- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 12. Nådemedlen - Pontifikat /
1343-1344

(1888) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pittakos ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

hvilket bl. a. bevisas af hans kristligt förlåtande
och kärleksfulla förhållande till den störtade
Napoleon och hans familj.

P. VIII hette egentligen Francesco
Xaver Castiglioni
och föddes d. 20 Nov. 1761
i Cingoli. Efter att en tid hafva praktiserat
såsom jurist i Rom och såsom författare gifvit
prof på sina djupa kanoniska studier blef han 1789
generalvikarie hos biskopen af Anagni, beklädde
sedermera samma ämbete inom ett annat biskopsstift,
blef domprost och derefter biskop i Montalto, men
utbytte kort derpå detta stift mot Cesena. Då han
med pennan uppträdde mot Napoleons inkräktningar på
påfvedömets rättigheter och vägrade att svärja den
af Napoleon tillsatta konungen af Italien trohetsed,
fördes han 1808 fången till Frankrike, hvarifrån
han återvände vid Napoleons fall. 1816 fick han
kardinalshatten; sedermera blef han biskop af Tusculum
och storpenitentiär och d. 31 Mars 1829 vald till
påfve efter Leo XII. Trots sina bannlysningsbullor
mot bibelsällskapen och »hemliga sällskap» visade
P. i andra hänseenden en viss frisinthet. Han afled
d. 1 Dec. 1830.

P. IX (Ital. Pio nono), grefve Giovanni Maria
Mastai-Feretti,
född i Sinigaglia d. 13 Maj 1792,
egnade sig först åt den militära banan, på hvilken han
till följd af fallandesjuka icke kunde fortgå. Han
prestvigdes 1818, blef en omtyckt folkpredikant i
sin födelsestad och reste 1823 såsom missionsprest
till Chile. 1825 blef han direktor för hospitalet
San Michele i Rom, kanonikus och 1827 ärkebiskop i
Spoleto, 1832 biskop af Imola och 1840 kardinal samt
efter Gregorius XVI:s död vald till påfve d. 16 Juni
1846. Känd för liberala politiska åsigter, helgades
han genast med jubel såsom Kyrkostatens och hela
Italiens reformator. Genom amnestiförordningar och
reformåtgärder inom förvaltningen, rättsväsendet,
undervisningen, landthushållningen o. s. v. gaf
han näring åt dessa förhoppningar. Staden Rom fick
en ny municipalförfattning och Kyrkostaten en
ny författning. Det italienska frihetspartiet
blickade upp till P. såsom till den, »som
skulle göra’t». Jesuiterna fruktade honom såsom
en »Robespierre med tiaren». Genom åtskilliga
kyrkliga förordningar visade han sig dock redan då
vara anhängare af det gamla papalsystemet, politiskt
liberal, kyrkligt konservativ, en mild furste, men en
stolt påfve. Han måste dock, tvingad af tidsandan,
utvisa jesuiterna ur Rom. Revolutionsåret 1848
ingick, och det italienska frihetspartiet, hvars
närmaste mål var »Italiens enhet», började arbetet
för Italiens frigörelse genom att söka utdrifva
österrikarna ur Italien. Påfven gaf den kyrkliga
välsignelsen åt den här, med hvilken konungen
af Sardinien, Karl Albert, ilade upprorspartiet i
Lombardiet till hjelp. Men då ropet på påfvens aktiva
deltagande i detta befrielsekrig blef allt starkare,
uttalade han sitt historiska non possumus (»vi kunna
det icke»). Dermed var det slut på hans popularitet,
och d. 24 Nov. 1848 måste han förklädd fly nattetid
till Gaëta. En provisorisk regering tillsattes i Rom,
der det republikanska partiet under Mazzini fick
öfverhanden. Påfvens protester från Gaëta lemnades utan
afseende. Påfven anropade de katolska makterna om
hjelp. Underhandlingar härom öppnades i Gaëta mellan
påfven och Frankrikes, Österrikes, Spaniens samt
Neapels sändebud. Innan dessa afslutats, afsände
den franska republikens president, prins Napoléon
Bonaparte, en här till Italien, som intog Rom 1849,
upplöste den provisoriska regeringen och insatte
påfven i hans rättigheter. Nu följde reaktionsåren
1850–70, under hvilka kardinal Giacomo Antonelli
såsom statssekreterare var den egentligen styrande
mannen. Uppskrämd af händelserna 1848, kastade påfven
sig i jesuiternas armar, och i såväl kyrkligt som
politiskt hänseende blef den förut liberale påfvens
regering fullkomligt medeltidsartad. Katolska
kyrkan i England och i Nederländerna fick ny
organisation. En mängd biskopar och kardinaler
utnämndes, aflatsbref och liturgiska föreskrifter
utfärdades, kanonisationer och beatifikationer
utfördes, undervisningen lemnades helt och hållet
åt jesuiterna, och jesuittidningen »Civiltà
cattolica» blef påfvens organ. P. egnade Jungfru
Maria en svärmisk tillbedjan, i synnerhet sedan han,
innan han prestvigdes, genom hennes åkallan blifvit
under presten Strambis handpåläggning botad från sin
fallandesjuka. Derför proklamerade han d. 8 Dec. 1854
dogmen om »Jungfru Marias obefläckade aflelse». Bland
de många konkordat påfven denna tid dels afslöt,
dels sökte afsluta med främmande makter må särskildt
nämnas den würtembergska konventionen af 1857
och den badiska af 1859 för de derst. framträdande
påfliga anspråken i medeltidens anda. Då konungariket
Italien 1860 upprättades, förlorade påfven, trots
sina protester, en stor del af den redan betydligt
reducerade kyrkostaten. Rom med närmaste område
bibehölls dock åt honom genom franska bajonetter,
hvilka varit hans skydd alltsedan 1850. Mellan
Napoleon III och Viktor Emanuel afslöts utan påfvens
hörande 1864 den s. k. Septemberkonventionen,
genom hvilken den senare förband sig att ej angripa
det påfliga området och den förre att inom två år
taga sina trupper från Rom. Påfven, som 1860 slungat
kyrkans stora bann mot alla, som varit orsaken till
inskränkningen af hans verldsliga makt, fördömde i
encyklikan »Quanta cura» d. 8 Dec. 1864 den moderna
politiken och den moderna verldsåskådningen samt lät
den åtföljas af en »Syllabus, complectens praecipuos
nostrae setatis errores», der 80 villfarelser
uppräknades och fördömdes. I Dec. 1866 lemnade, på
grund af Septemberkonventionen, de franska trupperna
Rom, och konungen af Italien blef Roms och påfvens
skyddsherre. Påfven, som emellertid ej fullt litade
på detta beskydd, utnämnde den heliga Katarina till
Roms skyddshelgon. Sommaren 1867 hölls en lysande
biskopsförsamling i Rom, då omkr. 500 ärkebiskopar och
biskopar voro närvarande, för att fira det 1800-åriga
minnet af Petrus’ och Paulus’ martyrdöd. Den egentliga
afsigten var att stärka påfvedömets anseende. Ej
mindre än 25 nya helgon kreerades, och 205 personer
förklarades för

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:14:24 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfal/0678.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free