Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pittakos ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fjällande, smutsgula fläckar, mest på bröst
och hals, beroende på en svamp (Microsporon
furfur), hvars mycelium och sporer träffas under
epidermisfjällen. Utslaget botas genom gnidning
med tvål och borste, sublimatlösning m. m.
F. B.
Pityuserna (Pinjeöarna), de till spanska
prov. Baleares hörande öarna Iviza och Formentera
(se dessa ord).
Più, Ital., musikt., mer. P. forte, mera starkt;
p. mosso, mera rörligt, o. s. v.
Pirum Corpus (plur. pia corpora), Lat., mild
stiftelse.
Piura, San Miguel de, hufvudstad i peruanska
departementet Piura, det nordligaste vid Stora
oceanen (40,810 qvkm., omkr. 135,000 innev.), vid
Rio de Piura, genom jernväg förenad med hamnstaden
Payta. Omkr. 6,000 innev.
Pius (Lat., Ital. Pio, »den fromme»). Nio påfvar
hafva burit detta namn.
P. I, den helige, 142–157. Om honom finnas inga säkra
historiska uppgifter; icke en gång tiden för hans
pontifikat är säkert känd. Såsom hans åminnelsedag
firas d. 11 Juli.
P. II hette egentligen Enea Silvio (latiniseradt
Aeneas Sylvius) de’ Piccolomini, tillhörde en gammal,
men utfattig adelsslägt och föddes, äldst af 18
syskon, d. 18 Okt. 1405 i byn Corsignano (efter honom
sedermera kallad Pienza) nära Siena. Han åtföljde
såsom sekreterare 1432 biskop Capranica, i Ferino,
till kyrkomötet i Basel, der han kom att spela
en framstående rol, i synnerhet sedan han blifvit
sekreterare åt kardinal Albergati, och skarpt framhöll
kyrkomötenas rätt gent emot påfven. Denna befattning
lemnade han för att blifva sekreterare åt den af
konciliet 1439 mot Eugenius IV valde motpåfven Felix
V. Skickad 1442 såsom Basel-konciliets sändebud till
riksdagen i Frankfurt a. M., ådrog han sig kejsar
Fredrik III:s uppmärksamhet, lagerkröntes af honom
såsom skald (»poëta laureatus») för några verser af i
både poetiskt och moraliskt afseende tvetydig art och
hugnades med en sekreterarebefattning vid rikskansliet
i Wien. Använd af kejsaren i flere diplomatiska
ärenden och beskickningar, vann han stort inflytande
samt försonade sig med påfven Eugenius IV. Att denne
påfve kort före sin död, d. 7 Febr. 1447, fick glädja
sig åt både kejsarens och en del af tyska nationens
obediensförklaring, var P:s verk. Af påfven Nikolaus
V utnämndes han 1447 till biskop af Trieste. Såsom
kejserlig underhandlare hade han väsentlig del
i Wien-konkordatet (Aschaffenburg-konkordatet)
d. 17 Febr. 1448, i kraft hvaraf Tyska riket
gick förlustigt de flesta af de fördelar det fått
genom Baselkonciliet. 1456 fick han af påfven
Calixtus III kardinalshatten, och d. 19 Aug. 1458
besteg han sjelf Petri stol. Såsom påfve arbetade
P. för höjandet af påfvens makt och för korståg mot
turkarna. På den allmänna furstekongressen i Mantua
1459 lyckades han, trots häftigt motstånd, förmå de
tyske representanterna att lofva utrustandet af en
korshär på nära 50,000 man (af detta löfte blef dock
sedermera ingen verklighet), och der
upplästes 1460 bullan »Execrabilis», som med bann belade
hvarje vädjan till ett allmänt kyrkomöte. Detta
affall från sin ståndpunkt på Basel-konciliet
sanktionerade P. genom en bulla 1463 såsom ett affall
från »villfarelser». Trots den uteblifna hjelpen från
Tyskland framhärdade P. i sin korstågsplan och begaf
sig till Ancona för att, ehuru sjuk, sjelf medfölja
den korshär, som skulle afsegla på en veneziansk
flotta, men dog der d. 14 Aug. 1464. – P. var en af
de märkligare påfvarna. Innan han 1446 ingick i
det andliga ståndet, var han i hög grad sedeslös,
men sedermera visade sig hos honom en bestämd
förändring i detta stycke. Ifrig humanist, gynnade
han de sköna konsterna och var en flitig författare,
hvarom flere arbeten af hans hand vittna. Hersklystnad
och nepotism voro hans förnämsta fel såsom påfve.
P. III, den föregåendes systerson, hette egentligen
Francesco Todeschini-Piccolomini, föddes i Siena
1439 och blef med sin morbroders hjelp omsider
kardinal. Efter Alexander VI:s död valdes han till
påfve d. 22 Sept. 1503, emedan kardinalerna ej
kunde ena sig om någon annan än den både andligt och
kroppsligt svage Todeschini, som synbarligen ej kunde
lefva länge. Han dog också redan d. 18 Okt. s. å.
P. IV hette egentligen Giovanni Angelo Medigino
(Medici), tillhörde en obetydlig slägt i Milano och
föddes 1499. Han blef 1527 protonotarie vid romerska
kurian, 1549 kardinal och valdes efter Paul IV:s
död d. 25 Dec. 1559 till påfve. I motsats till sin
företrädare sökte han genom mildhet och humanitet
främja kyrkans intressen. Dock var han en oförsonlig
fiende till nepotismsystemet, hvilket han för all
framtid kan sägas hafva utrotat genom att afrätta fyra
af sin företrädares slägtingar och gunstlingar, bland
dem kardinal Carafa. Till inqvisitionen intog han
ingen vänlig ställning. För sin storartade välgörenhet
vann han både namn och kärlek, och på Roms förskönande
använde han stora summor. Med de verldsliga makterna
sökte han stå på god fot. Nödsakad att gifva efter
för opinionen, återupptog han 1562 tridentinska
mötets förhandlingar, hvilka afslutades 1563. Den
1564 utgifna »Professio fidei tridentinae» visar,
att påfven förstod att emot de reformatoriska
sträfvandena göra sin högkyrkliga ståndpunkt
gällande. P. förlorade i slutet af sitt pontifikat
sin stora popularitet och blef t. o. m. utsatt för
ett mordförsök. Han dog d. 9 Dec. 1565.
P. V, den helige, hette egentligen Michele
Ghisleri, var af låg börd och föddes 1504 (?). Han
ingick, vid 14 års ålder, i dominikanorden,
egnade sig nitiskt åt inqvisitionens tjenst,
blef 1557 kardinal och slutligen inqvisitionens
generalkommissarie. Den 7 Jan. 1566 valdes han, efter
Pius IV, till påfve. Med inqvisitorisk stränghet
förfors mot såväl kyrkliga missbruk som ovärdiga
innehafvare af kyrkans ämbeten. Tridentinska mötets
beslut vann ingång i flere land, och »Catechismus
romanus» af 1566 samt en ny upplaga af bullan »In
coena Domini» af 1568 gåfvo styrka åt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
