- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 12. Nådemedlen - Pontifikat /
1373-1374

(1888) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Platon (Lat. Plato), en af det gamla Greklands yppersta tänkare

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

och läror på honom utöfvade ett inflytande, som
aldrig förbleknade. Mästarens martyrdöd (år 399)
måste på P:s känsliga sinne hafva gjort det djupaste
intryck. Tvifvelsutan var det sorg och grämelse,
som ådrogo honom den sjukdom, genom hvilken han,
enligt sin egen berättelse, hindrades från att
personligen närvara vid den älskade lärarens sista
stunder. Detta hindrade honom dock ej att sedermera i
ett af sina främsta mästerverk åt efterverlden bevara
den döende vises bild, hvarigenom han på samma gång
åt sig sjelf reste en ovansklig minnesstod. Förvisso
befäste denna tilldragelse hos honom öfvertygelsen
ej blott om det djupa förfallet inom ett samhälle,
der giftbägaren blef den värdigaste medborgarens
lön, utan äfven om ändligheten hos hela den verld,
der något dylikt kunde förekomma. I hans tal om »den
rättrådige mannen, som menniskor håna och korsfästa»,
finna vi ännu i hans ålders höst en återklang af
hans tidigare mannaålders bittraste minne. – Efter
Sokrates’ död vistades P. någon tid dels bland dennes
lärjungar i Megara, dels på resor i Egypten, nedre
Italien och på Sicilien. På sistnämnda ställe gjorde
han bekantskap med tyrannen Dionysios d. ä. Vredgad
öfver sanningens språk, lät denne slutligen sälja
honom till slaf. Friköpt af en vän, återvände han
till Athen, hvarest han fortfarande af höll sig
från allt deltagande i det politiska lifvet, men
stiftade en filosofisk skola, hvars samlingsplats
blef det s. k. Akademeias lunder (se Akademi). Hans
verksamhet som lärare och skriftställare afbröts dock
tvänne gånger genom förnyade resor till Sicilien under
Dionysios’ den yngres tid. Den sista af dessa resor
afsåg att stifta försoning mellan Dionysios och Dion,
hvilket dock i det hela misslyckades. Tvifvelsutan
var emellertid det innersta motivet till dessa
båda resor P:s förhoppning att med den i Syrakusai
herskande dynastiens tillhjelp praktiskt genomföra
sina politiska läror, hvartill han i det egentliga
Grekland ej hade någon utsigt. Efter återkomsten
egnade han sig uteslutande åt sin lärare- och
skriftställareverksamhet, genom hvilken han hoppades
för framtiden kunna bereda väg för en bättre tingens
ordning. Han dog i Athen 348 (347) f. Kr. – P:s
skrifter hafva, så vidt man vet, egendomligt nog
alla bevarats åt efterverlden. Ehuru äktheten af
några, som gå under hans namn, är ifrågasatt, ega,
åtminstone alla de, som man med säkerhet vet vara af
P. författade, dialogens form, och i regeln lägger
han sin egen lära i Sokrates’ mun. Dessa dialoger
intaga, redan i formelt afseende, ett rum bland det
allra yppersta, som mennisko-snillet skapat under
någon tid och inom något land. Den attiska prosan
i sin blomningstids rikaste fullhet, behandlad med
en mästarehand, af ingen öfverträffad, af få, om
af någon, upphunnen, samt ett framställningssätt,
som med skärhet, naturlighet och plastisk klarhet
förenar en hög grad af dramatiskt lif, blifva här
bärare för ett innehåll, som i tankarnas skärpa och
djup samt känslans innerlighet måhända öfverträffar,
i fantasiens rikedom (särskildt i de mytiska
bilder han ofta tillgriper, då innehållet blir
honom alltför rikt för att i begreppsmässig form
framställas) täflar med allt, hvad den hellenska
anden bragt i dagen. Läsaren tycker sig städse berörd
af en lefvande fläkt från den högre, från materiens
bojor och inskränkningar fria, öfver jordelifvets
dissonanser höjda verld, om hvars tillvaro dialogerna
på nästan hvarje blad vilja vittna, och hvilken
de inför förståndet söka rättfärdiga som den sanna
verkligheten, af hvilken den synliga blott är »en
skugga». De vigtigaste bland dialogerna äro Faidros
(en öfvervägande mytisk öfversigt af hans läror),
Protagoras, Gorgias (öfvervägande analytiska),
Apologia Sokratus (»Sokrates’ försvarstal»,
af stort intresse såsom källa för vår kännedom
om dennes verksamhet), Kriton (framställer huru
Sokrates i fängelset afvisar förslagen till
flykt), Theaitetos, Sofista, Parmenides, Symposion
(»Gästabudet»), Faidon (skildrande Sokrates’
sista stunder och framläggande bevis för själens
odödlighet, hvilket utgör innehållet i Sokrates’
sista samtal med sina lärjungar) och Politeia
(»Staten», en mycket omfångsrik dialog, som tager
till utgångspunkt en utredning af rättrådighetens
begrepp och derifrån leder sig till en framställning
af P:s »idealstat»). Ehuru dialogerna, om hvilkas
tidsföljd man ej är fullt ense, onekligen röja en
fortgång från ett mer förberedande och analytiskt
till ett mer positivt och syntetiskt betraktelsesätt,
kan dock en hvar af de mer omfattande sägas utgöra
en sjelfständig framställning af hela systemet från
en viss synpunkt. En skrift Om lagarna, som bär
P:s namn, men ej eger dialogens form, är till sin
äkthet ifrågasatt, hvilket ock är fallet med några
af dialogerna.

Platons filosofi har utgått från sokratismen,
på samma gång den visserligen ock tagit hänsyn till
samt rönt inflytande af den föregående grekiska
spekulationens resultat, särskildt eleatismen
och Herakleitos’ filosofi samt i vissa detaljer
pythagoreismen. Af Sokrates har P. lärt vetandets
afgörande betydelse såsom formen för sann kunskap och
såsom det enda rättesnöret för ett riktigt handlande,
hvilket handlande i sig sjelf såsom själens helsa är
det sanna goda. Den kritik han underkastar afvikande
åsigter i dessa afseenden öfverensstämmer i det
väsentliga med Sokrates’. Men då denne stannade
dervid, gick P. längre och utförde på sokratismens
grund en universel och systematisk, på alla den
dåtida filosofiens problem tillämpad verldsåsigt. Är,
framhöll han, vetandet formen för sann kunskap, så
är det en gifven följd, att det »vetbara» är det
sant verkliga. Men detta vetbara är ej de enskilda,
synliga eller i öfrigt för sinnena förnimbara tingen,
utan dessas osinliga väsende, till hvilket man med
sinnena ej kan framtränga. Filosofien, så lärde han,
är hela menniskans riktning på detta osinliga, till
vilja ej mindre än till förstånd. Hos menniskan
eger filosofien sin utgångspunkt i »förundran»
öfver motsägelserna i den oss omgifvande verlden och
längtan att veta hvad tingen egentligen äro. Denna
längtan bestämmes närmare såsom en form af eros
(kärlek). Eros, heter det vidare, är son af Poros
och Penia, af det

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:14:24 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfal/0693.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free