- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 12. Nådemedlen - Pontifikat /
1335-1336

(1888) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pistol ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

uppmärksamhet. Han tog i allmänhet parti för
kolonierna, men opponerade sig å andra sidan lifligt
mot monarkiens sönderstyckning (särdeles berömda äro
hans tal d. 9 Jan. 1770, d. 27 Maj 1774 och d. 20
Jan. 1775). Det var äfven i denna fråga han sista
gången uppträdde i öfverhuset, d. 7 April 1778. Under
denna debatt fick han slag, af hvars följder han afled
d. 11 Maj 1778 på sitt gods Hayes i Kent. P. begrofs
på statens bekostnad d. 9 Juni i Westminster
abbey. Medel anslogos till en minnesvård; hans
skulder betalades af staten med 20,000 pund, och åt
innehafvaren af titeln Chatham anslogs för all framtid
en årlig lifränta af 4,000 pund. P. var icke blott en
af Englands störste statsmän, han var äfven måhända
dess främste politiske talare. Ingen har öfverträftat
honom i att uppröra åhörarna och att beherska
dem. Detta skedde mindre genom formens fulländning
än genom den våldsamma kraft och den öfverlägsna
framställningskonst, med hvilka han uttalade sina
snillrika tankar. Men hans nervösa retlighet förledde
honom ofta till brutala utfall mot motståndare, och
hans högdragenhet gjorde samverkan med honom ytterst
svår. I det enskilda lifvet var han sedligt ren,
i besticklighetens tidehvarf oåtkomlig för mutor,
men konstlad och teatralisk samt praktlysten. P:s
brefvexling utgafs 1838–40 under titeln
»Correspondence of William Pitt, earl of Chatham».
J. Fr. N.

2. William P. d. y., engelsk statsman, den
föregåendes andre son, föddes d. 28 Maj 1759
på godset Hayes i Kent. Till följd af svag helsa
uppfostrades han i hemmet under sin faders ledning,
hvilken i främsta rummet afsåg att dana sonen till
en stor parlamentstalare samt for öfrigt gaf honom
en grundlig klassisk utbildning. 1773–78 studerade
han vid Cambridges universitet och utbildade sig
derefter i London till advokat, hvartill han utnämndes
1780. Redan i Jan. följande år, således endast 21
år gammal, inkom han i underhuset såsom ombud för
Appleby. Sitt första tal höll han i Febr. s. å. till
försvar för en af Burke framställd bill. Hans
skicklighet och lugn under debatten samt hans klara,
välljudande stämma tillkännagåfvo med ens, att han
var skapad till den mest glänsande debattör. Alla
partier sträfvade att vinna honom. Han slöt sig i
början till oppositionspartiet, som då utgjordes
af whigs, och bidrog kraftigt till Lord Norths
fall (1782) samt förklarade sig i sin ärelystnad
aldrig ämna mottaga någon annan plats än den i
kabinettet. I Juli 1782 inträdde han också, såsom
skattkammarekansler, i Shelburnes ministèr, och då
denna d. 31 Mars 1783 föll, rådde dess chef konungen
att taga P. till premierminister, en ära, som P. dock
afböjde. Han bekämpade emellertid ifrigt den af
North och Fox bildade »koalitionsministèren» samt
bidrog kraftigt till förkastande af Fox’ Indiabill
och dermed till kabinettets fall. Derpå mottog
han uppdraget att bilda ny ministèr samt utnämndes
d. 19 Dec. 1783 till förste lord af skattkammaren och
skattkammarekansler. Med utomordentlig förbittring
mottogs denna utnämning af underhusets majoritet,
som leddes af Fox, understödd af Burke, Sheridan
och North. De genomdrefvo en rad misstroendevota,
de kasserade framställda förslag, de framställde gång
på gång petitioner till konungen att afskeda P. Men
den unge premierministern stod orubblig i striden,
och folkopinionen började snart taga parti för
honom. När han sålunda efter en tre månaders våldsam
strid upplöste underhuset (Mars 1784), erhöll han
i det nya parlamentet en betydande majoritet. P:s
mod och vältalighet under dessa månader tjusade
mängden, och från denna tid till sin lefnads
slut omstrålades han af en trollglans, som inga
motgångar eller olyckor kunde beröfva honom. Dertill
bidrogo utom de nämnda egenskaperna äfven hans
obefläckade heder och patriotism. Ehuru han i
nitton år var Englands enväldige ledare, var hans
affärsställning städse dålig, och det var blott med
trug konungen 1792 fick honom att mottaga en sinekur,
som afkastade 3,000 pd st. I hög grad föraktade han
yttre utmärkelser. Och dock var han öfverdrifvet
stolt och ytterligt maktlysten samt blef till följd
deraf ganska obehaglig för sina ämbetsbröder och
underlydande. Bland intima vänner var han deremot
den älskvärdaste och qvickaste personlighet. Begäret
efter starka drycker undergräfde hans helsa. Såsom
talare och debattör öfverträffades P. väl af sin
fader, men knappast af någon annan bland Englands
lysande parlamentstalare. Han egde alla en vältalares
egenskaper, en välljudande stämma, en utomordentlig
makt öfver språket, skärpa i bevisföringen, raskhet i
repliken, ett osvikligt minne och en ovanlig förmåga
att väl ordna gången i sitt föredrag. Han var ej
såsom fadern en fulländad skådespelare, som genom
oemotståndlig mimik ryckte åhörarna med sig, men han
nådde samma mål genom sina oratoriska vändningar,
sina sarkasmer och sin högtidliga värdighet. Till
formen var P:s vältalighet ett barn af sin tid och
förefaller derför vår tid svulstig och sväfvande
samt föga njutbar. Redan år 1784 genomdref P. sin
berömda Indiabill, som utgjorde grundvalen för Indiens
styrelse ända till 1858. Han sökte 1785 åstadkomma en
parlamentsreform, men misslyckades, och de irländska
missförhållandena sökte han afhjelpa. Med konungen
stod han på vänskaplig fot, i synnerhet sedan han 1788
bekämpat Fox’ plan att göra prinsen af Wales till
regent under Georgs svaghetstillstånd. Rikets fred
bevarade han omsorgsfullt och trodde icke häller, att
den franska revolutionen skulle medföra några faror
för freden, ehuru han försigtigt stärkte den engelska
flottan. Hans visa politik vann allt flere anhängare,
och han stod straxt före revolutionens utbrott på
höjden af popularitet. Då de franska skräckscenerna
tvungo honom till det första koalitionskriget (1793),
angreps han häftigt af whigs och drefs derigenom
alltmera från sina liberala ungdomsidéer. Från
år 1793, då första koalitionskriget började, var
P. medelpunkten för den franskfientliga politiken
i Europa. Det var han, som bildade koalitionerna
och sammanhöll dem, ehuru visserligen med oerhörda
finansiella uppoffringar för

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:14:24 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfal/0674.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free