- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 12. Nådemedlen - Pontifikat /
1313-1314

(1888) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Piper ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

1842–67) och Historiska bidrag till Finlands
calendariografi
(i Finska vet. soc:s
»Bidrag», 1858–62). I sistnämnda publikation
offentliggjordes äfven Bidrag till en historia om
gymnasiiboktryckeriet i Viborg
(1861) och Om hjelten
i sorgespelet Daniel Hjort
(1866). Slutligen må nämnas
Afhandling om de statsanslag i Finland, som kallas
deputat
(1853). P., som 1839 upphöjts i adligt stånd,
dog i Helsingfors d. 23 Jan. 1868. Jfr V. Lagus’
minnestal öfver P. i »Acta soc. scient. fennicae»
(tom. IX). M. G. S.

1. Pippingsköld, Josef, läkare, universitetslärare,
föddes i Åbo d. 5 Maj 1760, blef student vid denna
stads universitet 1776 och filos. kandidat derstädes
1781 samt studerade derefter medicin i Upsala,
hvarest han 1785 promoverades till med. doktor.
Redan 1784 hade P. blifvit utnämnd till adjunkt i
medicin och anatomie prosektor vid Åbo akademi.
1785 kallades han derjämte till stadsfysikus
i Åbo och 1786 till regementsfältskär vid
Lifdragonregementet. 1788–90 tjenstgjorde han
såsom fältläkare vid fältlasaretten i och
omkring Helsingfors, och 1789 utnämndes han till
e. o. professor i medicin. Efter att 1810 hafva
till kejsar Alexander I öfverlemnat ett memorial
om medicinalverkets förbättrande och upphjelpande
i Finland, blef P. 1811 ledamot i det då inrättade
Collegium medicum i Finland. 1812 utnämndes han
till professor i kirurgi och barnförlossningskonst
i Åbo, blef 1814 universitetets rektor samt afled
d. 26 Febr. 1815. P. blef 1812 adlad (före
adlandet hette han Pipping). P. skref
bl. a. om vaccinationen (»Åbo läns tidningar»,
1802–13) och om medfödd och ärftlig hinna
på ögonen (i Vet. akad:s handl. 1799).
L. W. F.

2. Pippingsköld, Josef Adam Joakim, den
föregåendes sonson, finsk läkare, universitetslärare,
född i Lemo socken, Finland, d. 5 Nov. 1825,
blef 1644 student i Helsingfors, der han 1850
promoverades till filos. magister, 1858 aflade
medicine licentiatexamen och 1860 promoverades till
med. och kir. doktor. Efter en nära tvåårig
utländsk resa utnämndes P. 1861 till docent i
barnförlossningskonst vid universitetet i Helsingfors,
fick 1865 professors n. h. o. v. och utnämndes
1870 till professor i barnförlossningskonst och
barnsjukdomarnas klinik. Genom P:s bemödanden
öppnades 1876 ett nytt barnbördshus i Helsingfors.
1886 tog P. afsked, hvarvid han erhöll titel
statsråd. Utom två akademiska afhandlingar, af
hvilka den ena Om bäckenets mekanism och variabla
former
(1861) var ett specimen för professuren,
har P. i Finska läkaresällskapets handlingar
och åtskilliga tidskrifter publicerat en mängd
uppsatser inom barn- och qvinnosjukdomarnas samt
barnförlossningskonstens område. L. W. F.

Pipridae. Se Praktfoglarna.

Pipsten, eldfast tegel, som är formadt efter de
vanligast förekommande diametrarna i masugnspipor,
rostugnspipor, kupolugnar o. s. v., för att man vid
sådana ugnars uppförande må kunna inbespara en mängd
arbete med teglets huggning för att passa i muren.
C. A. D.

Pipverk. Se Orgel.

Piqué. Se Piké.

Piquet [-ke]. Se Piket.

Pir (Eng. pier), hamnarm, som tjenar till
landningsplats eller fartygs lossnings- och
lastningsplats; vågbrytare.

Pir, Pers., gubbe; äldste föreståndare för en andlig
orden; helig man; persisk värdighet, motsvarande dels
sjeich, dels weli (marabut) hos araberna.

Piraeus. Se Peiraievs.

Piranesi. 1. Giambattista P., italiensk arkitekt och
kopparstickare, f. i Rom 1707, d. derst. 1778, lärde
sig arkitektur i Venezia och kopparstickarekonst
i Rom. Exempel på hans inträngande i den förra är
kyrkan S. Maria del Priorato (Malteser-ordens kyrka
på Aventinus i Rom, 1765), rik i detaljen, men klar
och elegant i utförandet. P. var äfven en ifrig, men
kanske mindre pålitlig arkeolog och sysselsatte sig
med att återgifva Roms antika minnesmärken i ett stort
verk, Le antichità romane (4 vol. med 218 blad, 1756;
ny uppl. 1786 af sonen Franc P., 224 blad, tillegnad
Gustaf III). Som tecknare och gravör berömmes han
högeligen, och Nagler uppräknar af honom 18 särskilda
verk. – 2. Francesco P., italiensk kopparstickare,
den föregåendes son och lärjunge, f. i Rom 1756, var
den, som, jämte sina syskon, fortsatte och fullbordade
faderns publikationer, utom det att han äfven utgaf
nya, af hvilka 14 nummer anföras af Nagler. Till den
svenska konsten samt dess beskyddare och idkare kom
han i närmare förhållande såsom svensk konstagent
i Rom och medlare vid inköp af antika skulpturverk
under Gustaf III:s tid. Efter dennes död kom han att
spela en annan rol, då han, efter att i Rom hafva
gjort Reuterholms bekantskap, erhöll af honom, sedan
denne kommit till makten, 1793 uppdrag att öfvervaka
Gustaf Maurits Armfelts åtgöranden i Italien. Denna
spiontjenst, som mynnade ut i stölden af Armfelts
hemliga papper, belönades dermed att P. 1794 utnämndes
till svensk minister vid påfliga stolen. Han erkändes
dock aldrig i denna egenskap af påfven, och 1798
fråntog Gustaf IV Adolf honom hans värdighet. Då han
var löst från sina förbindelser med svenska kronan,
tog han tjenst hos Romerska republiken och blef
dennas sändebud i Paris. Efter Romerska republikens
störtande slog han sig som utvandrare ned i Paris
och försökte sin lycka först som gravör, sedan som
tillverkare af terracotta-saker, men misslyckades i
bägge delarna. Han dog i Paris 1810. Jfr Fr. Sander:
»Francesco Piranesi, svensk konstagent och minister
i Rom» (1880).

Pirano, hamnstad på nordvestra kusten af Istrien, på
en halfö i Triestebukten. 7,387 innev. (1880). Handel,
skeppsbyggeri, fiske, saltberedning, vin- och
olivkultur. P:s redd är bekant genom den seger,
som den venezianska flottan 1177 der vann öfver de
förenade kejserliga och genuesiska flottorna.

Pirat (Lat. pirata, Grek. peirates,
sjöröfvare). 1. Sjöröfvare, fribytare. Jfr
Kapare och Korsar. – 2. Större väska af schagg eller
broderadt tyg, sådan som äldre

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:45:31 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfal/0663.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free