- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 12. Nådemedlen - Pontifikat /
1399-1400

(1888) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Plinius. 1. Cajus P. Secundus major (d. v. s. den äldre) - Plint (Grek. plinthos, egentl. tegelsten), den vanligen qvadratiska eller rektangulära skifva, som utgör underlaget för en kolonnbas, en staty, en vas e. dyl. - Pliocenetagen, den yngsta af de 3 etager l. afdelningar, i hvilka tertiärsystemet (se d. o.) enligt den af Lyell föreslagna klassifikationen indelas - Pliohippus, paleont., fossilt slägte af hästfamiljen - Plissé, fint veckade tygremsor - Plister, bot. Se Lamium - Plitt, Gustav Leopold - Pliusa l. Plusa (Plysaströmmen), biflod till Narova

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Plinius. 1. Cajus P. Secundus major (d. v. s. den
äldre), romersk Lärd, f. 23 e. Kr. i Comum i Gallia
Cisalpina, var officer och finansförvaltare samt
tjenstgjorde i olika delar af riket. Vid Vesuvius’
utbrott år 79 förde han befälet öfver flottan vid
Misenum och lät af sin forskningsifver förleda
sig att sträcka sin sjöfärd alltför nära den
farliga trakten, till följd hvaraf han qväfdes
af de heta ångorna. P., som hade en brinnande håg
för vetenskap och forskning, sysselsatte sig under
sin offentliga verksamhet oupphörligen med studier
och författareskap. Hans flit och arbetsamhet voro
ovanliga; också gällde han för den lärdaste man på sin
tid. Hans skrifter omfattade taktik, krigshistoria
(om fälttågen i Germanien), grammatik, retorik,
historia (kejsarnas historia, troligen från Nero
till Vespasianus) och naturalhistoria. I behåll
ega vi blott hans stora verk Historia naturalis
(i 37 böcker), som utgör en naturvetenskaplig
encyklopedi, sammanarbetad från en mängd källor
samt efter utdrag ur större skrifter, utan nöjaktig
anordning eller tillräcklig kritik och under synbar
brådska. Arbetet eger dock ett stort värde genom
sin rikedom på uppgifter och upplysningar samt har
också flitigt användts. Stilen är i det hela kraftig
nog, men ojämn, stundom mindre noggrann, stundom
retoriskt uppskrufvad. P. röjer särskildt sinne
för naturkrafternas samverkan till åstadkommande
af ett ordnadt helt samt framhåller med förkärlek
deras bruk i menniskolifvets tjenst och inflytande
på menniskoverlden och dess utveckling. Deremot är
han mindre lycklig i enskilda naturskildringar,
och man kan lätt märka, att hans intryck och
erfarenheter i vida högre grad äro hemtade från
böcker än grundade på omedelbara iakttagelser af och
i naturen. Verkets anordning är följande. 1:sta
boken utgör innehållsförteckning med uppgift
å begagnade källor. 2:dra boken innehåller en
matematisk-fysikalisk beskrifning af verldsalltet,
3–6 geografi, 7 antropologi m. m., 8–11 zoologi,
12–19 botanik tillika med antydningar om åkerbruk
och trädgårdsskötsel, 20–32 farmakologi och
medicinsk zoologi, 33–37 mineralogi med särskild
redogörelse för målare- och bildhuggarekonsten samt
dessa konsters förnämsta skapelser och stormän. –
2. Cajus P. Caecilius Secundus minor (d. v. s. den
yngre), den föregåendes systerson och adoptivson,
f. 62 i Comum, började sin bana såsom sakförare,
beklädde sedermera flere statsämbeten samt var under
Nerva och ännu mer under Trajanus mycket anlitad i
statens tjenst. Så blef han bl. a. år 100 konsul,
derefter prokonsul i Bitynien och slutligen 111
eller 112 kejserlig ståthållare (legat) i sistnämnda
provins. Han dog antingen derstädes eller kort
efter hemkomsten före år 114. Hans lefnadshistoria,
till hvilken hans skrifter lemna åtskilliga bidrag,
vinner ytterligare belysning af flere inskrifter. –
P. var en ädelt tänkande och högt bildad man, som
med sin offentliga verksamhet förenade en omfattande
literär sådan. Han njöt af förtroligt umgänge med
frejdade författare (Quintilianus, Tacitus,
Suetonius m. fl.) och bildade sig efter de bästa
mönster, särskildt Cicero. Med den sistnämnde
delade han svagheten för pris och ära i det
offentliga samt jämväl en viss vekhet i lynnet,
men var honom underlägsen i begåfning. Af hans
arbeten ega vi i behåll ett tacksägelsetal i
senaten till Trajanus för utnämningen till konsul
(den s. k. Panegyricus), nio böcker bref (Epistolae)
samt en brefvexling med kejsar Trajanus förnämligast
under ståthållareska-pet i Bitynien. I sina bref,
som utgöra ett rikt bidrag till tidens historia,
uttalar P. sig om de mest olika ämnen och föremål,
men är särskildt angelägen att framhålla sin egen
personlighet. Brefvexlingen med Trajanus uppenbarar
P:s samvetsgrannhet och ämbetsmannaduglighet,
men vittnar i ännu högre grad om kejsarens sansade
och kloka uppfattning af förhållandena samt allt
omfattande regeringsomsorger. Särskildt vigtiga
äro de bref, som vexlats angående de kristne
och deras ställning. Tacksägelsetalet, som är
hållet i starkt lofprisande ton, är värderikt för
kännedomen om Trajanus’ verksamhet. I allmänhet
taget är P:s framställningssätt vårdadt och sirligt,
men förfaller ock till svulst och effektsökeri. I
skildringar särskildt af naturen och landtlifvet
har han en viss styrka. Språket är i det hela, och
om man tager tillbörlig hänsyn till tidens smak,
värdt allt erkännande. R. Tdh.

Plint (Grek. plinthos, egentl. tegelsten), den
vanligen qvadratiska eller rektangulära skifva,
som utgör underlaget för en kolonnbas, en staty, en
vas e. dyl.; fotplatta, fotskifva. Jfr Postament
och Sockel.

Pliocenetagen (-etasjen; af Grek. pleon, mera, och
kainos, ny), den yngsta af de 3 etager l. afdelningar,
i hvilka tertiärsystemet (se d. o.) enligt den
af Lyell föreslagna klassifikationen indelas.
B. L-n.

Pliohippus, paleont., fossilt slägte af hästfamiljen
från Nord-Amerikas pliocenbildningar, som i hästarnas
utvecklingshistoria står emellan Hipparion och Equus,
med hvilket senare slägte det öfverensstämmer i
extremiteternas byggnad, men hvarifrån det något
afviker hufvudsakligen genom tandsättet.
B. L-n.

Plissé (Fr., af plisser, rynka, lägga i veck), fint
veckade tygremsor (till fruntimmersdrägt).

Plister, bot. Se Lamium.

Plitt, Gustav Leopold, tysk luthersk teolog,
f. 1836, ord. prof. i Erlangen 1875, d. 1880, utgaf
bl. a. Einlettung in die Augustana, (I Geschichte der
evangel. kirche, 1867; II Entstehungsgeschichte
d. evangel. lehrbegriffs, 1868) samt, jämte
J. J. Herzog, »Real-encyklopädie für protest.
theologie und kirche» (2:dra uppl. 1877–88).

Pliusa l. Plusa (Plysaströmmen), biflod till Narova på
högra sidan, infaller i hufvudfloden straxt ofvanför
staden Narva efter ett lopp af 240 km. Vid mynningen
af denna ström, som ett stycke bildade gräns emellan
Sverige och Ryssland, fördes flere gånger under 1500-
och 1600-talet underhandlingar emellan svenska och
ryska fullmäktige. Särskildt må nämnas det der för
tre år afslutade

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:14:24 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfal/0706.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free