- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 12. Nådemedlen - Pontifikat /
1345-1346

(1888) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pittakos ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

saliga (beati). Då beslöts också sammankallandet af
ett allmänt kyrkomöte. Tillika förklarade påfven i
en skrifvelse till konciliet, att hela den katolska
verlden borde genom en röstning uttala sig för
nödvändigheten att påfven återfick sin verldsliga
makt. Den italienska »nationaljuntan» svarade på
denna förklaring med en proklamation, innehållande,
att tiden nu vore inne för Roms befrielse från
prestväldet och förverkligandet af »Italiens
enhet». Friskarorna samlade sig under fanorna, och
Garibaldi lemnade sitt fängelse på Caprera. I enlighet
med Septemberkonventionen gjorde den italienska
regeringen i början motstånd mot de frivillige,
men intog sedan en passiv hållning. Då kom hjelpen
ännu en gång från Frankrike. Fransmännen vunno segern
vid Mentana i Nov. 1867 och besatte Rom, der sedan
en afdelning franska trupper qvarstannade till den
helige faderns försvar. Det 1867 beslutade »allmänna
kyrkomötet» hölls 1869–70, det s. k. vatikankonciliet
(se d. o), der bl. a. och framförallt dogmen
om påfvens ofelbarhet antogs och proklamerades
(se Ofelbarhet). Samma år detta skedde utbröt
fransk-tyska kriget. De franska trupperna lemnade
derför Rom, och italienska Regeringens trupper intogo
påfvestaden samt gjorde den till det enade Italiens
hufvudstad. Den »ofelbare» påfvens verldsliga makt
blef nu inskränkt till Vatikanen, der påfven ända till
sin död spelade rollen af »fången i Vatikanen». Den
1 Nov. 1870 uttalade påfven stora bannet öfver Roms
eröfrare, och d. 8 Dec. utnämnde han den helige
Josef till hela kyrkans skyddspatron. Den honom af
italienska regeringen erbjudna civillistan på 3 1/4
mill. lire afvisade han, men fick ersättning i
en mångdubbelt större Peterspenning från hela den
katolska kristenheten. Att ofelbarhetsdogmen var ett
kyrkligt misstag fick P. erfara på många sätt (se
Gammalkatoliker). Sedan dess proklamerande förflöto
de 8 sista åren af hans pontifikat under stridigheter
och underhandlingar med verldsliga makter (se
Kulturkamp), stridigheter med ofelbarhetsdogmens fiender,
boannlysningsbullors, protesters och förordningars
utfärdande, firandet af jubileer, bland hvilka
hans tjugufemårsjubileum såsom påfve d. 16 Juni
1871 och hans femtioårsjubileum såsom biskop
1877. Han öfverlefde både sin statssekreterare,
kardinal Antonelli (död d. 6 Nov. 1876), och sin
värste fiende, Viktor Emanuel (död d. 9 Jan. 1878),
och afled d. 7 Febr. 1878. Utan lärdom, framstående
begåfning och viljestyrka, men med personlig fromhet,
ända till bigotteri, och renhet i seder blef P. genom
omständigheterna en af de märkvärdigaste påfvar.
J. P.

Piusföreningar (T. Pius-vereine) kallas efter påfven
Pius IX de katolska folkföreningar, som andliga och
verldsliga bildade i Tyskland under revolutionsåret
1848 för att arbeta på genomförandet af den katolska
kyrkans fullständiga frihet och sjelfständighet. Den
första föreningen bildades i Mainz i Mars månad och
räknade omkr. 500 medlemmar, hvarefter hastigt efter
denna förebild
dylika föreningar uppstodo i en mängd sydtyska och
österrikiska städer. För att genom sammanhållning
blifva starkare slöto sig dessa föreningar redan
s. å. i Okt. på den första »generalförsamlingen»
i Mainz tillsammans till en stor centralförening,
kallad »Katolischer verein Deutschlands». Ultramontana
politici begagnade sig skickligt af Piusföreningarna,
hvilka fingo ett slags kyrkligt erkännande på
biskopskongressen i Würzbiirg i Nov. 1848 samt
påflig sanktion i Febr. 1849. Med anslutning till
dessa föreningar bildade grefve Josef von Stolberg
en »Bonifacius-verein» till understödjande
af hjelpbehöfvande katolska församlingar i de
protestantiska landen, hvarefter en mängd föreningar
för den inre missionen med olika specialuppgifter
bildades, alla dock med hufvuduppgiften att
befordra Pius-föreningarnas ändamål. Bland
dem finnas icke blott studentföreningar, utan
äfven gymnasistföreningar. En gång om året eller
med några års uppehåll hålla Pius-föreningarna
generalförsamlingar i olika tyska städer. Arbetande
för kyrkans befästande och höjande, hafva dessa
föreningar dock gjort till regel att icke direkt
angripa, utan endast försvara sig mot sina
motståndare. J. P.

Pius-orden, stiftad af påfven Pius IX d. 17 Juni
1847, kan bortgifvas äfven åt icke kristna och har
3 grader: riddare af första klassen (medför ärftligt
adelskap), riddare af andra klassen (medför personligt
adelskap) samt vanliga innehafvare. Ordenstecknet
är en gyllene stjerna, som är delad af åtta blått
emaljerade strålar och i midten bär en hvit sköld
med namnet Pius IX, omgifven af den latinska
inskriften Virtuti et merito (åt dugligheten och
förtjensten). Ordensbandet är blått, med dubbel
purpurrand.

Pivot [pivå’], Fr., tapp eller metallstift, hvarpå
någonting kan fritt vridas omkring.

Pix, Lat., beck, tjära.

Pixis, Theodor, tysk målare och illustratör, f. 1831,
studerade först juridik i München och egnade sig ej
förr än 1852 åt konsten, såsom lärjunge i akademien
under Kaulbach, samt studerade sedan ett par år i
Italien. Han började med historiska framställningar
ur Gudrunlied och målade flere af freskerna i
Münchens nationalmuseum (1860–62), men företog
sig derefter att illustrera tyska folkvisor och
att med teckningar och taflor skildra R. Wagners
operor. En tid sysselsatte han sig sedan med
att illustrera skalder, såsom Milton (»Förlorade
paradiset») och Schiller. Under senare åren har han
utfört genrebilder, som blifvit omtyckta (Moltke i
Schwarzwald, Före och efter balen, Scen ur vandrande
skådespelares lif
m. fl.).

Pi y Margall, Francisco, spansk politiker, f. 1820,
till yrket advokat, invaldes efter Isabellas fall
(1868) i cortes (riksdagen), der han genast tog plats
bland den republikanska minoriteten. Det var på hans
initiativ, som republiken utropades i Febr. 1873. Han
öfvertog då förvaltningen af inrikesärendena, men
när den konstituerande församlingen sammankom och
d. 8 Juni s. å. proklamerade federativrepubliken,
valdes han till ministerpresident. Endast med största svårighet

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:30:45 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfal/0679.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free