- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 12. Nådemedlen - Pontifikat /
1379-1380

(1888) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Platon (Lat. Plato), en af det gamla Greklands yppersta tänkare - Platoniker, lärjunge till filosofren Platon - Platonisk, som har afseende på eller öfverensstämmer med Platons filosofiska system - Platonisk kärlek. Det fanns enligt Platon många former af eros

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

med alla andra företräden eller skiljaktigheter än
dem, som dessa skapa.

P:s verldsåsigt har uppvuxit på Hellas’ jord,
och den var och förblef till sin anda en antik
verldsåsigt. Den kan utan gensägelse betraktas som
en af den hedniska bildningens skönaste blommor. Om
den bland alla antika försök att i ett sammanhang
fatta och förklara verlden och menniskolifvet står
allra högst, är en fråga, hvars besvarande väsentligen
beror af den verldsåsigt man sjelf omfattar. Det mest
typiska uttrycket för grekiskt åskådningssätt är den
visserligen ej (detta finner man i den aristoteliska
filosofien); men väl kunde det sägas, att den i
vissa afseenden går ett stycke öfver den egentligen
hellenska uppfattningen af lifvet, genom sin
hänvisning på en högre, osinlig verld, hvars allmänna
bestämningar den utredt. Den, som sjelf hyllar ett
liknande åskådningssätt, må som platonismens förtjenst
och styrka erkänna, att den angifvit fordringarna på
en sann verklighet, framhållit, att den måste vara
höjd öfver tidens och rummets inskränkningar, vara
andlig och evig samt utgöra ett organiskt eller
lefvande helt af sinsemellan fullt samstämmiga
moment. Dess inskränkning ligger deri, att det är
begreppet eller idén, ej personligheten, som skall
utgöra denna verklighets innersta väsende. Såvidt nu
personlighetsprincipen måste anses utgöra den grund,
på hvilken kristendomen och den kristna bildningen
hvila, är det visserligen alldeles oriktigt att i P:s
lära se något slags »kristendom före Kristus». Detta
förhållande visar ock, att om P. än fasthållit och
från de lägre sidorna renat just det högsta i den
hellenska verldsåskådningen, han dock ej ställt
sig på en väsentligen annan ståndpunkt. Oriktigt
är ock derför att lösrycka hans lära från dess
historiska sammanhang och i densamma inlägga ett
nyare åskådningssätt. Hon kan måhända fresta dertill,
och historien visar, att man ofta fallit för denna
frestelse. Hennes inflytande på den efterföljande
ej blott antika, utan äfven kristna filosofien
och bildningen har varit oerhördt. De tänkare, som
dragits åt det ideella, hafva i henne funnit eller
trott sig finna stöd för sina läror; men till henne
gå ock tillbaka den hypostasering af de menskliga
begreppen och de tendenser till objektiv idealism,
som ej varit utan hämmande inflytande på filosofiens
senare utveckling, och från hvilka just de ideella
riktningarnas målsmän ofta haft och till en del ännu
hafva svårt att frigöra sig.

På tyska hafva samtliga P:s dialoger på ett
särdeles förtjenstfullt sätt öfversatts af
Schleiermacher (1804–28; 3:dje uppl. i 6 bd
1855–62). I svensk öfvers. har M. Dalsjö
utgifvit »Valda skrifter» af P. (I: Sokrates’
försvarstal. Kriton. Phaidon. Gästabudet. 1870;
2:dra uppl. 1880. – II: Staten, 1872. – III:
Euthyphron. Phaidros. Protagoras. Gorgias. 1877. –
IV: Charmides. Laches. Philebos. Timaios. 1880. –
V: Theaitetos. Menon. Euthydemos. 1885. – VI:
Sofisten. Statsmannen. Parmenides. 1886). Af
enskilda dialoger finnas dessutom äfven andra svenska
öfversättningar (t. ex. Theaitetos af J. af Sillen, 1882). –
Den fullständigaste och värderikaste framställningen
af P:s hela lära, utmärkt ej mindre genom historisk
blick än genom spekulativ förmåga, är utan tvifvel
lemnad af den frejdade forskaren i den grekiska
filosofiens historia E. Zeller i hans stora verk »Die
philosophie der griechen» (1844–52; 4:de uppl. 1876
o. f.). En framställning af dess kärnpunkt, idéläran,
i skarpsinne och lärdom täflande med det yppersta, som
verldsliteraturen inom filosofiens historia erbjuder,
har vår egen filosofiska literatur att uppvisa
i S. Ribbings »Genetisk framställning af Platos
ideelära» (1858; öfvers. till tyska 1863–64). Ribbing
ansluter sig visserligen i mycket till Zeller, men i
flere särdeles vigtiga punkter afviker han dock från
honom. En god populär framställning af P:s läror är
»Die platonische philosophie» af Weygoldt (1885). På
ett synnerligen enkelt och lättfattligt sätt hafva
grundtankarna i den platoniska etiken framstälts
af C. Y. Sahlin i ett sedermera af trycket utgifvet
promotionstal (»Öfverensstämmer Platos sedelära med
kristendomen?». 1875). Jfr K. Steinhart: »Platons
leben» (1873) och E. Welper: »Platon och hans tid»
(öfvers., 1866). L. H. Å.

Platoniker, lärjunge till filosofen Platon; anhängare
af Platons filosofi.

Platonisk, som har afseende på eller öfverensstämmer
med Platons filosofiska system; ren, ideel, fri
från sinlighet; som beundrar endast på afstånd (se
Platonisk kärlek). – Platonisk republik, mönsterstat,
byggd på de grunder Platon utvecklat i sin skrift
»Politeia» (Staten). – Platoniskt år l. stora året,
under antiken beteckning för den tidrymd (af 25,800 –
eller, såsom man då antog, 36,000 – år), på hvilken
himmelstecknen fullborda ett omlopp kring ekliptikans
pol (se Djurkretsen).

Platonisk kärlek. Det fanns enligt Platon många former
af eros, eller kärlek (begär). Den högsta var den,
som omfattade ej längre idéernas mer eller mindre
ofullkomliga afbilder (såsom t. ex. kärleken till
sköna kroppar eller sköna själar), utan idéerna
sjelfva, följaktligen hade ett rent osinligt
innehåll. Detta har gifvit anledning till att,
visserligen alldeles i strid mot Platons mening med
uttrycket, såsom »platonisk» beteckna en kärlek mellan
tvänne personer af olika kön, i hvilken intet sinligt
element skulle ingå, men som likväl hvarken egde
den specifika karakter, som t. ex. en på blodsband
grundad förbindelse, ej häller vore detsamma som
vänskap. Liksom man betviflat t. o. m. möjligheten
af en varmare vänskap mellan man och qvinna, så
har man ock ofta bestridt möjligheten af platonisk
kärlek. Erfarenheten har svårt att i denna tvist
fälla utslaget, enär företeelsen, äfven om möjlig,
dock städse måste anses vara ytterst sällsynt och
i hvarje fall svår att konstatera t. o. m. för den
intresserade sjelf. Ur allmännare grunder skulle
den anmärkningen med fog kunna göras, att den nämnda
psykiska företeelsen, om den verkligen finnes till,
skulle obestridligen vara en sympatisk dragning,
men å andra sidan

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:14:24 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfal/0696.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free