- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 12. Nådemedlen - Pontifikat /
1443-1444

(1888) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pol, Vincenty - Pola, vid koppar-raffineringen omröra den smälta metallen med färska björkkäppar - Pola, stad och fästning i österrikiska markgrefskapet Istrien - Polabiska, ett utdödt slaviskt språk, talades af polabrerna - Polacca. Se Polonäs - Polacker. Se Polen - Polacker (Fr. polacre, Ital. o. Sp. polaccra), ett större, råtackladt Medelhafsfartyg med två eller tre master

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

folket gjorde rätt snart slut på hans liberala och
demokratiska ansatser; han blef konservativ och
aristokrat. I sina poetiska berättelser – Gaweda
szlachecka,
d. v. s. »adligt samspråk», heter den
nya, af P. införda genren – idealiserar han den
polska adelns sjelfsvåld och sjelfviskhet samt
den gamla ordningen i det hela, så i trilogien
Benedikt Winnickis memoarer (1840–53), Mohort
(1855) och en hel rad af senare arbeten, med
alltmera retrograd riktning. P. var för öfrigt
en af de få polske panslavisterna. Naturligtvis
tänkte han sig den slaviska helstaten som katolsk
under polsk ledning. Mot slutet af sitt lif blef han
blind. P. afled i Krakov 1872. Hans samlade arbeten,
Dziela, äro utgifna i Lemberg i 8 band, 1875–77.
Lll.

Pola (rättare »påla»; Eng. to pole, af pole,
stång, stör), vid koppar-raffineringen omröra
den smälta metallen med färska björkkäppar (se
Koppar, sp. 1331), hvarigenom den under garningen
bildade kopparoxidulen reduceras till koppar.
C. A. D.

Pola, stad och fästning i österrikiska markgrefskapet
Istrien, på södra änden af halfön Istrien,
vid en mycket rymlig och säker hamn och vid
österrikiska sydbanan, omskapades efter 1850 till
Österrikisk-ungerska monarkiens förnämsta krigshamn,
med fästningsverk, stor marinarsenal, dockor, varf och
öfriga för ändamålet nödiga inrättningar, hvarigenom
befolkningen ökades från 1,100 år 1851 till 25,173
pers. 1880 (i sistnämnda summa ingår garnisonen
med omkr. 5,000 man). Hamnen delas i två bassänger
genom en rad af tre små öar, och den inre bassängen
är ytterligare delad i krigshamnen och handelshamnen
genom ön Scoglio Olivi. Den egentliga staden ligger
midtför denna ö, omkring foten af en höjd, som fordom
kröntes af ett romerskt kapitolium och nu bär ett
kastell från 17:de årh. Jämte detta äro katedralen
(från 15:de årh.), ett franciskankloster (från 13:de
årh.), de stora infanteribarackerna samt teatern de
förnämsta byggnaderna. I s. v. längs kusten sträcker
sig marinarsenalen, som i sina stora verkstäder och
magasin sysselsätter omkr. 2,000 arbetare. Bortom
arsenalen ligger förstaden San Policarpo, med
marinkaserner, ett stort hospital och vackra,
marinen tillhöriga boningshus, grupperade omkring
en vacker park med en staty af kejsaren af Mejico,
Maximilian, som en tid var marinkommendant i
P. Mellan den egentliga staden och San Policarpo
ligger Monte Zaro, med observatorium och en staty
af amiral Tegetthoff. P. är näst Trieste, Fiume och
Rovigno monarkiens förnämsta handelshamn. Exporten
består hufvudsakligen af fisk, trävaror, qvartssand
(för Venezias glasbruk) och byggnadssten, importen af
manufakturer och kolonialvaror. Af stort intresse äro
stadens många romerska fornlemningar. Den förnämsta
är den ovala amfiteatern, 137,4 m. lång, 110,5
m. bred och 24 m. hög, af hvilken yttermurarna stå
qvar fullständigt, hvaremot inredningen försvunnit,
ehuru anordningarna för naumachier kunna skönjas,
ty teatern var afsedd äfven för sådana. Andra
fornlemningar äro
tvänne små tempel, det ena tämligen väl bibehållet,
en triumfbåge, rester af en annan teater, flere
portar m. m. – Stadens grundläggning tillskrifves
af sagorna kolcherna, som förföljde Jason och
argonavterna. Med all sannolikhet var det en tracisk
koloni. Dess historia börjar först med dess eröfring
genom romarna (178 f. Kr.). Augustus förstörde
staden, emedan den tagit parti för Pompejus, men
han återuppbyggde den snart och gaf den namnet Julia
Pietas.
Sitt största välstånd hade den under Septimius
Severus (193–211 e. Kr.), då den var en vigtig
krigshamn. Senare blef P. hufvudstad i markgrefskapet
Istrien och intogs flere gånger af venezianerna,
som slutligen gjorde sig till herrar öfver halfön. Med
Istrien kom den 1813 (1797) till Österrike.

Polabiska, ett utdödt slaviskt språk, talades af
polaberna (d. v. s. »folket vid Elbe», Slav. Laba)
ännu så sent som i förra årh. De siste polabiske
slaverna, en qvarlefva af medeltidens
obotriter (eller lutitier?), bodde på Lüneburg-heden
omkring Jeetze, som från söder faller in i
Elbe, skilda från sina tyska grannar genom hedar
och moras. Den kännedom, som vetenskapen nu eger
om polabiskan, beror på uppteckningar från 1600-
och 1700-talet, vigtigast Mithofs meddelanden hos
Leibniz (1691), Pfeffingers ordlista (från 1698),
en tysk-polabisk ordbok af Kr. Hennig (kyrkoherde i
Wustrow, d. 1719) samt bonden Parum Schultzes
uppteckningar (dat. 1724–25). Polabiskan står
bland lefvande slaviska språk närmast polska,
så t. o. m. att man kan uppställa polabiska och
kassubiska som en vestlig afdelning af »lechiska»,
medan polska är »östlechiska». Urspr. dj och tj
representeras i polabiskan af dz, ts, och nasalvokaler
finnas med samma ställning som i polskan, s,
z, c
för polskt sz, z, cz påminner om polskans
mazuriska dialekt. Accenten är (på samma sätt som
i kassubiska) icke bunden vid en viss stafvelse.
Mot polskt mróz, Fornslaviskt mraz o. s. v. svarar
Polab. och Kass. morz. Ordförrådet är i hög grad
uppblandadt med tyska. Äfven
i syntaxen och t. o. m. i ljudläran visar sig ett
starkt tyskt inflytande. Polabiskan är bearbetad
af Jugler (ordbok i handskrift, 1809), Hilferding
(1856) och Pfuhl (1863–64), slutligen af Schleicher:
»Laut- und formenlehre der polab. sprache» (Petersburg
1871). Lll.

Polacca. Se Polonäs.

Polacker. Se Polen.

Polacker (Fr. polacre, Ital. o. Sp. polaccra),
ett större, råtackladt Medelhafsfartyg med två eller
tre master, hvilka, liksom bogsprötet, hvar för sig
utgöras af ett enda trä. De äro hvarken försedda
med mars, esselhufvud eller stängvant. Derigenom
vinnes fördelen af en lätt tackling, äfvensom att
vid bergandet af ett öfre segel dettas rå löper
ända ned till den derunder varande, hvarigenom
seglet genast dämpas; men olägenheten är den att,
om masttoppen bräckes, hela masten måste ersättas
med en ny. Denna tackling, som mycket nyttjades på
de chapmanska skärgårdsfartygen, men nu för tiden
mindre ofta förekommer, kallas polackertackling.
R. N.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:14:24 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfal/0728.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free