Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pittakos ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
detta mötes beslut. Mot protestanterna uppträdde
P. utan misskund. Han lyckades få till stånd ett
korståg mot turkarna, hvilka ledo ett stort nederlag
vid Lepanto 1571. P. dog d. 1 Maj 1572.
P. VI hette egentligen Giovanni Angelo Braschi och
föddes i Cesena d. 27 Dec. 1717. 1735 inträdde han i
det andliga ståndet samt blef 1755 privatsekreterare
hos Benedikt XIV, 1766 påflig skattmästare och
1773 kardinal-presbyter af S. Onofrio. Sedan
konklaven efter Klemens XIV:s död, 1774, varit
samlad i fyra månader, blef P. vald till påfve
d. 15 Febr. 1775. Större delen af hans långa
pontifikat upptogs af stridigheter mellan honom och
kyrkoreformatorn i Österrike, Josef II. I Febr. 1782
anträdde påfven personligen en resa till Wien för att
omvända kejsaren från hans reformplaner, men ehuru
mottagen med stora vördnadsbetygelser, uträttade han
blott föga med sin resa. I slutet af 1783 besvarade
kejsaren påfvens besök genom en resa till Rom för
att förmå påfven till vissa eftergifter, men lyckades
blott afsluta en konvention, som lade tillsättningen
af Lombardiets biskopar och prester i kejsarens
händer. (Vid samma tid, Dec. 1783–Jan. 1784, mottog
påfven besök, ehuru ingalunda i politisk afsigt, äfven
af Gustaf III, under dennes utländska resa.) Mot ett
biskopligt af kejsaren understödt parti i Tyskland,
som ville häfda biskoparnas sjelfständighet gent emot
påfven, hade P. också att kämpa (jfr Emskongressen). I
Toscana sökte kejsar Josefs broder, storhertigen
Leopold I, genomföra en reformation, men den blef
utan egentliga följder, och då han 1790 efterträdde
sin broder på kejsaretronen, fortsatte han dennes
reformsträfvanden. Konungariket Neapel lösgjorde
sig från sitt skenbara vasallförhållande till
påfven. Med Spanien och Portugal stod P. dock på
bästa fot. Mot franska nationalförsamlingen kastade
P. stridshandsken, då han d. 13 Apr. 1791 fördömde
dess konstitution genom bullan »Caritas, quae docente
Paulo» och hotade med bannlysning de prester, som
gått ed på konstitutionen. I gengäld införlifvades
med Frankrike de påfliga besittningarna Avignon
och Venaissin. 1794 utfärdade P. ett »trosedikt»,
»Auctorem fidei», i hvilket han i hierarkiskt
hänseende gick t. o. m. längre än tridentinska
mötet. Då påfven sedermera intog en mot franska
republiken hotande ställning och t. o. m. utrustade
en här mot Frankrike, ryckte general Bonaparte
mot Rom 1796 och tvang påfven på hårda vilkor
till vapenstilleståndet i Bologna och sedan till
freden i Tolentino 1797. Den 10 Febr. 1798 stormade
fransmännen under Berthier Roms murar, hvarefter
republiken proklamerades i påfvestaden. Den gamle,
sjuke påfven fördes fången till Valence i Frankrike,
der han dog d. 20 Aug. 1799. P. var bekant för sitt
vördnadsbjudande och ståtliga utseende samt sitt
vinnande sätt. Sjelf en man med rena seder, arbetade
han på presterskapets sedliga förbättring. Vatikanska
museum förvarar många bevis på hans kärlek till
konsten.
P. VII hette egentligen Barnaba Luigi Chiaramonti och
föddes i Cesena d. 14 Aug. 1742. Vid 16 års ålder
ingick hau i benediktinorden samt blef lärare vid
dess skolor, titulärabbot och biskop af Tivoli. Af
Pius VI upphöjdes han till kardinal 1785, då han
utbytte biskopsstiftet Tivoli mot Imola. Den 13 Mars
1800 valdes han till Pius VI:s efterträdare. Till
sin statssekreterare utnämnde han Ercole Consalvi,
hvilken store statsman blef hans trogne tjenare
ända till hans död och satte prägeln på hans långa
pontifikat. Consalvis verk var det fördelaktiga
konkordatet med Frankrike d. 15 Juli 1801, hvilket
Napoleon kallade »sin regerings största misstag», och
som han genom »de organiska artiklarna» 1802 sökte
oskadliggöra. Genom »det italienska konkordatet»
1803 och genom skänker ville Napoleon dock vinna
påfvens vänskap, emedan han med kyrkans sanktion
ville ersätta bristen på börd, då han nu hade planer
på kejsarekronan. Påfven utnämnde Napoleons onkel
Josef Fesch till kardinal och begaf sig sjelf till
Paris, der han d. 2 Dec. 1804 smorde Napoleon
till kejsare. Men sedan detta väl var gjordt,
lyckades P. i Paris lika litet som förut . Pius VI
i Wien få sig tillförsäkrade några fördelar för
kyrkan. Förhållandet mellan kejsaren och påfven
blef allt spändare. Napoleon bröt konkordatet af
1803, påfven vägrade att upplösa Napoleons broder
Jérômes äktenskap med miss Patterson och att
erkänna Napoleon för romersk kejsare. En fransk
här skickades till Italien. Rom intogs 1808, och
d. 17 Maj 1809 undertecknade Napoleon i Schönbrunn
ett dekret, enligt hvilket Rom förklarades för en
kejserlig stad och Kyrkostaten lades till Frankrike,
hvaremot påfven tillförsäkrades oafhängighet i
rent andliga frågor samt ett årligt underhåll af 2
mill. francs. Denne svarade med en bannlysningsbulla,
häktades kort derefter i Vatikanen och fördes till
Florens samt derifrån till fästningen Savona vid
Genuaviken. Då påfven hårdnackadt satte sig emot
Napoleons fordringar, af hvilka den vigtigaste var
erkännandet af de utaf kejsaren utnämnde biskoparna,
fördes han 1812 till Fontainebleau. Der lyckades
kejsaren aftvinga den sjuke och marterade påfven flere
för denne förnedrande eftergifter, hvilka dock sedan
togos tillbaka. Då kejsaren såg, att han ingenting
kunde uträtta, och då hans egen lyckas sol var i
nedgående, återgaf han 1814 påfven hans frihet,
hvarpå denne straxt efter återkomsten till Rom
återställde jesuitorden genom bullan »Sollicitudo
omnium ecclesiarum» af d. 7 Aug. 1814 och återinförde
inqvisitionen. Bevis på den konservativt reaktionära
ställning påfven nu intog voro också hans 1816
uttalade förkastelsedom öfver bibelsällskapen och hans
bannlysningsbulla af d. 13 Sept. 1821 mot det liberala
carbonariska partiet. Wienkongressen återställde åt
påfven hans verldsliga besittningar med undantag
af Avignon och Venaissin. Fördelaktiga konkordat
afslötos af Consalvi med flere makter. P. dog d. 21
Aug. 1823. Han var en af de ädlaste personligheter,
som suttit på Petri stol,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
