- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 12. Nådemedlen - Pontifikat /
1295-1296

(1888) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pimentola ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

hvit strimma. Längden utgör 55 cm. Den finnes
vid södra spetsen af Afrika och Amerika,
C. R. S.

Pinheiro. Se Araucaria.

Pinicola. Se Tallbitslägtet.

Pinie. Se Tall.

Pinit, miner., ett vattenhaltigt lerjordssilikat,
som anses vara en psevdomorfos efter andra mineral,
i synnerhet cordierit (se d. o.). Ant. Sj.

Pinkcolour [-kö’llör], Eng., kem. teknol., en till
porslinsmålning använd nejlikeröd färg, som beredes
genom glödgning af tennoxid, krita, kaliumdikromat
(surt kromsyradt kali), kiselsyra och lerjord.
P. T. C.

Pinksalt (af Eng. pink, nejlikefärg), kem. teknol.,
ett i färgerier användt dubbelsalt af tennklorid
och klorammonium. P. T. C.

Pinmo. Se Mo 2.

Pinna. Se Penne.

Pinna L., zool., ett till musslornas (Acephala
l. Lamettibranchiata) ordning bland blötdjuren hörande
slägte med många lefvande och utdöda arter. Dessa
djur utmärka sig genom långdraget tresidiga skal
och mjuk, sidenglänsande byssus. En del arter nå
betydlig storlek (50–70 cm.). Bland arterna må nämnas
P. nobilis L. och P. sqvamosa Gm. från Medelhafvet,
hvilkas långa, guldglänsande byssus i Neapel
m. fl. ställen i Italien spinnes tillsammans med
silke och förarbetas till handskar, börsar o. s. v.
R. L.

Pinneberg, stad i
preuss. prov. Schleswig-Holstein. vid Elbes
biflod Pinnau och Altona–Kiel-jernvägen. 3,072
innev. (1880). Bredvid staden låg det 1720 rifna,
fasta slottet P., hufvudort i herrskapet P., som
1297–1640 innehades af en gren af grefliga ätten
Schauenburg.

Pinnipedia. Se Själdjuren.

Pinnkompass, sjöv., en kompasskifva af trä med 8
koncentriska cirklar, en för hvarje halftimme af
vakten (4 timmar), i hvilka borrade hål finnas för
alla kompasstreck. I skifvans medelpunkt sitta 8
snören med vidfästa pinnar. Vid bidevindsegling,
då fartygets kurslinie blir ganska bruten,
sätter rormannen eller styrmannen efter hvarje
halftimme en pinne i hålet för det kompasstreck,
som styrts. Vid vaktens slut sammankopplas kurserna
genom att de yttersta pinnarna parvis flyttas mot
hvarandra, till dess, om möjligt, alla pinnarna
stanna på samma radie l. streck, som då utvisar
medelkursen för vakten. Nedanom denna runda
skifva finnes oftast en upprutad och uppborrad
rektangulär skifva, å hvilken loggade farter
för resp. timmar äfvenledes med pinnar utmärkas.
R. N.

Pinnmo. Se Mo 2.

Pinnoteres, zool., ett slägte af fam. Catometopa,
afdeln. Brachyura af dekapodernas underordning och
ordningen Podophthalmia bland kräftdjuren (Crustacea),
utgöres af små krabbor med afrundad, nästan klotrund
cefalothorax. Fem arter äro kända från Europa och
Afrika. De lefva i manteln hos åtskilliga musslor
(Pinna, Cardium, Mytilus m. fl.). Detta var kändt
edan af de gamle grekerna, som derför gåfvo
den lilla krabban dess namn (»Pinna-väktare»),
emedan de ansågo, att den varnade den blinda musslan
för hennes fiender. De mest bekanta arterna äro
P. veterum Bosc. från Medelhafvet och den äfven
vid Sveriges vestkust förekommande P. pisum Penn.,
som lefver hos musslorna Modiola och Mytilus.
R. L.

Pinsback. Se Pinchbeck.

Pinsk, stad i ryska guvern. Minsk, vid Pina och en
bibana till jernvägen Brest-Litowsky–Moskva, i en
stor, af kanaler och åar genomskuren kärrtrakt, en
del af det forna landskapet Podlesien. Omkr. 25,000
innev., deraf 2/3 judar. Staden är i synnerhet vigtig
för transitohandeln med spanmål på de vattenvägar,
vid hvilkas förening den ligger. Mot v. utgår
från den segelbara Pina Dnjepr–Bug-kanalen och mot
n. Oginski-kanalen mellan Pripets biflod Jazolda och
Njemens biflod Sjara. – Staden var efter mongolernas
invasion på 1200-talet hufvudort i ett särskildt
furstendöme och förenades 1320 med Litaven. Karl XII
intog staden 1706 och brände den, då han snart måste
lemna densamma.

Pint (Eng., af Sp. pinta, måladt märke utanpå
ett kärl, för angifvande af ett mindre rymdmåtts
qvantitet), engelskt rymdmått, = 1/8 gallon = 1/2
quart = 4 gills = 0,568 l. – I Amerika är 1 pint =
0,550 l. för torra varor och 0,473 för flytande.

Pintchern. Se Hunden, sp. 71.

Pintelli, Baccio, italiensk arkitekt, antagligen
från Florens, lefde i senare delen af 1400-talet samt
var framhållen af och förbunden med familjen della
Rovere, för hvilken han utförde många verk. Påfven
Sixtus IV (1471–84), som tillhörde denna slägt,
kallade honom till Rom, och P. arbetade der ända till
sin gynnares död. Sedan kallades han till Urbino,
der han var sysselsatt till 1491 i tjenst hos hertig
Federigo II. Såsom hans förnämsta verk anses kyrkan
S. Agostino i Rom (basilika med krysshvalf och
kupol samt sidoskepp med nischartade kapell). Likaså
byggde han, 1472–77, kyrkan S. Maria del Popolo,
som närmar sig den lombardiska formen (halfrunda
afslutningar på kor och korsarmar samt åttkantig
kupol), hvaremot S. Pietro in Montorio är i samma
form som den förstnämnda, ehuru enskeppig. Hans
verk äro äfven Sixtinska kapellet (med spegelhvalf
i taket och stickkappor öfver fönstren) samt kyrkan
S. Maria della Pace (åttkantig kupolbyggnad; den
härliga halfrunda pelarehallen framför är senare
uppförd). I Urbino tillskrifves honom den af
korintiska kolonnarkader omgifna stora gården i det
mäktiga hertigliga palatset, hvilket i sin helhet
gifver oss den fullständigaste bild af ett sådant
herresäte från ungrenaissancens tid (Lübke). C. R. N.

Pinturicchio (-ri’ckiå; af Ital. pintura, målning),
öknamn åt Bernardino di Betto (förkortn. af Benedetto,
hans faders namn), italiensk målare af den umbriska
skolan, f. i Perugia sannolikt 1454, antogs förr
hafva varit Peruginos lärjunge, men var en fullt
sjelfständig mästare, som hufvudsakligast egnade sig
åt väggmåleri och dekoration, hvari han blef en af sin

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:14:24 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfal/0654.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free