- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 12. Nådemedlen - Pontifikat /
1333-1334

(1888) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pistol ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

rör (antingen i sin helhet eller åtminstone i öfre
delen af glas), hvars nedre i vattnet nedsänkta ände
är böjd i rät vinkel och bildad som en tratt. När
detta rör i vertikal ställning neddoppas i ett
rinnande vatten och den öppna trattänden vändes mot
strömmen, drifves vattnet upp i röret till högre
nivå, än fallet skulle hafva varit, om ingen ström
funnes. Vanligen fästes det omböjda röret vid ett
annat, likaledes öppet, men rakt rör, och längs med
bägge rören anbringas en höjdskala. Vattnet tränger
då upp i båda rören, men mest i det omböjda, och af
höjdskilnaden mellan nivåerna i de båda rören kan
strömhastigheten beräknas. R. R.

Pitpan, vestindisk flatbottnad kanot.

Pitprops (Eng., af pit, grop, grufschakt, och prop,
stöd, stötta), grufstolpar. Till sådana afverkas i
Sverige och utskeppas en stor myckenhet ungskog (1886
utgjorde utförseln 453,700 kbm.).

Pitschaft (T. petschaft, af Böhm. pecet), graveradt
sigill; signet.

Pitt. 1. William P. d. ä., earl of Chatham,
engelsk statsman, föddes d. 15 Nov. 1708 i Boconnoc
(Gornwall). Hans farfader, guvernören i Madras
Thomas P. (f. 1653, d. 1726; jfr Diamant), hade
samlat en betydlig förmögenhet, och familjen egde
en s. k. nomination borough (se Parlament, sp. 798),
Old Sarum. hvarigenom dess medlemmar kunde få säte i
parlamentet. P., som efter en vårdad uppfostran i Eton
och Oxford samt vidsträckta resor i södra Europa hade
blifvit fänrik i ett dragonregemente, inträdde också,
vid 27 års ålder, i underhuset 1735 såsom ombud för
Old Sarum. Hans ekonomiska ställning vid denna tid
var ingalunda lysande, och han understöddes derför
af den gamla enkehertiginnan Sarah Marlborough. I
underhuset angrep han Walpoles styrelse så våldsamt,
att han fick afsked från sin fänriks-syssla; i
stället blef han utnämnd till kammarherre hos prinsen
af Wales, som sjelf tillhörde oppositionen. Hans
förbittring mot Walpole härrörde till en del af
kränkt ärelystnad: P. ville komma in i regeringen,
men Walpole hade hindrat honom. Mot Walpoles
efterträdare Carteret var han om möjligt än mer
brutal och ådrog sig äfven konung Georg II:s vrede,
enär han angrep den engelska styrelsens omsorger
för Hannover. Med oppositionens ledare, bröderna
Pelham, knöt han i stället vänskapsförbindelser,
men dessa lyckades ej mot konungens vilja bereda
honom plats i den ministèr de bildade 1744. Men då
de 1746 resignerade, derför att konungen fortfarande
vägrade P. inträde i rådet, måste Georg II gifva
efter, och P. fick en plats i kabinettet såsom vice
skattmästare för Irland, sedermera såsom paymaster
of the forces. I Jan. 1755 utgick han ur kabinettet
och sällade sig till oppositionen. Sedan Newcastles
ministèr fallit, bildade P. tillsammans med hertigen
af Devonshire ett nytt kabinett, d. 11 Nov. 1756,
i hvilket han sjelf såsom statssekreterare skötte
krigs- och utrikesärendena. Efter fem månader tvangs
dock P. af konungen att afgå. Det visade sig snart
omöjligt att regera utan honom, och d. 29
Juli 1757 bildade han och hertigen af Newcastle
en ny ministèr, som blef den mest lysande i
Englands historia, och hvars nominelle chef var
Newcastle, men hvars själ var P., hvilken å nyo såsom
statssekreterare ledde utrikes- och krigsärendena. Vid
denna tid var Englands politiska ställning så svår,
att landet af många ansågs nära sin undergång. England
var nämligen inveckladt i det sjuåriga kriget. Dess
ende bundsförvandt, Preussen, var nästan nedtryckt
af öfvermäktiga fiender, den engelska armén i
grund slagen vid Hastenbeck; kriget i Amerika mot
fransmännen fördes erbarmligt illa m. m. Men aldrig
visade sig tydligare hur en stor, snillrik och kraftig
man mäktar ändra händelsernas gång. P. förstärkte den
engelska armén i Tyskland samt skaffade den en utmärkt
anförare i Ferdinand af Braunschweig. Han gaf Fredrik
den store i årliga subsidier 700,000 pund, hvilket
möjliggjorde för honom krigets fortsättande. Den
af honom till Amerika sände general Wolfe eröfrade
Canada samtidigt med att engelske generalen Clive
eröfrade Indien. Den engelska flottan vann den ena
segern efter den andra öfver Frankrikes, af hvilken
nio tiondelar alldeles förstördes, och engelska kapare
bortsopade nästan fullständigt den franska handeln
från verldshafven. Dessa framgångar framkallade
en allmän hänförelse i England, och P. blef hennes
förnämsta föremål. I den inre styrelsen var han ej
lika framstående som i krigs- och utrikesärendena,
ehuru han äfven der utöfvade ett stort och välgörande
inflytande. Men trots sina stora förtjenster egde
han många fiender, som han förvärfvat delvis till
följd af sin stolthet och våldsamhet. Sedan Georg
III bestigit tronen, blef hans ställning försvagad,
enär konungen och dennes gunstling Bute hörde till
hans motståndare. Då P., sedan Frankrike med Spanien
m. fl. makter afslutit det bourbonska familjefördraget
(1761), fordrade krig mot Spanien och konungen och de
fleste ministrarna motsatte sig detta, afgick han d. 5
Okt. 1761, hvarvid Georg gaf honom en årlig pension
af 3,000 pund. Såsom ledare af oppositionen angrep han
sedan häftigt det sätt, hvarpå fredsunderhandlingarna
fördes och freden afslöts (1763). I den kort
derpå utbrytande tvisten mellan regeringen och de
amerikanska kolonierna tog P. afgjordt parti för de
senare, hvilkas politiska friheter han försvarade
med glödande vältalighet. Slutligen måste Georg
III uppmana honom att bilda en ny ministèr,
hvilket han, ehuru sjuk, gjorde d. 7 Juli 1766,
hvarefter han d. 29 Juli upphöjdes till earl of
Chatham. Att han mottog denna värdighet minskade
likväl hans popularitet och i än högre grad hans
politiska betydelse, som hufvudsakligen berodde
på hans utomordentliga inflytande i underhuset,
hvarför han också benämnts »the great commoner» (»den
store underhusledamoten»). Hans sjuklighet hindrade
honom för öfrigt från att taga någon verksammare
del i regeringen, och d. 12 Okt. 1768 nedlade han
sitt ämbete. Under de följande åren uppträdde han
hufvudsakligen då, när det amerikanska frihetskriget
var föremål för parlamentets

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:14:24 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfal/0673.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free