- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 12. Nådemedlen - Pontifikat /
1319-1320

(1888) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pirot ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

denna ö samt senare af Corsica och Balearerna. Handel
och samfärdsel uppblomstrade, staden uppfylldes med
främmande köpmän, dess rikedom anfördes ordspråksvis,
och dess handelsstatut (Consuetudine di mare),
af påfven stadfästa 1075, tjenade som norm för alla
medeltidens handelsfolk. Pisanerna deltogo i första
korståget (1096–99) och vunno derigenom en mängd
fördelar, ty inom kort hade de banker, konsuler,
magasin och privilegier af alla slag i hvarje
levantisk hamn. Under 12:te och 13:de årh. stod
P. på höjdpunkten af makt, dess handel omfattade
hela Medelhafvet, dess välde sträckte sig öfver de
italienska öarna och hela kusten från Spezia till
Civita vecchia. I halföns inre strider gick staden
i spetsen för det ghibellinska (hohenstaufenska)
partiet. Genom hobenstaufernas undergång träffades
den på det kännbaraste. De långa striderna med Genua
ledde till det afgörande nederlaget vid ön Meloria
d. 6 Aug. 1284, som kostade P. Corsica och väldet
öfver hafvet. Påfven öfverlemnade Sardinien 1320 till
konungen af Aragonien, och så gick äfven denna vigtiga
besittning förlorad. Partifejder försvagade staden och
gjorde den till ett byte för condottieri. Gherardo
Appiano sålde staden 1399 för 200,000 floriner till
Giovanni Galeazzo Visconti i Milano. Denne öfverlät
staden åt sin naturlige son Gabriele Maria Visconti,
som 1406 afträdde den åt florentinarna, P:s svurna
fiender. 1409 hölls i P. det bekanta kyrkomötet,
som afsatte motpåfvarna Gregorius XII och Benedikt
XIII samt valde en tredje påfve Alexander V. Vid Karl
VIII:s i Frankrike angrepp på Neapel 1494 reste sig
äfven P., under Simone Orlandi, mot florentinarna
och antog franske konungen till skyddsherre. Med
dennes hjelp tillkämpade staden sig sjelfständighet
och utvidgade åter sitt område. Förgäfves belägrade
florentinarna staden Aug.–Sept. 1499, 1504 och
1505. Först d. 8 Juni 1509 lyckades det dem genom
uthungring komma i besittning af P. Sedan dess var
P. en del af Toscana och förenades jämte detta 1860
med konungariket Italien.

Pisan [pisa’ng], Christine (Chrestienne) de,
fransk skaldinna, f. 1363 i Venezia, d. omkr. 1420
(1431?), kom tidigt, jämte sin fader, till Karl V:s
hof, gifte sig vid femton års ålder, men förlorade
inom kort sin make. Hon utgaf flere poetiska verk,
utmärkta af en innerlighet, hvilken sällan finnes
i den tidens literära alster. Hon författade äfven
flere skrifter på prosa, bl. a. en Histoire du roi
Charles le sage.
En del af hennes verk utgör 2:dra
och 3:dje banden af »Collection des meilleurs ouvrages
français, composés par des dames.»

Pisander. Se Peisandros.

Pisanello (egentl. Vittore Pisano), italiensk målare
af Veronaskolan, f. 1380, d. antagligen 1450, var
lärjunge af en äldre veronesare, Altichiero, och
målade fresker, af hvilka dock endast få återstå,
nämligen i Verona Bebådelsen (i S. Fermo) och
S. Georg (i S. Anastasia), hvaremot intet återstår
af hvad han utförde i Venezia, Ferrara och Pavia. Af
stafflibilder finnas likaledes få af honom,
en Madonna med helgon, i Londons nationalgalleri, ett helgon,
S. Eustachius, i enskild ego i England, och ett
porträtt af Leonello d’Este, i Milano. Han införde
gerna djur i sina bilder, en egendomlighet för den
äldre Veronaskolan, ärfd från miniatyrmåleriet,
som der blomstrat. P. var derjämte en särdeles
berömd medaljör. Hans medaljer (porträtt af furstar
och andra samtida personer) äro gjutna, emedan
stämpelgraveringen ännu ej var uppfunnen, men utmärka
sig för en förträfflig behandling af reliefstilen.
C. R. N.

Pisang, bot. Se Musa.

Pisano, Leonardo (ofta kallad Fibonacci, stundom äfven
Bonacci), italiensk matematiker, f. omkr. 1165
i Pisa, erhöll tidigt undervisning både i den då
vanliga räknemetoden (med räknebräden och romersk
talbeteckning) och i den då ännu i Europa föga
kända positionsaritmetiken samt fick sedermera
under vidsträckta handelsresor i Egypten, Syrien,
Grekland, Sicilien, och Provence tillfälle att
föröka sina kunskaper. Han lefde ännu vid slutet af
1220-talet. Hans dödsår är obekant. – P. var utan
all fråga medeltidens förnämste matematiker och
bidrog bl. a. kraftigt till utbredande i Europa
af kännedomen om de arabiska siffrorna och de på
dem grundade räknemetoderna. Grundligheten och
mångsidigheten af hans matematiska kunskaper hafva
först i våra dagar, sedan hans skrifter genom furst
B. Boncompagni blifvit fullständigt offentliggjorda,
kunnat till fullo uppskattas. Hans förnämsta
arbeten äro Liber abbaci (i tryck upptagande mer
än 450 qvartsidor) och Practica geometriea; af
mindre omfång äro Flos och Liber quadratorum. Det
förstnämnda arbetet är en fullständig aritmetik med
läran om hela och brutna tal, en mängd olika räknesätt
med sorter samt algebra; det andra innehåller en
kort inledning till geometrien, derefter läran om
qvadrat- och kubikrötter, planimetri, stereometri
och trigonometri, jämte lösning af ett antal
hithörande problem. De två mindre skrifterna behandla
företrädesvis problem ur den obestämda analysen, vid
hvilkas lösning P. ådagalade ett anmärkningsvärdt
skarpsinne. För öfrigt beröras i hans skrifter ett
stort antal frågor, hvilka förut ej varit behandlade
i Europa, och af hvilka flere säkerligen icke varit
af araberna uppmärksammade. Hit torde kunna räknas
läran om uppstigande kedjebråk, rekurrenta serier
och en metod för approximativ lösning af kubiska
eqvationer. De af furst Boncompagni föranstaltade
upplagorna af P:s skrifter äro »Tre scritti inediti»
(1854), »Opuscoli» (1856) och »Scritti» (I-II, 1857,
62). G. E.

Pisano, gemensamt namn på en hel följd af italienska
konstnärer från Pisa. – 1. Nicola (Niccolò)
P., arkitekt och bildhuggare, f. omkr. 1206,
d. 1280, är bildhuggarekonstens förste reformator,
som genom studium af antiken framkallade en stil,
hvilken med rätta blifvit kallad en renaissance
före renaissancen. Han var äfven arkitekt, och en
hel mängd framstående byggnader på olika ställen i
Italien tilldelas honom. Ingen enda är dock bevisad
verkligt härstamma från honom; genom

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:14:24 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfal/0666.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free