- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 12. Nådemedlen - Pontifikat /
1309-1310

(1888) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Piper ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Pipfiskar, Fistularia L., zool., ett slags
stora, med våra spiggar beslägtade fiskar från de
tropiska delarna af Atlanten och Indiska hafvet,
tillhörande fam. Fistulariidae bland de taggfeniga
benfiskarna. De utmärka sig genom långt utdragen nos
samt särskildt genom stjertfenan, hvars mellersta
strålar äro förlängda till ett pisksnärtlikt bihang,
hvilket stundom är lika långt som kroppen. De äro
strandfiskar, men för öfrigt känner man föga om deras
lefnadssätt. En af de tre hithörande arterna har
fått namnet tobakspipan, F. tabacaria L. Den blir
omkr. 1 m. lång; stjertbihanget upptager omkr. hälften
af längden. R. L.

Pip-hararna, Lagomyoidae, zool., höra till
gnagarnas ordning (Glires) och däggdjurens
klass. Öronen äro korta och rundade. Yttre svans
saknas. Benen äro korta, de bakre föga längre än
de främre. Nyckelbenen äro fullständiga. Bakre
ögonhålsutskott saknas. Kindtänderna äro 5 i
hvardera käkhalfvan, och i öfverkäken finnas 4
framtänder. Piphararna förekomma på det inre Asiens
höga berg på ända till 4,000 m. höjd öfver hafvet. De
vistas på klippiga, vilda och gräsrika ställen i
alpbäckarnas närhet, än ensamma, än parvis, stundom
i större mängd, bo i klippremnor eller små, af dem
sjelfva gräfda hålor samt gå i solnedgången ut att
söka sin föda. I vålmar af 12–18 cm. höjd och
15–30 cm. tvärlinie, hvilka de stundom täcka med breda
blad, hopsamla de till vintern ansenliga höförråd,
som mongolerna under snörika vintrar pläga uppsöka
åt sina hästar och får. – Hit föres piphare-slägtet,
Lagomys, med ungefär ett halft tjog arter från Europa,
Asien (de flesta) och Nord-Amerika. Mest känd är
fjäll-pipharen, L. alpinus, hvilken till sitt utseende
påminner om marsvinet, men har längre hufvud och ej
så trubbig nos. Den sträfva, korta och täta pelsen
är ofvan rödgul, svartspräcklig, på sidorna och
framhalsen roströd, på strupen gråaktig och undertill
ljust ockragul. Längden stiger till 25 cm. Djurets
hemland är Sibiriens och Kamtsjatkas bergstrakter.
C. R. S.

Pip-has, veterinärv., kallas en svullnad i en eller
båda has-spetsarna hos hästen. Svullnaden uppkommer
genom stötar och varar länge, trots ändamålsenlig
behandling. Felet föranleder sällan halta eller
annan olägenhet. C. A. L.

Pipin (Lat. Pipinus), frankiska
stormän. 1. P. d. ä., P. af Landen (gods i Brabant),
ställdes år 622 såsom major domus vid konung
Dagoberts sida i Austrasien. 629 förlorade han
sitt inflytande, trängdes ifrån hofvet och återvann
först efter Dagoberts död sin plats, men dog redan
639. Genom hans dotter Beggas giftermål med Ansegisl,
son till Arnulf af Metz, den karolingiska ättens
stamfader, lades grunden till en förening af de båda
familjernas stora besittningar. P. var gift med Itta,
dotter till markgrefre (?) Arnold vid Schelde. –
2. P. af Héristal (gods i Brabant), den föregåendes
dotterson, uppträdde 678 såsom Austrasiens ledare i
striden med de neustriske stormännen. Kampen afgjordes
687 genom P:s stora seger vid Testri, och ett nytt
skede i frankiska
väldets historia tog sin början, då P. år 688 erkändes
såsom major domus på en gång öfver Austrasien,
Neustrien och Burgund. Han intog i sjelfva verket
en konungs ställning; sjelf kallade P. sig »dux et
princeps francorum». Han befäste riksenheten, höjde
rikets anseende utåt i segerrika krig med friser och
alemanner samt lade ett vigtigt framtidsfrö, då han
tog den angelsachsiska missionen under frankiska
rikets skydd. P. dog d. 16 Dec. 714. Han var gift med
Plektrudis (och Chalpaida). Genom sin oäkta son Karl
Martel blef P. farfader till konung Pipin den lille.

Pipin den lille (Fr. Pipin le braif), frankisk konung,
Karl Martels son (se föreg, art.), f. omkr. 714,
mottog år 741, vid sin faders död, såsom major domus
styrelsen öfver de franska landen Neustrien, Burgund
och Provence, medan rikets tyska delar tillföllo
brodern Karlman. Segerrika krig med aqvitaner,
alemanner, bajrare och sachsare befäste hans
ställning; och 747 – Karlman antog då munkkåpan –
förenade han i sin hand hela monarkien. Han ville då
äfven antaga konunganamn. Med sina stormäns bifall
inhemtade han hos påfven Zakarias den helige Petrus’
vilja angående tronbestigningen. Zakarias gaf det
bekanta svaret, att konunganamnet hällre borde
tillhöra den, som hade makten, än den, som saknade
konungs myndighet, och i kraft af sin apostoliska
makt befallde han P. att sätta kronan på sitt hufvud,
Det var ett verldshistoriskt ögonblick, då P. på
en riksförsamling i Soissons år 752 helsades som
frankernas konung, medan den siste merovingern
insattes i ett kloster. Till gengäld för påfvens
tillmötesgående tryggade den nye konungen i tvänne
fälttåg mot langobarderna åren 755–756 den påfliga
stolen, och på en riksförsamling i Carisiacum 754
garanterade han densamma dess första verldsliga
besittningar. Äfven andra folk än langobarderna
fingo känna styrkan i P:s arm: araberna förlorade 759
sina sista besittningar norr om Pyrenéerna, sachsare
och bajrare tuktades, den orolige hertig Waifar af
Aqvitanien förlorade till sist, efter 9-årigt krig,
land och lif år 768. Straxt derefter, d. 24 Sept. 768,
gick P. ur tiden och begrofs i Denys’ kloster. –
Under ständiga krig fann konung P. tid att sörja för
förvaltningens organisering och för den allmänna
ordningen i sitt rike, och äfven vetenskapliga
sträfvanden voro honom ej främmande. P. var förmäld
med Berta (Bertrada), dotter till Charibert af Laon,
och blef med henne fader till kejsar Karl den store.

Pipin, konung af Italien, den föregåendes sonson, Karl
den stores son med Hildegard af Schwaben, f. 777,
hette till sitt dop (år 781) Karlman och smordes
detta år af påfven till konung af Italien. Genom
faderns riksdelning d. 6 Febr. 806 garanterades honom
langobardernas land, delar af Bajern och Alemannien
samt de från avarer och sydslaver vunna landen
(Venetien, Dalmatien), hvilka senare dock kostade
honom flere fälttåg. P. förstörde år 796 avarernas
»ring», var derefter nästan årligen i krig och dog
efter en verksam

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:14:24 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfal/0661.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free