- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 12. Nådemedlen - Pontifikat /
1395-1396

(1888) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Plevna, betydande handelsstad i Bulgarien - Plevra, Grek., lungsäcken. Se Lunga, sp. 288 - Plevralgi, med., håll och styng i sidan - Plevrit l. plevresi. Se Lungsjukdomar, sp. 295 - Plexus (Lat., fläta). Se Nerver - Pleyel, Ignaz Joseph - Plez. Se Flitsch - Plica polonica. Se Hår och Hårsjukdomar - Pligt, filos., handling såvidt den fordras af sedelagen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

med 43,000 man (förutom sårade och sjuka). Derefter
kunde ryssarna företaga Balkan-öfvergången
och flytta krigsskådeplatsen till Rumilien.
C. O. N.

Plevra, Grek., lungsäcken. Se Lunga, sp. 288.

Plevralgi (af Grek. plevra, lungsäck, och algos,
smärta), med., håll och styng i sidan, vanligen
beroende på inflammatorisk retning af lungsäcken.
F. B.

Plevrit (pleuritis) l. plevresi (af
Grek. plevra, lungsäck). Se Lungsjukdomar, sp. 295.

Plexus (Lat., fläta). Se Nerver.

Pleyel, Ignaz Joseph, tysk tonsättare, f. 1757 i
Ruppersthal vid Wien, lärjunge af Haydn, blef 1783
kapellmästare vid Strassburgs domkyrka, men förlorade
denna befattning genom revolutionen. 1792 kallades
han af sällskapet för »professional concerts»
till London, der han lät uppföra några af sina
symfonier med en framgång, så mycket mera betydande,
som samtidigt Haydn vistades och verkade i samma
stad. Emedan P:s kompositioner blefvo populära
äfven i Frankrike, flyttade han 1795 till Paris och
öppnade der en musikhandel, genom hvilken han spridde
sina egna kompositioner, men äfven inlade förtjenst
genom utgifvandet af »Bibliothèque musicale», som
innehåller ett urval ur tyska, franska och italienska
tonsättares verk. P. inrättade äfven en pianofabrik,
som sedermera öfvertogs och utvidgades af hans
son, pianisten Camille P. (f. 1792, d. 1855). Sina
sista år framlefde P. på sitt landtgods i närheten
af Paris, till dess julirevolutionens oroligheter
bröto hans helsa. Han dog der 1831. P. författade 29
symfonier, 45 stråkqvartetter, ett stort antal andra
kammarmusik verk, 2 violinkonserter, 12 pianosonater
m. m. Dessutom efterlemnade han ett antal otryckta
kompositioner, bland dem åtskillig kammarmusik. Han
skref lätt och flytande, lade i främsta rummet an på
att vinna sin publik, men någon sjelfständighet
eller något djupare konstnärligt allvar söker
man förgäfves i hans verk. – Camille P:s hustru,
Marie Félicité Denise P., född Moke, f. i Paris 1811,
d. 1875, var en framstående pianist, lärjunge af Herz,
Moscheles och Kalkbrenner. 1848–72 var hon professor
vid konservatoriet i Bruxelles.

Plez. Se Flitsch.

Plica polonica. Se Hår och Hårsjukdomar.

Pligt, filos., handling såvidt den fordras af
sedelagen. Denna fordran afser viljans beskaffenhet
och ingenting annat: den, som med sann energi vill
det goda, han fyller sin pligt, äfven om resultaten
af hans görande och låtande ej skulle svara mot
hans goda vilja. – Inom etikens historia är Kant den
förste, som gjort pligten till ett egentligt etiskt
grundbegrepp. Denne etikens reformator utgick från
pligtens faktum, och hela hans etik blef i sjelfva
verket en pligtlära. Med mycken skärpa skilde Kant
i sjelfva utgångspunkten för hela sin etik mellan
en handling af pligt och en, låt vara pligtenlig,
handling af böjelse. Endast den förra – framhöll han –
eger sedligt värde, men detta
i och genom sig sjelf, såsom viljeyttring, ej
genom det, som den verkar eller åstadkommer. Den
verkliga pligtuppfyllelsens enda motiv är ren
aktning för sedelagens obetingade giltighet. Men om
Kant sålunda utgick från pligtens faktum och gjorde
dettas förklaring till sin uppgift, så framhöll han å
andra sidan, att detta faktum är gifvet uteslutande
i vårt medvetande om hvad som bör vara. Deraf
följer dock ej, att vårt verkliga handlande skulle
dermed öfverensstämma. Pligtens faktum står lika
fast, äfven om dess fordran aldrig af menniskan
blifvit uppfylld. Kants sedliga grundåskådning
lider emellertid af vissa ensidigheter, som hänga
tillsammans med hans allmänna ståndpunkt. Hans
uppfattning af pligten är negativ och formel. –
Schleiermacher samt de svenske tänkarna Biberg,
Boström och Sahlin hafva närmare utredt pligtens
betydelse för sedligheten. De hafva ådagalagt, att
pligten är en väsentlig sida i det sedliga lifvets
funktion, jämnställd med andra sidor: dygden eller
sjelfva viljeriktningen och det förverkligade
sedligt goda (opus morale), samt med dem absolut
samstämmig såsom en annan sida af i grunden samma
sak. Vidare hafva de ock fäst uppmärksamheten derpå
att funktionen måste hänvisa på en förmåga, hvilken
i fråga om pligten just är sjelfva sedelagen,
eller menniskans eget sanna väsende såsom lag
för hennes handlingssätt. I sammanhang dermed har
särskildt Boström betonat nödvändigheten af ett i
egentlig mening personligt innehåll i pligtbudet,
till hvars fasthållande hans personliga verldsåsigt
i det hela erbjöd honom möjlighet. – Man har på
flere sätt sökt indela menniskans pligter. Många
bland dessa indelningar hafva dock egentligen
endast haft betydelse för särskilda system
under de förutsättningar, på hvilka dessa
hvilat. Den vigtigaste och vanligast förekommande
indelningen är den i pligten mot Gud, oss sjelfva
och vår nästa. Schleiermacher har emellertid fäst
uppmärksamheten på den tvetydighet, som i detta
sammanhang vidlåder ordet »mot», hvilket kan beteckna
dels verksamhetsobjektet, dels sjelfva det förpligtade
väsendet. Man tyckes följaktligen på denna väg ledas
fram till tvänne indelningar ur olika synpunkter
(till kodivisioner). Gud kan dock tydligen ej för
menniskan vara ett verksamhetsobjekt, som genom
hennes handlingar skulle röna inverkan. Endast sitt
eget förhållande till honom kan menniskan förändra,
m. a. o. sig sjelf i sitt förhållande till honom. Å
andra sidan kan ej häller någon annan menniska,
som blott individ betraktad, ålägga henne någon
pligt. Strängt taget, är det endast menniskans
eget osinliga väsende, som kan förpligta henne,
ehuru visserligen detta väsende, enär det lefver i
Gud och andra personliga väsenden, af henne kräfver
subordination under Gud och de menskliga samhällenas
lagar. Rätteligen bör man derför indela pligterna
dels uti individualitets-, socialitets- och
religiositetspligter, dels i pligter i förhållande
till vår egen lägre sida (sinligheten), till andra
menniskor och till Gud. Båda indelningarna sammanfalla
ej. Fasthällre kan af dem bildas hvad man kallar

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:14:24 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfal/0704.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free