- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 12. Nådemedlen - Pontifikat /
1315-1316

(1888) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Piper ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

fruntimmer förr buro med sig på kalas, hufvudsakligen
i syfte att deri hemföra qvarlefvorna af hvad man
tagit för sig af trakteringen. Denna bemärkelse synes
ordet hafva fått endast i Sverige.

Pirithous. Se Peirithoos.

Pirkheimer (Pirkhaimer), Wilibald, tysk statsman
och författare, f. 1470, d. 1530, studerade
rättsvetenskaperna vid italienska universitet,
invaldes 1496 i Nürnbergs råd och visade sig
outtröttligt verksam för stadens väl, äfven såsom
fältherre, då han 1499 fick ledningen af stadens
trupper i kriget mot schweizarna. Krigets lycka svek
honom väl, men han behöll sitt stora rykte såsom
statsman, satt i kejsarna Maximilians och Karl V:s
råd samt njöt deras fulla förtroende. 1523 drog han
sig tillbaka från det offentliga lifvet. P. var en
af tidens mest framstående personer. Han stod i nära
förbindelse med de store humanisterna, konstnärerna
och reformatorerna. Reformationens idéer egnade han
mycken sympati, ehuru han senare skyggade för deras
våldsamma verkningar i Tyskland. Han var en varm vän
af folkupplysningen och riktade literaturen med en
mängd humanistiska och politiska skrifter (utg. 1610),
förutom dikter af satiriskt (Laus podagrae, Eckius
dedolatus,
riktad emot den bekante doktor Eck) och
elegiskt innehåll (Elegia in obitum A. Dureri, den
store målaren). Det största värdet har hans Historia
belli suitensis.

Kj.

Pirmasens, stad i bajerska regeringsområdet
Pfalz, 18 km. s. ö. om Zweibrticken, med hvilken
stad P. är förenadt genom jernväg. 14,880
innev. (1885). Stor skoindustri. Vid
P. utkämpades d. 14 Sept. 1793 en strid mellan
franska Moselle-armén under general Moreaux och
preussiska armén under hertig Karl Vilhelm Ferdinand
af Braunschweig, hvarvid fransmännens anfall blef
afslaget.

Pirminius den helige, grundläggare och reformator
af flere kloster i Schweiz och södra Tyskland samt
stiftare af en benediktin-kongregation. Reichenau
och Hornbach äro de mest kända af de kloster han
grundlade. I det senare, hans sista stiftelse, dog han
753. Först på senare tider har den kyrkohistoriska
forskningen börjat sysselsätta sig med honom och
hans verksamhet. Sannolikt är han författare till en
skrift af viss betydelse för medeltidens kyrko- och
dogmhistoria: Dicta abbatis Priminii [Pirminii],
de singulis libris canonicis scarapsus [excarpsus],
hvars titel genom afskrifvarefel något förderfvats.
J. P.

Pirna, stad i konungariket Sachsen, regeringsområdet
Dresden, vid venstra stranden af Elbe, 17 km. ö. om
Dresden. 11,899 innev. (1885). P. är en regelbundet
byggd stad med promenader i st. f. de gamla vallarna,
men innehåller inga anmärkningsvärda byggnader
utom den vackra gotiska Hauptkirche (från 13:de
årh.) och rådhuset. Industrien omfattar tillverkning
af cigarrer, lergods, läder, kemikalier och emaljerade
bleckkärl, men stadens välmåga beror väsentligen på
de stora lager af utmärkt sandsten, som finnas på
ömse sidor om floden
ofvanför staden. P. var en tid en af Sachsens mest
blomstrande städer, men pest och krig, i synnerhet
Trettioåriga och Sjuåriga krigen, beröfvade det dess
välstånd. I sistnämnda krig vardt d. 17 Okt. 1756 hela
den sachsiska hären (14,000 man) tagen till fånga af
preussarna i närheten af P.

Pirog (ett karibiskt ord), namn på vilda folkslags
kanoter. Den vanligaste pirogen utgöres af ett
urhålkadt träd, men kan äfven hafva några bord,
sammansydda till hvarandra, är försedd med utriggare
(balansstång) för att motstå krängning och framdrifves
under stark fart såväl med segel som med pagajer. (Se
fig. å art. Korallref, sp. 1538.) Äfven finnas
dubbel-piroger, bestående af tvänne kanoter vid
sidan af och på 1 à 2 m. afstånd frän hvarandra,
starkt förbundna med tvärs öfver liggande balkar,
på hvilka ofta ett litet hus hvilar. På Tahiti
kallas de olika slagen af piroger ivoha och pahi.
R. N.

Pirogov, Nikolai, rysk kirurg, f. 1810, d. 1881,
blef kirurgie professor 1836 i Dorpat och 1840 vid
militärmedicinska akademien i Petersburg samt inlade
stora förtjenster såsom operatör och organisatör,
men lemnade redan 1857 sin lärostol. Bland P:s många
skrifter böra särskildt omnämnas Anatomia chirurgica
truncorum arteriarum atque fasciarum fibrosarum

(1837–40), Anatomie pathologique du choléra morbus
(1849), Anatomia topographica (s. å.), Klinische
chirurgie
(1854) och Allgemeine kriegs-chirurgie
(1864). R. T-dt.

Piron [pirå’ng], Alexis, fransk skald, f. i Dijon 1689,
son af den som lycklig diktare kände apotekaren Aimé
P
. (f. 1640, d. 1727), har blifvit ryktbar för sin
sprittande qvickhet och sin mördande satir. De bästa
af hans verk, såsom oder, fabler, visor, epigram
och komedier, bära också prägeln af ett dylikt
skaplynne. Sedan han lemnat sin advokatsyssla vid
domstolen i Dijon, flyttade han 1719 till Paris,
der han med sitt dramatiska författareskap snart
tillvann sig allmänhetens beundran. Med oerhördt
bifall emottogos exempelvis lustspelen Arlequin
Deucalion
(1722) och La metromanie ou le poète
(1738; »Metromanien eller versvurmen», öfvers. af
Leopold, 1808), hvilka båda äro verkliga mästerverk
af fyndighet och munterhet. Deremot lyckades mindre
väl sorgspelen Callisthène (1730), Gustave Wasa (1733)
och Fernand Cortez (1744). Jämväl många af hans mindre
dikter – oftast frukter af stundens ingifvelse – äro
ypperliga, äfven då de blotta författarens svagheter,
icke minst hans okufliga ärelystnad och epikureiska
lifsåskådning. Betecknande i detta afseende äro
bl. a. hans epigram, särskildt Contre Voltaire
eller l’Académie française, hans visor och hans
berättelser. Alltid slagfärdig, skonade han icke sina
samtida; men det oaktadt egde han tillräckligt många
beundrare för att blifva invald i Franska akademien
1753, ett val, som dock upphäfdes af konungen, under
förevändning att författaren till den frivola dikten
Ode à Priape, som hörde till skaldens ungdomssynder,
gjorde honom ovärdig en dylik utmärkelse. Sjelf sökte
han på sin

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:14:24 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfal/0664.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free