:dje dagen skulle anses som söckendag. Redan
1743 upphäfdes likväl denna förordning, men 1772
afskaffades både 3:dje och 4:de dagarna som helg-
och predikodagar. På pingstaftonen och pingstdagen
få inga skådespel uppföras, enl. k. brefvet d. 14
Juni 1820, ej häller bröllop hållas på pingstdagen,
enl. kyrkolagen, kap. 14: 2. K. H.
Pingstlilja. Se Narcissus.
Pinguicula Tourn., bot., ett litet
slägte af insektätande örter, hörande till
nat. fam. Lentibularieae Rich., kl. Diandria
L. På fuktiga ställen vid sjöstränder, kärr eller
bäckar träffar man den i Sverige allmännaste
arten, P. vulgaris L., tätört, som i likhet med
de i fjällbygderna förekommande P. alpina L. och
P. villosa L. har de helbräddade bladen i rosett
vid blomstängelns bas. Tätörtens blad äro på öfre
ytan klibbiga af en ur små körtelhår afsöndrad
saft, som kan upplösa de qväfvehaltiga delarna af
små flugor och små steklar (pteromaliner), hvilka
fastna i saften och fängslas af körtelhåren. Från
bladrosetten uppskjuta 1–4 bladlösa stänglar, hvar
och en uppbärande blott en blomma. Denna är mörkblå
eller violett, sällan af ljusare skiftning. P. alpina
har hvit blomma, med ljusgul underläpp. P. villosa
har violetta blommor med 2 små gulkantade fläckar in
på läppen. Befruktningen af detta slägtes blommor kan
ske endast genom insekters tillhjelp, till följd af
ett stängsel öfver märket, som endast genom insekters
medverkan under deras besök kan undanskaffas, så
att medfördt frömjöl kan träffa märket. Bladens
afsöndring är i viss mån pepsinliknande och
föranleder, då mjölkkärl invändigt gnidas med dem,
att mjölken löpnar samman till s. k. »tätmjölk» eller
»långmjölk», sannolikt till följd af någon bakteries
inverkan. Derom känner man dock ej något med visshet.
O. T. S.
Pingvinerna, Aptenodytidae, zool., utgöra en familj
inom de gumpfotades ordning (Pygopodes) af foglarnas
klass. Vingarna sakna pennor och tumme, äro förkrympta
och kunna jämföras med läderflikar, rörliga blott
i axelleden och tätt beklädda med små, styfva,
ofullkomliga fjädrar. Kroppen är nästan kägelformig,
med bålen afsmalnande framåt. Hufvudet är litet,
näbben rak, stark, hård och hoptryckt från
sidorna, skarpkantad, något afrundad och nedböjd i
spetsen, halsen af medellängd, men tämligen tjock,
och alla fyra tårna riktade framåt, ehuru blott
tre af dem äro förenade medelst hud. Stjerten är
kort, med 32 eller flere, ofta i tvärrader ordnade
pennor. Vingarnas ben äro plattade, och tarsen visar
(i olikhet med förhållandet hos alla andra foglar)
nedtill två långsgående hål, som dela honom i tre,
mot framtårna svarande afdelningar. Man känner inom
denna familj 18 arter, alla från södra halfklotet,
der de lefva på hafven mellan 30° och 75° s. br. och
söka land blott under fortplantningstiden. I vattnet
röra pingvinerna sig med oförliknelig skicklighet,
begagna sina vingstumpar som åror, ligga mycket
djupt, dyka med synnerlig färdighet samt trotsa både
storm och vågor. På land gå de i upprat ställning,
med korta steg och långsamt, lyfta den ena foten
öfver den andra och vrida kroppen oupphörligt åt ömse
sidor. Skrämda, lägga de sig ned på bröstet och buken
samt hasa sig med benens och vingarnas tillhjelp rätt
hastigt framåt. Dessa foglars föda utgöres af fisk,
blöt- och kräftdjur o. s. v. Fortplantningstiden
tillbringas af pingvinerna (äfven af de icke häckande)
på land. Några arter gräfva djupa hål för att deri
lägga sina ägg. Bona äro ordnade i vinkelräta rader,
mellan hvilka af foglarna slättrampade stigar gå
fram. På land iakttaga pingvinerna, uppgifves det, en
regelbunden ordning: ungarna finnas på ett ställe,
de ruggande foglarna på ett annat, de rufvande
honorna med sina i rufningen vexelvis deltagande
hannar på ett tredje och de lediga hannarna på ett
fjerde, alla härvid ordnade ledvis. Vid rufningen
tages ägget mellan fogelns lår (som nästan vidröra
hvarandra och äro sammanvuxna med bukskinnet) och
fastklämmes der hårdt. Vid kläckningen äro ungarna
betäckta med ullig, grå drägt. Sedan de blifvit mer
än halfvuxna, begifva sig foglarna ut på hafvet, och
häckplatsen står då öde och tom. Menniskan förföljer
pingvinerna för deras kött, fett och skinn. –
Kungspingvinslägtet, Aptenodytes, har näbben lång,
tämligen smal och i spetsen lindrigt nedböjd. Jätte-
l. kungspingvinen, A. patagonica, är ofvan skiffergrå,
undertill hvit. Ansigtet och strupen äro svarta,
öfverkäken svartbrun, underkäken nästan helt
röd. Längden utgör omkr. 1 m., hvaraf 8 cm. komma
på stjerten. – Språngdykareslägtet, Eudyptes,
har näbben kort, tämligen tjock, med mindre nedböjd
öfverkäksspets samt underkäken något tillspetsad,
icke hoptryckt. Af dithörande arter är guldhåriga
pingvinen, E. chrysocome, den mest kända. Han
har hufvudet och öfre kroppsdelarna svarta, undre
delarna och vingarnas bakre kant hvita, rödbrun näbb
och två blekgula fjäderbuskar på hufvudet. Längden
är 50 cm. Liksom föregående art finnes den i Stilla
hafvet. – Fetgässen, Spheniscus, igenkännas på sin
kortare, tjockare näbb, hvars öfverkäk är starkare
nedböjd samt underkäk hoptryckt och tvärt afskuren
i spetsen. Glasögonpingvinen, S. demersus, är ofvan
svart, undertill hvit. Näbben är brunsvart, med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
