Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Podhoraker ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1837 flere gånger fängelsestraff för sin politiska
frisinthet och var 1848, under den kortvariga
konstitutionella regimen, några månader konungariket
Neapels undervisningsminister. 1850 dömdes han jämte
flere medanklagade skyldig till deltagande i det
italienska enhetssträfvandet, hvilken dom, jämte
den hårda behandling, för hvilken fångarna utsattes,
föranledde Gladstone att vältaligt gripa till pennan
mot tyranniet i Neapel. 1858 beslöts straffets utbyte
mot deportation till Amerika, men P. lyckades att
jämte medföljande olyckskamrater blifva landsatt i
England. 1859 års händelser kallade honom till Turin
och satte honom snart i stånd att återvända till
Neapel samt i det italienska parlamentet verksamt
bidraga till Italiens politiska pånyttfödelse. –
P:s broder Alessandro P., f. 1802, vann ett namn
genom sina glödande patriotiska dikter (Poesie edite
e postume, 1852) och sårades till döds under försvaret
af Venezia 1848.
Poesi (Grek. poiesis, egentl. frambringande,
skapelseakt), diktning, skaldskap; diktkonst,
skaldekonst, fantasiens konkreta och konstnärliga
skapelser i ett af känsla genomträngdt,
rytmisk-metriskt språk; verskonst; arbeten på vers,
ett lands literatur i bunden form (mots. prosa);
den för äkta skaldekonst utmärkande stämningen,
fantasirikedom och innerlig känsla; någon i naturen,
konsten eller själslifvet sig företeende skön
egendomlighet, som osökt framkallar en poetisk
stämning. Se vidare Skaldekonst. – Poesier, smärre
skaldestycken, versstycken, dikter.
Poésies fugitives [påesi fysjiti’v], Fr., »flyktiga
smådikter», ett slags lyrik, som odlades med förkärlek
af franska skalder under större delen af 1700-talet
och hos sina idkare endast förutsatte förmågan att
i ledig versdrägt kläda en god eller slående tanke
(i form af epigram, rimbref o. dyl.). På detta område
utmärkte sig främst Voltaire och Piron.
Poet (Lat. poeta, Grek. poietes, egentl.
frambringare, skapare), skald, diktare; rimsnidare,
versmakare. – Poetisera, göra vers, dikta. –
Poetisk, som tillhör eller öfverensstämmer med
skaldekonsten; på vers, i bunden form; som eger den
för skaldekonsten egendomliga skönheten i språk och
lyftningen i inbillningskraft; skalde-, skaldisk;
som har anlag eller känsla för skaldekonsten; som är
(i god eller klandrande bemärkelse) utmärkande för
poeter i allmänhet.
Poeta laureatus, Lat., »lagerkrönt skald»,
hofskald. Sedvänjan att vid offentliga fester
bekransa skalder med lager öfvergick från de grekiska
nationalspelen till romarna och återupptogs för en tid
af de tyske kejsarna på 1100-talet samt uti Italien
på 1200-talet. Petrarcas lagerkröning på Kapitolium
är ryktbar. Maximilian I krönte Ulrich von Hutten,
men förringade sedermera värdet af detta slags
utmärkelse genom att låta äfven hofpfalzgrefvarna
utdela den. Bland lagerkrönta skalder af större
betydenhet märkes Opitz. I Frankrike utdelades åt
poeter titeln »kunglig skald» (poeta regius), tills
Franska akademien instiftades. Den
förste poet-laureate [poit låriet] i England våren
John Key, under Edvard IV (d. 1483), och värdigheten
har derstädes bibehållit sig till närvarande
tid. Innehafvaren tillhör regentens hofstat och
uppbär en mindre årslön. Fordom (till Georg III:s
senare regeringsår) var han pligtig att dikta ett
ode till hvarje konungens födelsedag samt besjunga
nationella segrar. Värdigheten har innehafts af
bl. a. Ben Jonson, Dryden, Colley Cibber, Th. Warton,
Southey, Wordsworth och (sedan 1850) Tennyson.
Poetast (Ital. poetastro), dålig poet, versmakare,
usel rimmare.
Poetik, läran om skaldekonstens väsende och
arter. Poetiken bör utgöra en framställning af
det skönas och konstens natur, skaldekonstens
ställning till de bildande konsterna samt till
musiken och prosan, de poetiska krafterna och
grundriktningarna, skaldekonstens teknik (om
det poetiska uttryckssättet, bilder och figurer,
verslära m. m.) samt poesiens arter (lyrik, epik
och dramatik). Den äldsta poetik är Aristoteles’
fragment »Peri poietikes», utmärkt i synnerhet
vid utredningen af tragediens väsende samt af
skilnaden emellan epik och dramatik. Horatius’
»De arte poetica», i bunden form, håller sig mer på
ytan och innehåller hufvudsakligen goda vinkar i
tekniskt afseende. Den efterbildades i nyare tid,
bl. a. i Boileaus »L’art poétique» (1674), med
dess precisa särskiljanden af olika diktslag, samt
Popes »Essay on criticism» (1711), som innehåller
sunda yttranden om poesiens väsende. Från samma
period märkes Gottscheds »Versuch einer kritischen
dichtkunst» (1730). Värderika poetiker i en nyare
tids anda äro Carrières »Das wesen und die formen
der poesie» (1854) samt Gottschalls »Poetik» (1858;
5:te uppl. 1882). Rika bidrag till poetiken innehållas
strödda i Lessings, Herders, Göthes, Schillers och
Jean Pauls skrifter samt, delvis systematiseradt,
hos de store tyske filosoferna och estetikerna sedan
slutet af 1700-talet, särskildt i Hegels »Aesthetik»
(afdeln. om poesien). Den äldsta skandinaviska poetik
är den yngre eddan (se Edda), och de första försök
till en svensk poetik äro mäster Mattias’ »Poetria»
(från 1300-talet) samt Andreas Arvidis »Manuductio
ad poesin suecanam» (1651).
Poetisk. Se Poet.
Poetisk kalender utgafs i Upsala af skalden
P. D. A. Atterbom 1812–22 med ett prydligt band i
litet fickformat till hvarje nyår, efter förebilden
af de tyska »Musen-almanachen», och utgjorde efter
»Phosphoros» organet för de nyromantiske skaldernas
vittra alstring, men hugnades äfven med bidrag
af skalder, som stodo utom Nya skolan. Bland
Atterboms egna bidrag till kalendern framstå
»Blommorna» (en tredjedel af denna sedermera
utvidgade diktkrans; i arg. 1812), »Fågel blå»
(i årg. 1814), folkdiktsamlingcn »Nordmansharpan»
med företal (1816), »Vandringsminnen» (1820) och
»Recensionsblommor» jämte »Fridsrop» (1821), att
icke räkna flere skarpt polemiska företal. Palmblad
införde bl. a. sina noveller (de egentl. första inom
svenska literaturen). Bland de öfrige vitterlekarena
i kalendern märkas Hammarsköld,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
