- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 12. Nådemedlen - Pontifikat /
1403-1404

(1888) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ploceus ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

tiltan. Plogens delar äro rist, bill, vändskifva,
plogkropp, ås, betsel och styren. Risten l. knifven är
ett från åsen snedt framåt nedgående jern, som afskär
tiltan lodrätt från vallen. Å nyare plogar är risten
ställbar till större och mindre lutning. Nedanom
och en smula bakom risten framskjuter den triangel-
eller trapezformade plogbillen (plogskäret),
som afskär tiltan i bottnen och börjar hennes
upplyftande. Billen öfvergår bakåt i vändskifvan
(mullfjölen). Denna, som höjer sig halft skrufformigt,
mottager den lösskurna tiltan och aflägger henne
omvänd. Vändskifvans form är af största inflytande
på plogens gång och användbarhet för olika jord eller
ändamål. Plogkroppen, som sammanhåller plogens öfriga
delar, består af »sulan», hvilken glider fram på
bottnen af fåran, och »landsidan», den raka sidan, som
har stöd mot den oplöjda jorden. Plogkroppen bildar
med billen en halfkil, af hvilken jorden föres åt
ena sidan. Åsen är den framspringande stång, i hvars
ände är anbragt betslet, fästet for anspänning af
dragarna (oxar eller hästar). Detta är så inrättadt,
att haken för draglinan kan flyttas högre eller
lägre, till höger eller venster, hvarigenom plogdjup
och tiltans bredd kunna ändras. Från plogkroppen
utgå bakåt de långa styrena l. häfstängerna,
afslutade med handtagen, medelst hvilka plogen
styres af plogkarlen. – De olika slag af plogar,
som varit och äro i bruk, kunna hänföras under vissa
hufvudgrupper. (Öfver hufvud kan anmärkas, att de
mera primitiva slagen äfven i Sverige alltmera under
1800-talet gifvit vika för andra, af engelsk modell;
de i Sverige brukliga tillverkas nu mestadels vid
svenska fabriker.) Stångplogar hafva till ås en lång
stång, som räcker fram mellan dragarna, så att oket
anspännes vid densamma, samt endast ett styre. De äro
enkla och billiga, men besvärliga att föra och plöja
mycket ojämnt. Hos oss hafva stångplogar nyttjats
företrädesvis i Vestergötland, Östergötland och
Mälareprovinserna. Tassplogar hafva vid åsens ände
ett stöd (tass, tåssa, släpa) och en på ett skaft
sittande mede, som reglera plogens gång, hvarigenom
den går jämnare, ehuru något tyngre. Tassplogen
har, omvexlande med stångplogen, nyttjats i Dalarna,
Vestmanland, norra Upland, Södermanland, Nerike och
Bohus län. Å hjulplogar utgöres stödet under åsen af
ett eller vanligen två hjul. Den gamla skånska (danska
och nordtyska) plogen var en hjulplog, hvilande på
en grof förställarekärra med olika hjul. Äfven de
engelska plogarna äro mestadels försedda med olika
stora, men smäckra hjul, af hvilka det större går i
den sist upptagna fåran och det mindre på den oplöjda
marken, samt ett jern, som afskrapar vidhäftande
jord. Dessa plogar gå utmärkt stadigt och tarfva
ingen öfvad plogkarl, men äro dyra och på stenig
mark olämpliga. I Sverige hafva de föga vunnit
insteg. Ett förträffligt arbete göra de engelska
plogarna särskildt vid »skumplöjning» (mycket grund
plöjning, till 6–12 cm.). Oftast är å dem anbragt en
s. k. skumrist l. skalrist, som afskalar yt-torfven
framför risten och sålunda underlättar
arbetet ofantligt. Svängplogar hafva ingen
förställning af hjul eller tass, utan gå fritt efter
såsom de föras af plogkarlen, hvilken måste vara
skicklig och påpasslig. Han lyfter sin plog öfver
stenar eller svänger den förbi dem. Svängplogar
göras numera hälst alltigenom af jern och stål samt
ofta med dubbel ås (af två jämnlöpande skänklar),
hvilken vid motstånd fjädrar sig och ej kroknar. Af
denna konstruktion är den i Sverige mycket spridda
Ultuna-plogen. En i mellersta Sverige väl känd
sort, som bär namn efter Åkers styckebruk, är af
den till formen mera tvära amerikanska modellen (se
Amerikanska plogen). Åtskilliga nyare amerikanska
plogar hafva en skarp, rund, roterande stålskifva
till rist; de gå synnerligen lätt och hafva befunnits
utmärkta i synnerhet for vallplöjning och nedplöjning
af halmig gödsel. Sådan rist finnes bl. a. på
Sulky-plogen, en stångplog med två transporthjul,
dragen af tre hästar och med sits för plogkarlen. –
Vanliga plogar arbeta till ett djup af 10–25 cm. och
erfordra endast ett spann af två dragare, hvilket
deremot icke förslår för djupplogar, som hafva högre
vändskifva, och å hvilka billen kan gå ned till öfver
40 cm. Å flerskäriga (l. dubbel-)plogar finnas två
eller flere efter hvarandra ställda plogkroppar,
medan drill- l. kup-plogen har vändskifvor på
bägge sidor. Den begagnas till klyfning af upplagda
drillar, uppkörning af vattenfåror samt kupning
af radsådda växter (potates, bönor o. dyl.). Ett
plöjningsredskap, som möjligen har framtiden för
sig, i synnerhet när det gäller stora, jämna fält,
är ångplogen, som efter 1850-talet kommit till
vidsträckt användning i England, Amerika, Egypten och
Indien. Den drifves af lokomobil (medelst draglinor,
gradvis framflyttad ankarvagn o. s. v., efter
olika system) och är alltid en s. k. balansplog,
sammansatt af tvänne flerskäriga plogar, som äro
anbragta i motsatt riktning mot hvarandra på hvardera
sidan om två centrala transporthjul och så inrättade,
att när den ena sidans plogkroppar arbeta i jorden,
nedtryckta af den sittande plogkarlens tyngd, äro
den andras upplyfta öfver marken, tills de å sin
sida nedtryckas och upptaga nya fåror från motsatta
hållet, utan att plogen blifver vänd. Ångplogen
möjliggör en mycket djup bearbetning af jorden och
stor arbetsbesparing, men de vidlyftiga omkostnaderna
hafva hindrat dess allmännare spridning. I Sverige
har den så godt som alls icke kommit i bruk.

Med plogens användning börjar det egentliga åkerbruket
och dermed civilisationen; också har detta redskap
blifvit en symbol af fredens yrken. Under de
förhistoriska skedena var plogen en hackformig
trädgren, å hvilken, ett motsatt utsprång bildade
handtaget, och hade således ungefär samma form som
det ännu i Norden begagnade årdret (»trästock»,
»ärjkrok»), hvilket saknar vändskifva, medan
billen bildar en hel kil, som skjuter jorden åt bägge
sidor. Under bronsåldern anbragte grekerna bronsbeslag
å billen. Å afbildningar af antika plogar finnas
stundom både rist och hjul samt å

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:14:24 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfal/0708.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free