Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pirot ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Johannes Döparens historia samt längst ned 8 fält med
allegorier af dygder. De utmärka sig för skönhet i
form och linier, enkel och klar, men med få figurer
fullt karakteriserande komposition och särdeles ren
reliefstil, med måttfull antydning af lokalen och
mycket sparsamma påminnelser om tidens pittoreska
riktning. Mästerlig är också utarbetningen af formen
i detalj, hvilket, såsom Burckhardt säger, ej varit
utan inflytande på guldsmedskonstens utveckling. –
4. Nino P., bildhuggare, d. före 1368, den
förres äldre son, sin faders medhjelpare vid
arbetet med bronsporten och efter hans död en tid
domkyrkoarkitekt i Orvieto, var en ganska utmärkt
konstnär, som trädde i sin faders spår, men utbytte
dennes skönhet och storhet i framställningen mot ett
älskvärdt drag af genremässighet. Detta framträder i
hans madonnor, såsom i S. Maria Novella i Florens,
der madonnan räcker barnet en fogel (signerad),
eller i S. Maria della Spina i Pisa, der hon gifver
barnet en blomma. Af honom finnes ock i S. Caterina
(Pisa) en bra utförd grafvård öfver ärkebiskop Simone
Salterello (d. 1342). P:s yngre broder, Tommaso
P., af hvilken finnes ett signeradt tabernakel i
Pisas Camposanto, var en mindre betydande konstnär,
C. R. N.
Pirsarev, Dmitrij Ivanovitj, rysk kritiker och
skald, f. 1840, d. 1868 genom drunkning nära
Riga, var typisk representant för den ytterliga
»realism», som var på modet bland ryska ungdomen
under 1860-talet. Han utfor väldeliga mot all
metafysik och all skön konst såsom gagnlösa dumheter
samt predikade, att mensklighetens framåtskridande
berodde endast på naturvetenskaperna. I bottnen var
P. dock idealist och i sitt lif otadlig. Hans dikter
flöda af en improvisatorisk, hänförande vältalighet
och spirituella infall, ehuru de ofta förlora sig i
svåra motsägelser. 1870 utgåfvos P:s arbeten samlade
i 10 bd.
Pisatis. Se Elis.
Pisces. 1. Zool. Se Fiskar. – 2. Astron. Se Fiskarna.
Piscina (Lat., af piscis, fisk), egentl. fiskdam,
sedermera det kar eller den bassäng, i hvilken det
ursprungliga kristna dopet förrättades. Vanligen
användes dock ordet om den fördjupning i form af en
stenskål (»uttömningssten»), i hvilken det vatten
tömdes, som nyttjades för de heliga tvagningarna eller
vid de heliga kärlens sköljning, och som sedermera
genom en ledning fördes ned i kyrkans grund. Denna
uttömningssten hade vanligen sin plats i en stundom
rikt utsirad nisch i närheten af altaret.
Pisé (Fr., af piser, stampa), murverk af stampad
lerjord, blandad med småsten o. dyl. Jorden stampas
med fötterna eller med särskilda redskap i en form af
trä och får sedan torka i luften. Användningen af pisé
är känd från de äldsta tider. Särskildt förekommer
den i den spansk-moriska arkitekturen. So vidare Mur,
sp. 480.
Pisek, stad i södra Böhmen, vid Moldaus biflod
Vatava och jernvägen mellan Linz och Prag. 10,596
innev. (1880). Staden har i
allmänhet ett medeltidsutseende, förhöjdt genom de delvis
qvarstående murarna och bastionerna. Namnet, som
betyder sand, säges vara härledt af de guldvaskerier,
som förr funnos vid Vatava. Denna inkomstkälla har
för länge sedan utsinat, och befolkningen sysselsättes
nu i jerngjuterier, pappersbruk och bryggerier etc. I
trakten finnas stora fältspat- och granitbrott.
Pisemskij, Alexei Feofilaktovitj, rysk författare,
f. 1820 i guvern. Kostroma, d. 1881 i Moskva,
framställde i sina romaner, dramer och noveller det
ryska hvardagslifvet med en realism, som ingalunda
väjde för cyniska drag. Skarp iakttagare, men utan
högre ideal (»hvarje skomakare har ett högre värde
än Pusjkin»), tecknar han egoismen, ytligheten och
njutningslystnaden i samhället med fotografisk trohet
och alltid på ett saftigt, lefvande, dramatiskt
sätt. P:s byhistorier höra till det bästa i sin
art. En samling af hans berättande arbeten utkom
1861–65, en uppl. af hans dramer 1874, saml. skrifter
1883–85.
Pisidien (Grek. Pisidia), i forntiden landskap
i södra delen af Mindre Asien omedelbart n. om
Pamfylien, hvilket skilde det från Medelhafvet. Det
är ett vattenfattigt, vildt och svårtillgängligt
område, uppfyldt af Taurosbergets hufvudkam och
sidogrenar. Hufvudfloder äro Kestros (nu Aksu),
Eurymedon (nu Köprysu) och Melas (nu Menavgat). I
norra delen ligga stora saltsjöar. Om befolkningens,
pisidernas, etnologiska ställning är ingenting
bekant, utom hvad vi lära af Strabon, som säger, att
de voro skilda från solymerna, hvilka sannolikt voro
semiter. Tidigt bodde i dessa bergstrakter äfven andra
stammar, kabaler, milyer m. fl., hvilkas härkomst,
liksom isauriernas och lykaonernas, är fullkomligt
okänd. Pisiderna voro ett tappert bergsfolk, som
ofullständigt underkufvades af de makter, som efter
hvartannat beherskade Mindre Asien. De omnämnas först
af Xenofon i dennes »Anabasis». På Strabons tid (1:sta
årh. f. Kr.) lydde de under romarna, men styrdes
af sina egna stamhöfdingar och behöllo i allmänhet
sina rofgiriga vanor, för hvilka de förut gjort sig
kända. De förnämsta städerna i P. voro Sagalassos,
Termessos, Kremna, Selge och Pednelissos.
Pisistratus och Pisistratiderna. Se Peisistratos.
Piskfisken, Heniochus macrolepidotus L., zool., är
den mest kända arten af sitt slägte, som tillhör
den egendomliga familjen Sqvamipinnes bland de
taggfeniga benfiskarna. Han utmärker sig liksom
samslägtingarna genom den till ett långt, snärtlikt
bihang förlängda fjerde strålen i ryggfenan. Till
fårgen är han blåhvitaktig, med två breda, svarta
tvärband på kroppen. Han tillhör Indiska och Stilla
hafvet och anses i Indien såsom en läcker fisk. R. L.
Piskmasken. Se Trichotrachelidea.
Piskormen. Se Dryophis.
Pisksnärtormarna. Se Natt-trädormarna.
Piso, namn på en familj af den romerska (plebejiska)
gens Calpurnia (se Calpurnius). – Lucius
Calpurnius P., med tillnamnet Frugi, var folktribun
149 f. Kr. och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
