Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Plommenfelt ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ploos van Amstel [plås], Cornelis, holländsk
kopparstickare, f. i Amsterdam 1726, d. derst. 1798,
fick en sorgfällig uppfostran af förmögna föräldrar,
hvilka satte honom i stånd att redan som ung skaffa
sig konstskatter och egna sig åt teckningskonsten. Han
sysselsatte sig i flere år med efterbildningar af
de handteckningar han egde i sin berömda samling,
och han lyckades till sist att illusoriskt återgifva
äfven färgen. Sina första försök att trycka med
flere plattor utförde han inför en kommission af
vetenskapsakademien i Haarlem. Han utgaf ett stort
verk med 46 blad, af hvilka titelbladet bär årtalet
1765. Men dessutom finnas andra mera sällsynta
upplagor, innefattande utom de nämnda en del dyrbara
blad. Nagler upptager och beskrifver i det hela 105
blad af hans hand.
Plotina, maka till den romerske kejsaren Trajanus,
synes hafva varit en qvinna af ädelt sinnelag,
hvilken med all flit främjade och deltog i sin makes
verksamhet till statens bästa. Enligt Dio Cassius
skall Trajanus hufvudsakligen genom hennes inflytande
hafva förmåtts att adoptera Hadrianus, som också blef
hans efterträdare. Så mycket är säkert, att Hadrianus
på mer än ett sätt hedrade hennes minne. R. Tdh.
Plotinos (Lat. Plotinus). ny-platonsk filosof
(se Ny-platonism) från Lykopolis i Egypten,
f. omkr. 205, var lärjunge af Ammonios Sakkas och
kom vid 40 års ålder till Rom, der han ända till
kort före sin död (270) för skaror af beundrande
åhörare förkunnade sina läror. Han var en svärmiskt
kontemplativ natur, hvilken i öfverensstämmelse med
den inom ny-platonismen rådande tankeriktningen
såg menniskans mål i en på den inre åskådningens
väg vunnen återförening med Gud, eller det godas
idé, tänkt såsom bestämningslös enhet, för hvilket
ändamål själen genom ett strängt asketiskt lif borde
frigöras ur materiens bojor. Af kejsar Gallienus
erhöll P. tillåtelse att i en ödelagd stad i
Kampanien grunda en platonisk idealstat under namn
af Platonopolis, en plan, som dock aldrig kom till
utförande. Hans djupsinniga och svårlästa skrifter
äro af hans lärjunge och lefnadstecknare Porfyrios
redigerade i sex samlingar (»enneader», niotal)
med nio afhandlingar i hvarje. De bästa upplagorna
äro af Creuzer och Moser (1835), Kirchhoff (1856)
samt Müller (1878). A. M. A.
Plotus, zool. Se Anhinga.
Ploug [plaug, plau], Parmo Karl, dansk skald och
politiker, född i Kolding d. 29 Okt. 1813, blef
student 1829 och sysselsatte sig först med filologi,
men idkade derjämte estetiska och andra friare stadier
och tog aldrig någon ämbetsexamen. Redan tidigt blef
han en ledande person i de yngre akademiska kretsarna
och en uppburen studentskald, till hvars sånger om
frihet och Nordens enhet man gerna lyssnade. År
1839 var P. en af stiftarna af den akademiska
läseföreningen (»Academicum»), der ett friskare lif
kom till stånd än i den äldre studentföreningen. Han
öfversatte äfven 1840 »Det svenska studentlifvet» af
A. V. af Sillén och skref 1839–42 under signaturen
Poul Rytter några s. k. »Atellaner», uppsluppna
studentkomedier, som grepo in i dagens stridsfrågor
och häfdade studentlifvet gent emot såväl
storborgarnas förnämhet som spetsborgarnas
inskränkthet. Tvänne andra komedier i samma anda
uppfördes 1852 och 1861. År 1839 var P. medlem af
den studentdeputation, som hos Kristian VIII efter
hans tronbestigning anhöll om en fri författning. Han
stod likaledes i spetsen för den första studentfärden
1843 och tog en vigtig del i alla följande ända till
1875. I Maj 1841 blef han redaktör af »Fædrelandet»
(till Okt. 1881) samt förde oförfäradt, oftast
hänsynslöst oppositionens talan i striden för politisk
frihet, Sönderjyllands danskhet och Nordens enhet. I
Marsrörelserna 1848 tog han också lifligt del och var
en af ledarna på hippodrommötena (se d. o.) s. å.,
men skilde sig kort derpå från radikalerna och
ställde sig på Marsministèrens sida, till hvars
medlemmar han kände sig synnerligt dragen. Likväl
intog han i den grundlagstiftande riksförsamlingen
sin plats bland de frisinnade, särskildt i valfrågan,
medan han snart derefter kom i skarp polemik med
»bondevännerna». Slesvigs delning gillades icke af P.,
men mot helstaten kämpade han ihärdigt 1852–54. Dock
röstade han till sist för den gemensamma författningen
1855 och understödde derefter ministeriet, änskönt
han ofta nog skarpt kritiserade dess åtgöranden. Under
åren 1854–57 var han medlem af folketinget och sedan
1859 ständigt af landstinget. Kriget 1864, då Slesvig
förlorades och Sverige-Norges hjelp uteblef, var ett
hårdt slag för P., som snart derefter slöt sig till
det konservativa partiet i den inre politiken. De
närmaste åren efter kriget var han ledare för de
moderate i landstinget; men i den mån venstern blef
mäktigare och mera oppositionslysten, öfvergick han
till högern, så att han 1873 öppet bestred krafvet
på ett parlamentariskt styrelsesätt, för hvilket han
förut ifrigt kämpat. På studentmötet i Upsala 1875
uppmanade han dock studenterna till sammanhållning
emot den bondedemokrati, som i Nordens alla tre
land hotade att rycka till sig väldet. Ännu 1883
uttalade han sig i en flygskrift, Vort försvar og
vor fremtid, afgjordt mot Köpenhamns befästande,
men upphörde senare med sitt motstånd af hänsyn
till ministèren Estrup. År 1884 blef P. ordförande
i högerns valmannaförening i Köpenhamn och
s. å. vice ordförande i landstinget. – P:s första
diktsamling, Poul Rytters viser og vers, utkom 1846,
den andra 1853. Hans Samlede digte utgåfvos 1862
(5:te uppl. 1876), Nye digte, två samlingar,
1869 och 1883. Innehållet är tämligen brokigt,
fastän af öfvervägande lyrisk natur, och man kan
deri följa Danmarks historia under nära 50 år. Efter
studentsångerna följa fosterländska och politiska
qväden, i synnerhet från grundlags- och dylika
fester; några af dem hafva öfvergått till verkliga
folksånger. Hans minnessånger öfver aflidna lysa
ofta genom en ypperlig karakteristik, och åtskilliga
tillfällighetsdikter, t. ex. universitetskantaten
1879, stå oupphunna i sitt slag. Af värde äro också
hans romanser och erotiska qväden i sonettform samt
hans Tidsdigte, i hvilka han uttalar sin dom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
