- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 12. Nådemedlen - Pontifikat /
1411-1412

(1888) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Plommenfelt ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

öfver och sina förhoppningar om folkets utveckling. År
1868 kallades P. till filos. hedersdoktor vid Lunds
universitets jubelfest. E. Ebg.

Ployering (plåajering;
af Fr. ployer, hoplägga), krigsv., kallas det sätt
för kolonnbildning, då afdelningarna från en utbredd
formering, t. ex. linie, ställa sig bakom hvarandra
och bakom en afdelning, som blifver stillastående
eller helt obetydligt flyttar sig framåt. Formeringen
kan ske antingen på en flygelafdelning
eller på en eller två afdelningar i midten,
C. O. N.

Plumbagineae Juss., bot., en nat. familj, som står
nära Primulaceae, men afviker från dem genom det
hinnaktiga, torra och veckade blomfodret, som är
5- eller 10-tandadt eller flikigt. Blomkronan
är 5-delad eller nästan fribladig. Ståndarna
5, motsatta kronflikarna och nedtill med dem
sammanvuxna (dock ej hos slägtet Plumbago). Frukten
är en enfröig nöt (eller en kapsel) med 5 stift
och 5 hela, trådlika märken. Familjen består af
örter och halfbuskar, hvilka växa i synnerhet
vid hafskusterna eller på salthaltiga stepper
och derför, likt andra saltväxter, ofta hafva
å stjelkar och blad en blågrön färg. Likasom
hos primulacéerna sitta de odelade, helbräddade
bladen i en rosett vid basen af den långa axeldel,
som uppbär blomställningen, hvilken antingen är
grenig eller sammandragen till ett hufvud. I svenska
floran finnas slägtena Armeria Willd. och Statice L.
O. T. S.

Plumbago, Lat., blyerts, grafit.

Plumbago L., bot., farmak., ett slägte af
halfbuskar, med en art i södra Europa, men för öfrigt
öfvervägande tropiskt. Slägtet har gifvit namn åt
nat. fam. Plumbagineae (se d. o), men afviker från
öfriga medlemmar i nämnda familj derigenom att fodret
icke är hinnaktigt och de 5 ståndarna icke sammanvuxna
med kronflikarnas bas, utan sittande på särskilda
fjäll eller skifvor, som tillsluta blomkronans
botten. Slägtets alla arter hysa i stjelkar och
rötter en skarp saft, som verkar blåsdragande
å huden och gifver åt sårytan en blygrå färg,
hvaraf namnet »blyrot». P. europaea L. förorsakar
en brännande smärta i huden, och P. scandens
L. på S:t Domingo har fått namnet »djefvulsört»
för sin stora skärpa. P. rosen L. i Indien
anses vara mera kraftigt blåsdragande än spanska
flugor. P. zeylanica L. var förr i bruk i Europa.
O. T. S.

Plumbokalcit, miner., är ett bly (plumbum)- och
kalcium-karbonat från Leadhill i Skotland och
Bleiberg i Kärnten, som är egendomligt derför
att blykarbonatet (utgörande omkr. 7 proc.), som
annars kristalliserar rombiskt, här i förening
med kalciumkarbonatet förekommer i romboedriska
kristaller. Ant. Sj.

Plumbum, Lat, bly.

Plumpudding, Eng., russinpudding, en pudding af
hvetemjöl, njurtalg och ägg med tillsats af russin
(eller korinter) och citronat. Den kokas inknuten i
handduk, får derefter hänga i 14 dagar och öfvergjutes
före förtäringen med rom, som antändes. Plumpuddingen
utgör en nationalrätt i England.

Plundra, krigsv., ur ett skjutvapen uttaga der
varande ammunition. – Plunderskruf. Se Krats. –
Plunderstång. Se Laddstock.

Plurale tantum (i plur. pluralia tantum), Lat.,
gramm. substantiv, som förekommer endast i pluralis,
t. ex. anor, föräldrar.

Pluralis (Lat., hörande till flertal, med
underförstådt numerus), flertal, gramm., är ett
gemensamt namn på ett visst antal former inom
nominal- (pronominal-) och verbalböjningen, hvilka
uttrycka ett flertal. Pluralbegreppet uttryckes i de
flekterande språken vanligast med suffix, hvarigenom
skilnad från andra numeri uppstår. Ofta äro dessa
pluralsuffix olika för olika kasus och personer. Det
allmännaste pluraliska suffix inom deklinationen
för nomin. och ackus. i de indo-europeiska språken
var ett -s med olika föregående vokaler, hvilket
i de historiskt utvecklade språken qvarlemnat de
flesta spår, vanligen som s eller r i Sanskr. padas,
Grek. [podes], Lat. pedes, Fornisl. føtr, Sv. fötter,
och plural-märket s i franska och engelska
språken o. s. v. De till grund för t. ex. Lat. och
Grek. första dekl. plur. liggande ändelserna -oi,
hvaraf Lat. -i, Gr. -[oi], samt -ai, hvaraf Lat. -ae och
Gr. -[ai], äro i sista hand af pronominalt ursprung
(-ae, -[ai] kanske från dualis). Under tidernas lopp
hafva på grund af ljudlagsenliga förändringar suffix,
som ursprungligen hade en annan bestämmelse, blifvit
pluralisbärande, t. ex. T. kalb, pl. kälber, der
-er motsvarar ett ursprungligt stambildningssuffix. I
andra språk, t. ex. de isolerande (kinesiskan), bildas
pluralis genom sammansättning med ett kollektivt
användt ord. Jfr Numerus. K. F. J.

Pluralis majestaticus, Nylat., l. pluralis
excellentiae,
en furstes uttryckssätt »Vi», då
han talar eller skrifver om sig sjelf. – Pluralis
modestiae
(»anspråkslöshetspluralis»),
en skriftställares uttryckssätt »vi» i st. f. jag.

Pluralitet (Lat. pluralitas). Se Majoritet.

Plus, Lat. (»mer»), l. plustecken, matem., kallas det
tecken, som sättes mellan två storheter för att
utmärka, att de skola adderas. I äldre tider fanns
intet plustecken, utan storheterna sattes antingen
utan vidare jämte hvarandra (såsom hos Diofantos)
eller också utskrefs ordet »plus». Från midten af
1400-talet började det ännu brukliga tecknet +
(ett kors med lika långa armar) användas, ehuru
det till en början, i likhet med minustecknet
(–), användes blott i ett specielt fall, nämligen
vid den s. k. »regula falsi». Under slutet af
1400-talet och början af 1500-talet användes äfven
andra plustecken, särskildt p eller p. Det första
svenska arbete, der tecknet + träffas användt, är
Rizanesanders handskrifna räknebok (1601). – Någon
gång sättes plustecknet framför en ensam storhet
för att särskildt utmärka, att den är positiv.
G. E.

Plusa. Se Pliusa.

Plusqvamperfektum (Lat. plusquamperfectum,
d. v. s. plus quam perfectum, nämligen tempus,
»mera än förfluten l. fullbordad tid»), gramm., ett
gemensamt namn på vissa verbalformer, hvilka uttrycka
ett förflutet eller

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:14:24 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfal/0712.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free